Stockholms Universitet
Konstvetenskapliga institutionen
avdelningen för Kulturmiljövård VT 2005
– Kulturmiljövård – moment 3: Projektarbete.

Bo-Göran Hammargren: email=BGH@borisweden.se
Kursansvarig: Gert Magnusson/Riksantikvarieämbetet

Handledare: Cecilia Hammarlund-Larsson

 

 

Från elverk till moské –
en kulturell kraftmätning

 

 

 

 


 

Textruta: På försättsbladet: Ferdinand Bobergs skiss till Katarina stationen, Bild av fasaden samt Moskén idag (Bild 5,1och 6 i bildförteckningen).

1                 Inledning                                                                                                            1

1.1     Avsiktsförklaring:                                                                                         1

1.2     Syfte och frågeställningar                                                                     2

1.3     Bakgrund - Litteratur och tidigare forskning                              3

1.4     Metodiska perspektiv - kulturmiljön och dess intressenter 4

1.5     Omfattning och begränsningar                                                              6

1.6     Uppsatsens disposition                                                                                6

2                 Bakgrund / Introduktion                                                                        7

2.1     Existerande Moskeer – (en jämförelse med synagogorna)     7

2.2     Från dröm till verklighet - Fastighetskontoret gör entré 9

2.3     Ferdinand Boberg                                                                                           9

2.4     Elverket på Södermalm                                                                             13

2.5     önskemål från byggherren                                                                    15

3                 Förverkligandet - Den långa vägen                                             16

3.1     Kontroverser / Meningsfull dialog                                                   18

4                 Moskén idag / Verksamheter                                                              22

4.1     Några korta intryck                                                                                   23

5                 Arvskifte                                                                                                         24

5.1     Eftermäle                                                                                                          25

6                 Att forska i kulturmiljöfrågor                                                     26

6.1     Sammanfattning                                                                                             27

KÄll- och Litteraturförteckning                                                                    28

Bildförteckning                                                                                                           29

 

1          Inledning

1.1         Avsiktsförklaring:

Denna uppsats om Moskén nära Medborgarplatsen på Södermalm i Stockholm har som avsikt att belysa ett flertal frågeställningar inom dagens kulturmiljövård.

Eftersom Moskén är inrymd i en tidigare K-märkt elcentral/fördelningsstation ritad av Ferdinand Boberg är jag intresserad av att un­dersöka hur det kulturarv som Bobergs byggnad utgör kommit till uttryck i Moskéns utformning. [1]

Vid en föreläsning om etnologiska perspektiv inom kulturmiljövården berättade Cecilia Hammarlund-Larsson, intendent vid Nordiska museet, att man från muse­ets och Riksantikvarieämbetets sida såg ett behov av att inte bara dokumentera kristna kyrkorum utan att man nu­mera också var intresserad av andra religiösa rum samt att de båda institutionerna ämnade söka medel för ett projekt med denna inriktning.

Efter att ha funderat över hur min egen forskningsuppgift skulle kunna samord­nas med ett sådant projekt och efter ett samtal med Cecilia Hammarlund-Larsson tog jag ett initialt beslut att undersöka Moskéns tillkomsthistoria.[2]

Innan Moskén kunde invigas hade det förekommit omfattande synpunkter från de som bodde i närheten. En del av de boende var kritiska mot Islam som religion, andra formulerade mer försiktiga synpunkter men uttryckte skepsis mot böneutro­pare och beslöjade kvinnor i den känsliga stadsbilden. Många tyckte det var positivt med invandrarkultur men såg hellre att Moskén byggdes någon annan stans. Även denna debatt förtjänar en plats i Moskéns tillkomsthistoria.

Min avsikt är att försöka beskriva själva byggnaden som ’religiöst’ rum med bö­nestunder och vigslar. Även den övriga sociala verksamheten med studiecirklar och funktionen som träffpunkt förtjänar att belysas. Hur har man anpassat den gamla byggnaden till dagens islamiska behov och är Bobergs byggnad en tillgång eller nå­got nödvändigt ont? För detta ändamål hoppades jag kunna få diskutera med Mo­ské­byggnadens arkitekt som torde vara väl rustad att svara på frågor rörande rummets funktioner.

Jag har valt att utgå från de officiella handlingar som föreligger i form av ansö­kan om bygglov, remissvar samt politiska formuleringar och beslut. Skälet är till stor del att jag med detta underlag har/får ett material som medger att jag på ett ’naturligt’ sätt kan ställa frågor till inblandade parter. Hur har de miljövårdande in­stanserna agerat?

Ovanstående avsiktsförklaring tillkom för att se om mina initiala frågor för­ändras under arbetets gång. Måhända blir det som en intervju där den frågande journalist­en mer och mer ersätts av intervjuobjektet som tar över samtalet och att min un­dersökning ändrar fokus under arbetets gång därför att jag behöver kompletterande information, och att jag även kommer att för­ändra mitt arbetssätt. Jag ämnar såle­des att under arbetes förlopp vara observant på mitt eget arbetssätt för att se hur detta påverkas av studieobjektet.

Uppsatsen kommer således inte enbart att handla om Moskén på Södermalm utan även om metodiska överväganden, det vill säga hur bär man sig åt när man vill do­kumentera en tillblivelseprocess.

1.2         Syfte och frågeställningar

Södermalm i Stockholm är en del av staden som för närvarande är utsatt för stor förändring. Detta gäller speciellt området kring Medborgarplatsen som de senaste åren blivit ett centrum för nöjeslivet. Medan andra biografer hotas av nedläggning frodas Biopalatset och Filmstaden Söder. Pubar och restauranger finns i stor om­fattning och en del av Götgatan blev gågata i december 2004. Den östra delen av Medborgarhuset, som tidigare innehöll subventionerade lokaler för föreningslivet, har gett utrymme åt Mondo som vänder sig till en ungdomlig publik.

I hög utsträckning verkar stadens beslutsfattare understödja denna förändring. Nyligen invigdes den nya biblioteksfilialen som byggts om för att bli en ungdoms­av­delning och den närbelägna Skatteskrapan skall byggas om till studentbostäder. Björns trädgård som varit (och fortfarande är) en kär plats för söders ’A-lag’ har för­ändrats till en aktivitetspark med klätterställningar, bollplan och en skateboard­bana. Allt detta sker i avsikt att rusta upp området och att sudda bort den tidigare något sjaskiga bilden som präglat denna del av staden. Innan skateboardbanan kunde byggas skedde en arkeologisk utgrävning inom området varvid man fann en tidigare medeltida gatusträckning. Denna ansågs (tydligen) inte tillräckligt bevarans­värd utan skateboardbanan byggdes planenligt.

Förändringarna i stadsbilden är således omfattande och drastiska. Mitt syfte med denna uppsats är att se i vilken utsträckning kulturmiljövården lyckads hävda sina intressen i denna förändringsprocess. Och – vad menar vi egentligen när skriver att ansvaret för vår kulturmiljö delas av alla?

Som exempel har jag valt att närmare studera den Moské som numera finns i Björns trädgårds sydvästra del, uppe på berget nära Pelarbacken. Hur kom den till? Vilka intressegrupper kan urskiljas? Eftersom Moskén delvis är inrymd i en el­cen­tral som ritats av Ferdinand Boberg är jag intresserad av vilka eftergifter som var nödvändiga för att anpassa den till sin nya funktion.[3] Har egentligen kulturmiljövår­den en chans eller är det snarare så att den är en bromsande faktor i den moderna omdaningsprocessen?

1.3                     Bakgrund - Litteratur och tidigare forskning

Under våren 1995 beslutade Stockholms stadsfullmäktige att bygga om Ferdinand Bobergs kraftstation vid Medborgarplatsen på Södermalm till moské. Det var ett viktigt beslut som folkpartiet och Liberala ungdomsförbundet länge arbetat för. Man hävdade att Sverige är ett samhälle med religionsfrihet och att det måste finnas goda möjligheter för alla att kunna utöva sin religion i ändamålsenliga lokaler.

Jakten på lämplig lokal hade pågått länge innan man till slut fastnade för Ferdi­nand Bobergs elverk/kraftstation (som han hade ritat 1903.[4] Moskébygget för­sena­des och blev dyra­re än väntat på grund av protester och överklaganden. Moskén in­vigdes i Maj 2000.

Ombyggnaden innebar ett antal hänsynstaganden ur kulturmiljösynpunkt. Det stadsantikvariska materialet finns hos Stadsmuseet men har inte blivit tillgängligt för studium i Stads­museets faktarum. Innan detta kan ske måste materialet för­modligen ordnas och föras över till mikrofilm vilket alltså inte skett ännu.[5] Samma sak (microfilmning) gäller för bygglovshandlingarna på stadsplanekontoret. Däremot finns planärendet (DP92067) tillgängligt för studium och huvudparten av min forskning bygger på detta material.

De korta artiklar som förekommit i arkitekturtidskrifter är som regel skrivna in­nan byggnaden blev klar. Efter ombyggnaden beskrivs Moskén som en av årets (2000) byggnader, även om ingen tar upp det hela som att förvalta ett arv.

Ferdinand Bobergs arkitektur har behandlats av ett flertal författare och i en ut­ställningskatalog från Nationalmuseum har stort utrymme givits åt hans verksam­het som inredare.[6] Det finns även 2 universitetsuppsatser om Boberg.[7] Dessvärre om­nämns Katarinastationen blott i föregående men jag har plockat sporadiska citat för att belysa synen på Boberg och hans placering i svensk arkitekturhistoria.

Pia Karlsson och Ingvar Svanbergs bok om Moskéer i Sverige En religionsetnolo­gisk studie i intolerans och administrativ vanmakt handlar om andra moskébyggen i Sverige. [8] Den boken har jag använt som komplettering när det gäller religösa fråge­ställningar. Boken koncentrerar sig på det motstånd som muslimerna möter (gång på gång). Den anlägger emellertid inga kulturmilövårdsaspekter utan koncentrerar sig på ämnet Religionsfrihet. Jag har även använt Internet för att få svar på frågor relaterade till mina frågeställningar.

Många av mina citat kunde ha hämtats från alternativa källor. I möjligaste mån har jag dubbellkollat uppgifter.

1.4         Metodiska perspektiv - kulturmiljön och dess intressenter

Eftersom jag är mest intresserad av hur kulturklassade byggnader får nya funk­tio­ner vill jag undersöka hur de olika intressenterna resonerar och vilka eftergifter de är beredda att göra när konsensus ej kan nås? Vilka aktörer är inblandade och hur stor del av diskussionen rör sig om kulturmiljöfrågor? Vilka möjligheter har egentli­gen de kulturvårdande myndigheterna? Vad är det som man önskar bevara? Det offentliga materialet belyses med inlägg från övriga aktörer och litteratur om Ferdi­nand Boberg. Bygghandlingarna fungerar som centrum Moskébygget blir det lack­muspapper som får olika färg hos olika aktörer. Den underliggande fråge­ställningen är: Vilken roll spelar (den döde) arkitektens verk i sammanhanget och är det någon som för just Ferdinand Bobergs talan? Min ambition är att besvara eller åtminstone belysa denna fråga.

Inledningsvis kan det vara på sin plats att i korthet beröra det gällande regel­ver­ket i Stockholm. Kulturklassificering av byggnader i Stockholm sker enligt en 4 gradig skala:[9]

 

·         Blå: ”Fastighet med bebyggelse vars kulturhistoriska värde motsvarar fordring­arna för byggnadsminne i kulturmiljölagen.” Till exempel alla byggna­der i Gamla stan (350 stycken) samt 390 fastigheter på malmarna.

·         Grön Fastighet med högt konstnärligt värde.

·         Gul: Fastighet med bebyggelse av positiv betydelse för stadsbilden och/eller av visst kulturhistoriskt värde (uppgift om exakt antal saknas, dessutom på­går inventering löpande).

·         Grå: Oklassad (eller ointressant).

I plansammanhang förekommer beteckningen stora och lilla q
där stora Q innebär en markanvändningsbestämmelse medan lilla q är en hän­synsbestämmelse. Ett exempel från Solna Stad får illustrera detta::

q1 Byggnaden får inte rivas.

q2 Byggnad får inte rivas. Byggnadens exteriör och trapphus med äldre inredning får inte för­vanskas. Underhållsarbeten ska utföras på traditionellt sätt.

q3 Fasader ska målas i ljusa färger och tak beläggas med lertegel.

q4 Parkmiljön ska bevaras och underhållas.

Att införa Q i kombination med skyddsbestämmelser är att betrakta som en kommunal bygg­nadsminnesförklaring och bör föregås av ett avtal med berörd fastighetsägare.
q kan också användas som "anpassningsbestämmelse", för att reglera utformningen av nytill­kommande bebyggelse och andra förändringar inom en kulturhistoriskt värdefull miljö. Anpass­ningsbestämmelsen klargör i förväg att särskilda krav kommer att ställas vid bygglovgivning. Exempel:
q Värdefull miljö: Ändring av en byggnad får inte förvanska dess karaktär eller anpassning till omgivningen. Ny bebyggelse skall utformas med särskild hänsyn till omgivningens egenart [10]

 

Även utanför Stockholm har kulturhistoriska inventeringar gjorts, där byggnaderna klassats med hänsyn till sitt bedömda kulturvärde. Bedömningen kan ha gjorts av antikvarisk myndighet eller något museum. En kulturhistorisk värdering eller klas­sificering leder emellertid inte med automatik till att byggnaden får någon form av lagligt skydd. Den kan emellertid omfattas av föreskrifter i detaljplanen.

En byggnadsminnesförklaring däremot innebär att en kulturhistoriskt synnerli­gen märklig byggnad skall bevaras för framtiden, i enlighet med Lagen om kultur­minnen. Antalet officiella byggnadsminnen i Stockholms län uppgår till 165 stycken (för Bobergs del är det Rosenbad).[11] Vidare finns ett antal byggnader som skyddas en­ligt BML 3 kap 6§ (förordnande om anmälningsplikt) ”Om en byggnad kan antas komma ifråga som byggnadsminne får Länsstyrelsen, utan att fråga väckts om byggnadsminnesförklaring, förorda att anmälan till Länsstyrelsen ska göras innan byggnaden rivs eller ändras på ett sätt som väsentligt minskar dess kultur­historis­ka värde [---] Länsstyrelsen ska inom en månad [ge bygglov eller liknande be­sked]” I Bobergs fall gäller detta för LO-huset vid Norra Bantorget.[12] Katarina Juvander, som skrivit om byggnadsminnen, formulerar sig sålunda:

För att komma ifråga för byggnadsminnesförklaring skall byggnader på ett eller annat sätt visa tydliga avtryck av sin tid och den bör vara väl bevarad.
[---] Det grundläggande urvalskriteriet är att byggnaden skall berätta något om människorna och det samhälle där de avgörande kraven för byggnadens arkitektoniska formspråk formulerades.[13]

Hon betonar således byggnadens betydelse för stadsbilden. Det är ögat som skall stimuleras (inte näsan, örat eller känseln). Listan över byggnadsminnen omfattar således en stor mängd så kallade (historiskt intressanta) prestigebyggnader repre­senterande olika tids och stilperioder.

I Stockholms byggnadsordning har stadsbyggnadskontoret formulerat sitt förslag till hur staden skall kunna utvecklas och samtidigt behålla sin identitet:

.Ny bebyggelse infogas med omsorg om stadslandskapets helhetsverkan i samspel med eller i medveten kontrast till omgivande bebyggelse. Ny bebyggelse gestaltas så att den till stadsdelen bidrar med samma tydlighet, läsbarhet och uttryck för tiden som finns hos den äldre bebyggel­sen [14]

Ovanstående textutdrag har adresserat vårt förhållande till det förflutna. Lite finns sagt eller skrivet om hur arvet traderas och vidareutvecklas. En ny moské (el­ler köpgalleria) kan emellertid inte enbart behandlas som ett intrång i det gamla utan som ett tillskott till det som blir morgondagens kulturmiljö.

Resonemanget och dialogen står således i centrum precis som vid en löneför­handling. Moskebygget beskrivs även som en lång och utdragen förhandlingspro­cess i Tjäns­temannrörelsens egen fackliga tidskrift.[15]. Och naturligtvis är kulturmiljö­vård inte enbart ett myndighetsutövande.

1.5         Omfattning och begränsningar

Jag avser att koncentrera mig på Byggnaden och dess tillblivelseprocess. Frågan om religionsutövningen i sig spelar därvidlag en underordnad roll och kom­mer endast att beröras översiktligt och endast i den mån den samspelar med Bobergs byggnad.

1.6         Uppsatsens disposition

Innan jag presenterar byggnadsprojektet ger jag en kort bakgrund. Jag redovisar helt kort den muslimska minoritetens lokaler i Stockholmsregionen. En jäm­förelse med judiska synagogor kommer även att göras.[16]

Där­efter kommer ett avsnitt om varför Moskén hamnade just på denna plats (att fastighets­kontoret ansåg att Bobergs bygg­nad var lämplig som Moské).

I nästa avsnitt tar jag upp frågan om Ferdinand Bobergs öv­riga arkitektur och hans placering i svensk arkitekturhistoria. Bobergs intresse för orienten och de ori­entaliserande dragen i hans arkitektur kommer att redovisas.

Sveriges muslimska råd (SMR) och deras önskemål om lämplig lokal behandlas i följande avsnitt. Hur såg deras krav­speci­fikation ut? Upplevde de Bobergs bygg­nad som en tillgång eller ett problem som behövde lösas?

Själva projektförloppet behandlas i nästa kapitel. Hur skaffade man pengar. En­gagerade man den muslimska befolk­ningen? Fick ’den vanlige’ muslimen tycka till och hur skedde den dialogen?

De boende kring Bobergs byggnad reagerade synnerligen kritiskt. Jag tänker inte gå in på detta i detalj, det skulle förmodligen kräva en helt egen uppsats. Jag tän­ker dock be­röra kritikens omfattning och utformning, samt om den ledde till några förändringar.

Avsnittet därefter handlar om det fär­diga resultatet.[17] Vilka verksamheter huse­rar idag i huset. Känner man sig fortfa­rande motarbetade eller har man blivit ac­cepterade. Hur ser framtiden ut?

I nästa kapitel knyter jag samman trådarna för att visa vad som hänt med arvet efter Boberg. Står det nya huset på helt egna ben och i vilken utsträck­ning förmed­lar byggnaden något av Ferdinand Bo­bergs anda. Kan jag som stock­holmare upple­va att Moskén inte bara speglar da­gens verksamhet utan bär på en identitet från den tiden då elektriciteten var en symbol för det framåtskridande samhället. Är om­byggnaden ett gott exempel på hur ett kulturarv skall förvaltas? Har förhandlarna gjort ett gott jobb?

Det avslutande kapitlet är ett resonemang kring min roll som forskare och mate­rialets hegemoni Vilka slutsatser kan man dra ur materialet och vilka spekulationer kan vara rimliga. Under arbetets förlopp har en alternativ bild blivit synlig. Men låt oss inte gå händelserna i förväg.

2          Bakgrund­ / ­Introduktion

2.1         Existerande Moskeer – (en jämförelse med synagogorna)

Sveriges första separata Moskébyggnad (i betydelsen byggnad för just detta ända­mål) Islamas Ahmadiyya (med bas i Pakistan) byggdes på Högsbo­höjd i Göteborg av White arkitekter AB.[18] Kraven var att den skulle vara orienterad mot Mecka (138˚ Nord). Entrén inramas av 2 tunna minareter. Det finns kapprum, tvättrum (för an­sikte, händer och fötter). Kvinnorna går genom en sidoentré.

De konstituerande inslagen för en moské torde vara riktningen mot Mecka. Denna riktning synliggörs av en mur eller vägg med en bönenisch (mihrab). Till hö­ger om den vanligtvis kaklade bönenischen finns en predikstol (minbar) Vidare kan man ibland finna en böneplattform (dikka) från vilken en iman leder bönen. Några mer specifika beskrivningar av vad som eventuellt konstituerar en moské är inte meningsfullt att definiera. Moskéer skiljer sig sinsemellan lika mycket som kristna kyrkorum. Det centrala torde vara riktningen mot Mecka, tvagningsmöjligheter och separat avdelning för kvinnor. Det finns ett flertal moskéer som saknar kupol och inte heller minaret synes vara ett oavvisligt krav. Intressant att notera är att mo­skeer saknar möbler (den bokhylla som finns i Södermalmsmoskéen betraktas för­modligen som fast inredning).[19]

I huvudstadsområdet finns fler moskéer och möteslokaler :[20]

Alhoda moskén (Västrabangatan 33A Märsta); Salahud din moskén (S:t Görans­gatan 150 Stadshagen); Hötorget-moskén (Apelbergsgatan 34 Hötorget); Järfälla Is­lamiska Föreningen (Snapphanev. 244 A Järfälla).
Dessutom finns moskéer eller föreningar i Uppsala, Göteborg, Malmö, Eskilstuna, Jönköping, Trollhättan och Skövde.

Verksamheten omfattar den sedvanliga fredagsbönen samt firande av islamiska högtider. Den senaste högtidskalendern inehåller följande:[21]

2004-10-15 Första Ramadan
2004-11-14 Eid Al-Fitr
2005-01-21 Eid Al-Adha
2005-10-04 Första Ramadan
2005-11-01 Eid Al-Fitr

Den muslimska religionen har inte en lika lång historia i Sverige som juden­do­men vilken funnits här sedan 1700-talet och som finns representerade i Stockholm med tre synagogor.[22]

2.2         Från dröm till verklighet - Fastighetskontoret gör entré

Bild 1: Katarina stationen

När Stockholms Energi (i slutet av 80-talet) beslöt att lägga ned Katarina­sta­tionens elfördelningsanläggning för att ersätta den med en ny kraftstation an­mälde sig ett flertal intressenter för att förvandla Ferdinand Bobergs kraft­sta­tion från 1905 till nöjespalats eller köp­centrum.

 

Sveriges Muslimska Råd (SMR) hade under en längre tid sin verksamhet förlagd till en källarlokal på Östgötagatan i Stockholm och det fanns ett klart uttalat öns­kemål från fastighetskontoret att finna ett lämpligare alternativ. Redan 1979 hade fastig­hetskontoret tagit kontakter med SMR. Förslag på lämpliga platser var: Ob­servatorielunden, Jarlaplan, Skärholmen, Tensta, Medborgarplatsen och Horns­bergs strand. Förutom SMR:s önskan om en mer ändamålsenlig lokal fanns även andra stadsplanemässiga intressen som kunde lösas genom att erbjuda SMR en lo­kal ägnad att omformas till Moské.[23]

1992 fastnade man gemensamt för Katarinastationen.[24] Ett år senare utarbeta­des ett plan­förslag och en detaljplan fastställdes 1995. År 1998 beviljades bygglov och 1999 kom bygget igång. Under perioden 1995-1999 hade detaljplanen och bygglovet överklagats tio gånger hela vägen upp till regeringen. [25]

2.3         Ferdinand Boberg

Arkitekten Ferdinand Boberg är mannen bakom många av Stockholms mest upp­skattade och älskvärda byggnader. Han ritade privatvillor till bankiren Ernest Thiel (Thielska galleriet) och prins Eugen (Waldemarsudde). Han ritade offentliga bygg­na­der (Rosenbad vid strömmen och Postkontoret på Vasagatan). Han ritade även in­dustribyggnader (Värtagasverket, Vattentornet vid Mosebacke plus flera elfördel­ningsanläggningar) och är arkitekten bakom varuhuset Nordiska Kompaniet (N.K.).

Boberg s arkitektur kännetecknas av en välutvecklad materialkänsla och hans utpräglade jugendstil har många beröringspunkter med Wienskolans arkitektur.

Bobergs orientaliskt inspirerade formspråk återfinner vi till exempel i Thielska galleriet som är försett med ett dekorativt torn, och har en ljus fasad med kakel­plattor infällda i den släta muren. Det tidigare Centralpostkontoret har en rikligt orna­ment­erad sandstensfasad.

Centralposthuset i Stockholm stod färdigt 1903 och räknas som en av sin tids främsta monu­mentalbyggnader i Sverige. De ursprungliga planerna utarbetades av arkitekten F.G.A. Dahl (1835-1927) medan fasaderna i jugendstil utformades av arkitekten Ferdinand Boberg (1860-1943). Byggnadskomplexet utvidgades 1915 bakåt mot Klara norra kyrkogata efter Bobergs rit­ningar. Restaureringar och ombyggnader har ägt rum under 1940- och 1950-talen efter ritningar av Lallerstedt arkitketbyrå och 1984-1992 efter ritningar av AOS och senare BSK arkitektbyråer.

Byggnadskomplexet är uppfört i fyra fulla våningar med fasader av tegel och rödaktig sandsten med ett mäktigt torn på fasaden mot Vasagatan. Hörnen mot Vasagatan är rundade och inrym­mer trapphus. Tornets övre del är åttkantigt och försett med ett tornur samt flankeras av fyra tu­reller. Taken är skiffertäckta. Byggnaden har en mycket rik, fantasifull och varierad skulpturerad fasaddekor. Byggnadskomplexets gårdar är sedan den senaste ombyggnaden inglasade.

Invändigt har huvudentrén mot Vasagatan med angränsande utrymmen och kassahallen i hu­vudsak bevarat sin ursprungliga karaktär med ursprunglig målad dekor samt golv och pelare av grön kolmårdsmarmor. Kassahallen domineras av fondväggens målning av Karl Wilhelmson. Målningsdekoren har i kassahallens angränsande utrymmen kompletterats av Sune Fogde 1955 och Arne Charlez 1992. Även den s.k. plenisalen två trappor upp har bevarat sin ur­sprungliga interiör av med stuckaturer i taket samt helboaserade väggar med infällda porträtt av generaldirektörer. Rumsinredningar av hög kvalitet finns även från senare tid, t. ex. aulan från 1986.

Ur förslag till skyddsföreskrifter 1993.[26]

 

Vattentornet på Mosebacke med sin granitsockel och åttkantiga torn ligger inte långt efter när det gäller utsmyck­ningsdetaljer som de inskurna nischer­na i tegelfasaden vilken är omväxlande slät och finhuggen. Fönsteromfatt­ningar är i kalksten och de runda hörnplintar­na förstärker byggnadens orientaliska utseende. Det spansk-mo­riska draget är framträdande i denna pärla. à

Bild 3 (ovan): Rosenbad –ett av tor­nen

Bild 2 (ovan): – Vattentornet på Mose­backe.

ß Detta gäller även för Rosenbad där Boberg använt sig av formpressad puts för att ge en struktur och mönsteryta i fasaden mot Drottninggatan. Fasaden mot Strömmen ger ett intryck av ett ve­netianskt palats med sina stora loggior.

 

 

Bild 4 (ovan): Rosenbad.

I nationalmu­seums katalog från 1997 beskrivs Boberg med följande ord:

Med dekorativ och lekfull fantasi skapade han en naturalistisk ornamentik som är en personlig tolkning av jugendperiodens nationalromantik.[27]

Boberg ville inte sig själv som anhängare av jugend.[28] Att Boberg är inspirerad av William Morris och den engelska Arts and Crafts rörelsen är dock uppenbart.

Förmodligen står orsaken till Bobergs avståndstagande (från att beskrivas som en jugendarkitekt) att finna i den kritik han kommer att utsättas för:

”Med all min beundran för arkitekten Boberg och hans skapelser” skrev dåvarande Arkitekturre­daktören Ingvar Tengbom [skaparen av bl.a. Konserthuset] 1909, ”måste jag tillstå att jag nu står kall inför hans ornamentik. Dess ensartade behandling, som upprepas utan hänsyn till ma­terial, likartad för gips, sten, trä, silver, målning, gör dem enligt min mening främmande för verk­ligt sund arkitektur.” Det är tidskriften Arkitektur som åren efter sekelskiftet kommer att utforma en plattform – nationalromantiken. Boberg lovprisades till en början men redan postkontoret anmärkte Torben Grut (arkitekten bakom Stockholms stadion) att det inte var någon överens­stämmelse mellan form och material i dekoren.[29]          .

 

Kritiken mot ornamentiken förstärks och hans dekorativa virtuositet betraktas med tilltagande avsmak. Hans förslag till museum för Nobelstiftelsen förkastas. En smakförskjutning har uppenbarligen ägt rum. Kritiken är så allvarlig att Boberg helt ger upp sin verksamhet som arkitekt. Han bedömer att han inte kommer att få fler officiella uppdrag och övergår till att ägna sig åt inredning (tillsammans med hustrun). I sitt verk om svensk arkitektur skriver Claes Caldenby om den byggnad som Boberg själv var mest stolt över (Centralpalatset i Malmö):

Nationalromantikens arkitekter uppskattade dess massgruppering och materialbehandling i te­gel men förmådde aldrig förlika sig med den mer orientaliska än svenska karaktären hos Bo­bergs torn och reliefornamentik.[30]

Slutligen har vi således funnit den koppling mellan Boberg och Islam som ligger grund för den kommande metamorfosen.

2.4          Elverket på Södermalm

Katarinastationen på Södermalm byggdes 1902-1905 och utformades som en hyll­ning till tekniken och den nya elektriciteten.

Bild 5 (ovan): Skiss till Katarinastationen samt en nutida bild av fasaden.

 

Den modifierades (byggdes till) 1918 och 1923-1924 av G de Frumerie. Byggnaden har rött fasadtegel med höga välvda fönster och i maskinhallen finns en kakel­vägg av utomordentligt stort intresse. Det brukar dessutom hävdas att elfördelnings­cen­tralen är orienterad mot Mecka.[31]

Den verkar inte betydande i Bobergs produktion, den är inte ens avbildad i Be­doires bok om Stockholms byggnader. Den tycks inte heller vara väsentlig ur indu­stri­historisk synpunkt (den nämns inte i den uppsats som skrivits om Bobergs el­verk i Stockholm). Men byggnaden ansågs som klart intressant och var blåklassad (även om den inte förklarats som byggnads­minne).[32] Någon mer preci­serad defini­tion av det kulturhistoriska värdet föreligger ej.[33] Det torde vara upphovs­mannen Bo­berg som utgör det viktigaste skälet, liksom hans intresse för orientalisk arki­tektur.[34] Hans industribyggnader är levande och kongeniala vittnesbörd från tidens utvecklingsoptimism och livsbejakande framtidssyn. På portalen till elverkets kon­torsbyggnad (kan beskådas än i dag på Tulegatan 13) står ljusets gudinna omgiven av generatorer, batterier och ledningar samt har en gloria av glödlampor (snarare ett exempel på jugend än på orientalism).

Nämnas bör att en del av Moskékvarteret fortfarande idag är elverk och att brons­portarna (av Mikael Pauli) mot Östgötagatan tillkom i samband med att för­delningsstationen byggdes ut 1992.[35] Redan 1990 hade resten av kvarteret ställts till SMR:s förfogande för att omformas till Moské.

I ett yttrande från 1994 skriver stadsantikvarien:

Tillbyggnaderna har rivits i samband ned uppförande av ny fördelningsstation [västra gavlen kom till 1957-1959], Fasaden är utförd i mönsterlagt tegel med blinderingar. Byggnaden hade ursprungligen lanterniner och krönmur. De ursprungliga fönstren och innerväggarnas kakel­be­klädnad är bevarad.
1. Byggnaden får ej rivas.
2. Exteriören får ej förändras. Dock får murkrön och lanterniner återuppföras enligt ursprungliga ritningar. De mönsterlagda tegelväggarna blinderingar och textplattor skall bevaras.
3. Interiören får ej förvanskas. Den f.d. maskinhallens ursprungliga fönster med konstruktion, vägg- och takplattor, rundfönster och ursprungliga snickerier skall bevaras på plats. Äldre snickerier i trapphuset skall bevaras.[36]

Detta är så att säga utgångsbudet.

När processen närmar sig slutet och lanterninerna kommer på tal skriver stads­museet:

Troligen revs hallens lanterniner vid samma tillfälle [västra gavelns tillkomst 1957-59]. [Stads­museet har] framfört att lanterninerna får uppföras efter ursprungliga ritningar. Maskinhallens kulturhistoriska värde motsvarar enligt museets klassificering fordringarna för byggnadsminnen i kulturminneslagen (blå klass) medan transformatorstationen har ett visst kulturhistoriskt värde (gul klass). Ljusbrunnarna till lanterninerna är bevarade invändigt och att återföra ljus ned i lo­kalen via dessa innebär ett delvis återställande av interiören vilket är positivt. Det senare på­byggda taket omöjliggör i dagsläget rekonstruktion av de ursprungliga lanterninerna och därför föreslås istället takfönster som följer det brutna takets lutning. Under rådande förhållanden vad gäller takkonstruktionen kan de föreslagna takfönstren accepteras från kulturhistorisk synpunkt emedan dessa inte medför en förvanskning av ursprungliga byggnadsdetaljer eller exteriör. I det fall en rekonstruktion av byggnadens ursprungliga takform skulle bli aktuell bör naturligtvis även lanterninerna återges sin ursprungliga gestaltning. Stadsmuseet har inga synpunkter på de änd­ringar i bygglovet som avser den före detta transformatorstationen men önskar ta del i fortsatt utredning angående fasad- och takbeklädnad då detta kan ha betydelse för stadsbilden.[37]

2.5         önskemål från byggherren

SMR skall således lämna sin källarlokal cirka 300 meter längre ned på Östgötaga­tan (nära Ringvägen). Den nya lokalen är väsentligt större med plats för kontor och andra aktiviteter.

Det framgår rätt tydligt att SMR sökte efter att bli synliggjord i det svenska sam­hället. Man skrev ett öppet brev samtliga politiska partier och 16e April 1991 sam­lade SMR 800 personer till en protestdemonstration utanför stadshuset i Stockholm för att uttrycka sitt missnöje mot den långsamma byråkratin.[38] Diskussionerna (som behandlas i nästa avsnitt) kommer att handla om hur denna närvaro bör ge­staltas och gärna med de intryck­/­avtryck som omgivningen (den svenska?) förvän­tade sig.

Karlsson & Svanberg som skrivit om ett tio-tal moskébyggnadsärenden och muslimernas kamp om erkännande i det svenska samhället uttrycker sig sålunda:

Särskilda moskébyggnader blir därför ännu viktigare för att manifestera islams närvaro. Förutom att kanske först och främst ses som en symbol för det svenska samhällets acceptans av musli­mernas närvaro kan också speciellt byggda moskéer fungera som enande replipunkter för mus­limer i exil [---] Det handlar alltså om grundläggande behov [---] men också om att kunna höja gruppens status och att kunna få respekt och förståelse.[39]

Närheten till Katarina kyrka och visi­biliteten från Medborgarplatsen re­sulterade i klart uttryckta önskemål om en kupol­försedd bygg­nad och med en syn­lig minaret.[40]

Förutom en lokal för guds­tjänst och vigsel önskade man tvagnings­ut­rymmen, se­parat entré för kvinnor och en sepa­rat kvinnoläktare. Den västra delen av tomten skall ge plats åt ett modernt islamiskt kulturcentrum med utrymme för studiecirk­lar och samlings­lokaler för kulturella aktiviteter samt någon typ av bu­tiksförsälj­ning.[41]

Genom att maskinhallen är orienterad tvärs emot Mekka blir inte bönerummet tillräckligt djupt varför muslimerna kom att uttrycka önskemål om att slå hål i ma­skinhallens vägg. När arkitekt Ingemar Lönngren från NCC söker bygglov för detta svarar stadsantikvarien:

Stadsmuseet anser inte att det är förenligt med skyddsbestämmelserna i detaljplanen att ta upp stora öppningar i den f.d. Bobergska maskinhallen. Denna förändring innebär enligt museets bedömning en förvanskning av interiören,[42]

 

3          Förverkligandet - Den långa vägen

Planhandlingarna som finns på Stadsbyggnadskontoret på Fleminggatan i Stockhom (DP 92067) omfattar sju tjocka pärmar och merparten av inne­hållet är skrivelser från allmänheten, upprop och namninsamlingar. Materialet ger en god bild av förloppet. Under hösten 1992 börjar diskussionen mellan Byggnads­styrelsen och SMR. Protokollen är knapphän­diga, endast det centrala kommer på pränt. Det rör sig mest om önskemål, syn­punkter, åsiktsyttringar och delbeslut. Brandmyn­digheter och Elverk lämnar sina tjänsteutlåtanden. Förhandlingsförloppet/dialogen kan illustreras med några ut­drag:

1992-06-05 Staden kommer att bevaka byggnadens antikvariska värden via stadsmuseet

1992-09-09
Siv Odlander [från Stadsmuseet] redovisade koncept till de skyddsföreskrifter som skall ingå i detaljplanen:

Exteriör:

..stadsmuseet och sbk [StadsByggnadsKontoret] kan ej tänka sig en minaret i detta läge
Vidare är man mycket tveksam till andra främmande tillskott t.ex. en kupol på den nyare delen av byggnaden.
Stadsmuseet vill att de borttagna lanterninerna återuppförs. SMR delar museets uppfattning…
Stadsmuseet vill att de föreslagna stora fönsterpartierna mot väster minskas.

Interiör:

Fönsterkonstruktionerna kan bevaras om befintliga rutor ersätts med isolerrutor. Sbk har dock dåliga erfarenheter av dylika rutor.
Kvinnoläktarna bör kunna accepteras under förutsättning att de kan stå fritt och inte inkräktar på fönsterraden eller södra väggen.
Nischen är ok under förutsättning att den utförs i liknande kakel som väggen i övrigt.
Traversen bör enligt SMR kunna kvarbli under förutsättning att den inte inkräktar på läktar­plat­serna.

920910: SMR anser att traversen bör vara kvar.

921006:
SMR önskar ersätta lanterninerna med en diskret kupol – att återuppföra lanterninerna bedöms vara för dyrt.
SMR vill att västra väggen mot Björns trädgård ges en mer moskéliknande prägel med t.ex. valvbågade fönster.
SMR vill att fasadtexten ’Stockholms Elektricitetsverk’ antingen täcks över eller förses med tillägget f.d.
SMR anser inte att traversen kan kvarbli i bönerummet.
SMR vill utöka bönesalen genom att ta upp valvbågar i f.d. maskinhallens södra vägg. Härige­nom ökar bönesalens areal med ca 50%. Utökningen beror på att SMR inte vill hamna i klam­meri med brandmyndigheterna igen […] p.g.a. för stor trängsel på fredagsbönen.

[På detta svarar byggnadsstyrelsen att ingreppet är tveksamt med hänsyn till hallens kultur­hi­storiska värde].

921028:
SMR backar från önskemålet att göra 2-plan höga öppningar i maskinhallems södra vägg.[43]

 

I detta sammanhang kan det vara angeläget att påpeka att på planunderlaget står specifikt angivet att fasadtexten ej får tas bort eller förvanskas samt att ingrepp i maskinhallens vägg under inga omständigheter kan accepteras. Någon hänvisning till det kulturhistoriska värdet eller vari detta skulle bestå finns ej.[44]

Och ett halvår senare kommer ett tjänsteutlåtande från Kultur i Stockholm, stadsmuseidelegationen:

Stationen uppfyller fordringarna för byggnadsminne enligt lagen om kulturminnen som trädde i kraft 1989. Stadsmuseet har inför upprättande av detaljplanen utarbetat skyddsbestämmelser.
[---] Enligt planförslaget avses en moské och ett islamiskt kulturcenter att byggas i den f.d. Kata­rinastationen och fördelningsstationen. Katarinastationens fasad bibehålls och lanterninerna fö­reslås att återuppbyggas. Ombyggnaden av maskinhallen för moskéns bönesal medger beva­rande av en del av den ursprungliga inredningen men ej av traverserna då kvinnoläktare avses att byggas vid kortsidorna på våningen 1 tr. Transformatorstationen förändras helt. Taket byggs om med en stor kupol och den i dag slutna fasaden med tydlig 50-talskaraktär öppnas upp med ett stort entréparti i morisk stil mot Björns trädgård. Fasaderna bryts upp av ett flertal små­föns­ter. Hopbyggd med södra fasaden placeras en hög minaret, vars topp tangerar Katarina kyrkas högsta punkt sett från Medborgarplatsen. I minareten förläggs en ventilationskanal.
Planområdet är högt beläget och väl synligt i stadsbilden. Särskilt vyn från Medborgar­platsen mot Björns trädgård och med Katarina kyrka i bakgrunden är synnerligen betydelsefull. De för omgivningen främmande arkitektoniska inslagen ställer stora krav på dessas utformning. Stadsmuseet förordar därför en bearbetning av förslaget. Minaretens höjd bör minskas och en­trépartiet bör omstuderas. Viktigt är också detaljutformning, material- och färgval.
Plan­området är beläget inom gränsen för fornlämning 103 i Stockholm där äldre lämningar och kulturlager kan påträffas. [---] Tillstånd till schaktning ges av länsstyrelsen. Kultur i Stockholm hemställer att Kulturnämnden till remissens besvarande överlämnar och åberopar detta tjänste­utlåtande.[45]

Den muslimska religionen accepterar inte penningränta, man kan­/­vill således inte låna pengar i bank utan SMR behöver samla ihop beloppet innan byggandet kan sätta igång.[46] Av kostnadsskäl anser man sig inte ha råd att återställa tak­lan­ter­ninerna (vilket var ett starkt önskemål från kulturmiljö­vården) och det för­sta förslaget till byggnad ansågs för dyrt varför man valde an annan arki­tektbyrå.[47] Så­väl den gamla som den nya arkitekten hade försett byggnaden med en kupol. In­tressant att notera är att det inte är den stora bönesalen som är försedd med kupol utan ett litet meditationsrum. Den förste arkitekten (Marianne Käll­ström) skriver till den nye (Ingemar Lönngren): ”Beställaren SMR hade ingen önskan om att kupolen skulle innehålla ett rum överhuvudtaget”.[48]

Kupolen skulle endast signalera till omgivningen att det är en Moské vi ser. Samma sak gäller för minareten som var ett krav från beställaren Islamiska för­bun­det  i Stockholm.[49] Det första för­slaget var en fristående minaret, vilket emellertid inte god­kändes av Stadsbyggnads­kontoret.[50] Minareten befinner sig idag ovanför ett luft­intag och kan visserligen beträdas men en minarets funktion är att höja böne­utrop­aren över mängden och detta kommer aldrig att ske i Stockholm. Arkitekten G Chet Kanra skriver en upprörd artikel över detta. Han skriver:

Ett insiktslöst hopplock av symbolschabloner som karaktäriserar det västerländska moské­be­greppet.[51]               

Han preciserar sin inställning:

Kupolen skall med sin geometri och med sitt ljus förhärliga moskéns fantastiska rum med kosmiska dimensioner. Denna kupol i Stockholm är placerad över recitationsrummet och har inget sam­band med moskérummet i den Bobergska byggnaden. [---] Minareten fungerar som ventila­tionskanal. [---]

Detta sätt att manifestera en moské med konstgjorda och malplacerade yttre attribut är emot Islams grundfilosofi. Islam bryr sig inte om det yttre, de världsliga detaljerna.[52]                                                                    

3.1         Kontroverser­ / ­Meningsfull dialog

I Planärendets DP92067 mapp 4/7 (sid 610-615) återfinns ”Tjänsteutlåtande från Stockholms stads­byggnads­kontor till Stadsbyggnadsnämnden” samt (sid 616-624) ”Samråds och remiss­redogörelse” (22 bilagor).[53] Kontroverserna gällde inte enbart byggnads­detaljer. Den publika reaktionen var långt ifrån nådig. Man kommenterade behovet av par­ke­rings­platser, de trånga gatorna, påverkan på det publika livet kring Björns trädgård och mycket mer. Det digra materialet kan indelas på många sätt. Jag har valt att klassificera synpunkterna enligt nedan:[54]

1.     Synpunkter på religionen:
Främmande religioner bör inte accepteras överhuvudtaget.
Vi skall inte bereda plats för religioner som pläderar för en syn på judar, kvinnor eller homosexuella som avviker från den i Sverige gällande normen.

2.     Synpunkter på platsvalet:
Även om främmande religioner kan accepteras så bör deras byggnader och gudstjänstlokaler inte finnas i den centrala stadskärnan utan hellre i lämplig förort.
Även i centrala staden finns det väsentligt bättre alternativ där en moské vore ett välkommet tillskott.

3.     Synpunkter på byggnadens utformning:
All byggnation i centrala staden bör anpassa sig till den omgivande miljön och störningar måste undvikas.
Att göra ingrepp i skyddsklassade byggnader är aldrig acceptabelt. Nya byggna­der måste underordna sig det existerande kulturarvet.

4.     Synpunkter på det immanenta politiska budskapet:
Det är minst sagt opassande att kräva en minaret som är lika hög som Katarina kyrka.

5.     Kommentarer rörande effekterna:
Det blir ökad trafik i området.
Framkomligheten försvåras i en redan hårt belastat stadsmiljö.
Ökad konfrontation mellan muslimer och svenskar, annan brottslighet (man är inte orolig för spritlangning men är rädd för knark).

6.     Stadsbilden/folklivet:
Här återfinns synpunkter på de besökande och på vilket sätt Medborgarplatsen och Björns trädgård kommer att få en annan publik.
”Jag vill inte se beslöjade kvinnor på Högbergsgatan.”

7.     Positiva kommentarer:
Till exempel Hyresgästföreningen på Södermalm som ”tillstyrker och välkomnar” moskén.

En del av de positiva kommentarerna rörande moskén är olustiga på ett ut­stude­rat sätt. Man implicerar att de negativa reaktionerna kommer från människor som bor i innerstaden och att dessa rädda för att se sina dyrt inköpta bostadsrätter falla i värde samt och att de är främlingsfientliga. Och just därför att de är så rädda att få sin miljö förstörd är det inte mer än rätt att moskén byggs just där.

Många av kommentarerna är av insändarkaraktär det vill säga rätt upprörda texter. Men materialet innehåller även sansade och konstruktiva synpunkter. Som exempel vill jag nämna författaren Per Wästberg (dåvarande ordförande i S:t Erik) som i förstone tog rejält avstånd från de militanta motståndarna och var positiv till moskén. När han sedan tog del av arkitektskisserna ändrade han inställning och menade att moskén fått en utformning som alltför bjärt kontrasterade mot den om­givande södermiljön. Han ansåg att profilen är för dominant, han hade synpunkter på färgval med mera. Wästbergs inställning är nästan kongruent med den syn på den rutnätsindelade kvartersstaden från slutet av 1800-talet som stadsbyggnads­kontoret förordar när man 1997 publicerar sin Byggnadsordning.

Ny bebyggelse kan ske på stenstadens villkor [---] sträva efter samverkan med omgivningen ifråga om skala och volym [---] Stadsbildens sammanhållna helhet bibehålls.[55]

 

Dessa önskemål (punkt 3 ovan) är de som är mest intressanta ur kulturmiljövårds­synpunkt.[56] Men intresset och kritiken från allmänheten riktas mot den nya mo­skén som upplevs som ett främmande element. Diskussionen om hur moskén kunde samverka med Bobergs elverk kommer aldrig på dagordningen.

Innan planen godkändes anordnade Stadsbyggnadskontoret så kallade medbor­garmöten och det fanns möjlighet att överklaga stadsplanen. Denna möjlighet till att över­klaga planärendet bedömer jag emellertid (i just detta specifika fall) som ett spel för galleriet. När Stadsbyggnadskontoret besvarade in­komna remisser och ytt­randen avfärdade man helt enkelt alla synpunkter av re­li­giös karaktär. När det gällde synpunkter på platsvalet och byggnadens utform­ning avfärdade man indivi­der och organisationer som inte berördes direkt (in­tresse­föreningen Stolta Stads inlaga bemöttes således inte utan det var endast de som bodde i de närliggande hu­sen vars synpunkter beaktades).

Trafiksynpunkterna besvarades med att det fanns garage i närheten med ledig kapacitet och när det gällde synpunkter på stadsbilden verkar dessa inte ha be­mötts över huvud taget.

När länsstyrelsen fattar sitt beslut i planärendet står det bland annat:

Länsstyrelsen konstaterar att ett antal klagande är bosatta på ett sådant avstånd och i sådant förhållande till planområdet att beslutet att anta förslaget till detaljplan inte kan anses angå dem på så sätt som avses i 22§ förvaltningslagen. Länsstyrelsen delar därvid den bedömning rörande kretsen av berörda som gjorts av kommunen. Den avgränsning som skett är i enlighet med mångårig praxis i planärenden. Det skall därutöver noteras att en sammanslutning som Arbetsgruppen Södermalms vänner saknar självständig besvärsrätt.[57]

 

SMR verkar ovilliga att anpassa sina verksamhetskrav till Bobergs bygg­nad.[58] Att eventuellt göra avkall av kulturmiljöskäl kommer inte ifråga. Det är sna­rare tvärtom Bobergs verk som behöver anpassas för att uppfylla dagens krav. De upptagna val­ven i maskinhallens vägg talar sitt tydliga språk.

Jag har inte heller funnit något exempel (i protokollen eller annorstädes) på att kulturmiljövården förklarat sig intresserade till samarbete eller kompromiss (det hade måhända räckt med färre hål i Bobergs vägg?). Nybyggnaden kanske kunde ha integrerats med Bobergs verk? Många frågor – inget svar.

Men visst sträcker ut men ut en hand:

Stadsmuseet förordar därför en bearbetning av förslaget. Minaretens höjd bör minskas och en­trépartiet bör omstuderas. Viktigt är också detaljutformning, material- och färgval.[59]

Och därvid förblir det.

Jag vill likväl avsluta denna kritiska genomgång genom att citera ur Stads­bygg­nadskontorets text i samband med att planförslaget ställdes ut (28 februari till 21 mars 1994. Det är den projektansvarige Kjell Lindeberg som fört pennan:

Kontoret anser att användningen av Bobergs fördelningsstation som moské är mycket välfun­nen och förenligt med kravet på bevarande. En omgestaltning av den nyare transformatordelen mot Björns trädgård är ur stadsbildssynpunkt synnerligen välkommen. Den tillkommande mina­reten kommer att utgöra ett nytt landmärke i stråket mellan Södra station – Fatburstrappan – Medborgarplatsen – Björns trädgård.[60]


 

4          Moskén idag­ / ­Verksamheter

 

Bild 6 (ovan): Moskén i dag. (Fasaden mot väst – stora entrén)

De som gjort jobbet verkar även stolta över slutresultatet.[61]

I en artikel i Bygg­indu­strin nr 19 år 2000 skriver Bernt Johansson vid JM Bygg att Stadsmuseet har varit noga. De glaserade ytorna har tvättats och lagats av en stuckatör. I den tidi­gare täta väggen har man sågat upp valvformade öppningar. Man fick lyfta ut trans­for­matorn och en rullande travers. Särskilt den firma som sågat hål i väggen anses ha utfört ett exceptionellt fint arbete.

Lanterninerna är inte återställda, ljuset kommer in genom takfönstren. I ma­skinhallen finns 8 stycken magnifika kristallkronor som förtar intrycket av tidigare industriell verksamhet och istället ger ett intryck av ett stort vardags­rum.

Moskén rymmer 2 000 bedjande och inrymmer, förutom de religiösa funktio­nerna (Gudstjänst och vigsel), bibliotek, bokhandel, gymnastiksal, kontor, storkök och restaurang. Det finns föreläsningslokaler för studiecirklar. Verksamheten riktar till en bred publik med särskilda arrangemang för kvinnor och för barn, liksom in­tro­duk­tionskurser till dem som önskar lära sig mer om islam. Det finns även något så skandinaviskt som en bastu förutom de stora tvagningsutrymmena där musli­merna rengör sig före inträdet i helgedomen. Förhoppningen är att många muslimer i Stockholm upp­skattar moskén och känner att det är en plats för andlighet, bön och socialt um­gänge.[62]

4.1         Några korta intryck

Vid ett av mina besök mitt i veckan (2005-03-16) befinner sig 4 personer i entré­hallen varav en pratar med receptionisten (ej svenska). I den närliggande butiken finns 3 personer. I stora bönesalen (före detta maskinhallen) sitter en grupp ung­domar av båda könen på den mjuka mattan i halvcirkel kring en person som tycks berätta om islam (på svenska). Fler­talet av de unga flickorna har tagit på sig en slags kapuchong (som tillhandahålles i entrén). Efter avslutad lektion lämnar de salen. Bobergs vägg (som delar bönesalen i en sydlig och nordlig del) har 4 höga valv ut­huggna och i salen finns 5 stora kristallkronor. Ett fåtal personer har slagit sig ned slumpmässigt i den stora salen för att be eller för att läsa. Det finns ett bib­liotek i böne­salen. Det råder stort lugn. Ingen tar särskild notis om min närvaro, någon hälsar mig försynt god morgon. Men fler människor strömmar till. Klockan 11.45 har det redan kommit ytterliggare 10 personer. De som nu kommer in nickar vänligt mot mig som sitter och skriver för fullt. Strax före 12 börjar torsdagsbönen. En person skanderar (mitt emellan tal och sång, som en frikyrkopräst, möjligen lite mer entonigt) i en mikrofon och besökarna svarar ibland unisont (som när en kris­ten församling säger Amen eller Halleluja). Efter en stund (inte exakt klockan 12) kommer en annan person och fortsätter. Ungdomarna som tidigare suttit på golvet och försvunnit någon annanstans kommer nu tillbaka i ’ci­vila’ kläder och betraktar de bedjande (som står på rad) precis som jag. När bönen är över löses församlingen långsamt upp. Några pratar med varandra helt tyst. Ingen ver­kar ha bråttom.

Ett annat tillfälle besöker jag moskén för att delta i en introduktion i Islam. Jag går då till biblioteket där jag är ensam. I hyllorna hittar jag nästan ingenting på svenska. Ingenting om moskéns tillkomsthistoria och övervägande materialet är på arabiska (eller något annat för mig okänt språk). 2-3 broschyrer på engelska om Islam är allt som erbjuds den kunskaps­törstige. Efter en stund visar det sig att antalet intressenter uppgår till 3 stycken. Föreläsaren får bryta efter en stund efter­som någon annan bokat lokalen och vi beger oss till den nya byggnaden där det rå­der full verksamhet. Kvinnor och män ver­kar umgås otvunget med varandra och kvinnoläktaren har varit tom varje gång jag gått förbi. Blott 1 gång såg jag en svart­klädd kvinna på läktaren.[63]

Jag kunde inte notera någon märkbar skillnad mellan moskéns verksamhet och den som bedrivs på ABF-huset i Stockholm.

5          Arvskifte  

Ett arvskifte är ofta en smärtsam process där alla arvingar vill ha ut det mesta av arvet. Det har (som nämnts) funnits alternativa utformningar. Processen i detta fall kännetecknas i hög grad av ett långt gående kompromissande (givande och ett ta­gande?). Vem som har vunnit är inte lätt att säga (detta behandlas i nästa avsnitt).

Nämnas bör att ingen av de jag frågat (eller min muslimske vän) har en aning om vad byggnaden användes till innan den blev moské. Det finns ingen hänvisning till Boberg inne i den f.d maskinhallen. Bobergs textplatta finns kvar på den äldre byggnadens norra yttre fasad men bredvid denna (på den nybyggda delen) finns en stor guldfärgad tavla med svart text:

THE MOSQUE AND THE CENTRE
HAVE BEEN ESTABLISHED AT THE EXPENSE OF
THE ZAYED BIN SULTAN AL NAHYAN
CHARITABLE & HUMANITARIAN FOUNDATION
ABU DHABIU.A.E.
INAUGURATED ON 7 JUNE 2000

Även till höger om moskéns ingång finns en graverad marmorplatta:

Zaid Ben Sultan Al Nahyans moske
Invigdes den 7 juni 2000

Det finns en kortfattad informationsskrift på svenska.[64] 1½ av dess 18 sidor är äg­nade åt moskéns tillkomst. Där nämns Boberg som Sveriges ledande modernis­tiske arkitekt. Textförfattaren hävdar även att byggnaden efter upprustningen beva­rat det mesta av Bobergs arkitektur både invändigt och utvän­digt. En stor läktare har byggts i hallen och stengolvet har försetts med en heltäck­ande matta (grönfär­gad med gula inslag som tar upp färgvalet från Bobergs norra inre kakelvägg).

5.1         Eftermäle

Så står den på plats och man kan undra: Vem vann striden eller förhandlingen? Jag är beredd att hävda att kulturvården dragit det kortaste strået men för ett ädelt syfte. Den som vunnit striden är inte heller muslimerna utan den liberala och mul­tikulturella tanken.[65]
I dagens samhälle är det allt fler aktörer som slåss om att bli synliga i sam­hället. Politikerna kan inte stå emot trycket utan accepterar den ökade för­tätningen i in­nerstaden, istället för att göra förorterna attraktiva. Förslaget till att bygga ett hus på tomten nära Jacobs Kyrka och Hamburger börs är ett exempel.på detta. Sten­berg-gruppens förslag att exploatera Skeppsbron är ett annat.
[66]

I Barcelona river man för tillfället äldre hus och bygger nytt och det nya är un­derstundom inte så höga hus utan en bebyggelse som samexisterar med den äldre bebyggelsen och dessutom genererar nya andningshål. Såväl i Barcelona som i Pa­ris skapas nya parker men man intresserar sig i större utsträckning att balansera utvecklingen mellan centrum och förort. Stockholm är på väg att bli lika högexplo­aterat som Tokyo.

Långsamt är vi på väg mot en stad som blir allt mindre tilltalande för de som vill behålla den gamla skalan (och den stadsbild som bland annat Per Anders Fogel­ström ville behålla när han agerade mot rivningen av de gamla Klara-kvarteren). Vad Ferdinand Boberg skulle anse är en fråga som förblir obesvarad.

6          Att forska i kulturmiljöfrågor

Jag vill gärna avsluta denna uppsats med att redovisa för arbetets metamorfoser, hur ursprungliga frågor förskjuts till periferin och hur det tillgängliga materialet krä­vde sin plats.

Inte visste jag att det var så det gick till, föga anade jag att kupolen enbart var till för syns skull. Inte heller visste jag att det fanns lanterniner i Bobergs ursprungliga byggnad. Och inte kunde jag ana att byggherren ville sudda ut byggnadens historia genom att ta bort texten som visade att byggnaden haft ett förflutet som elverk. Och dessa ’upp ­täckter’ krävde sin plats i min redovisning. De folkliga reaktionerna överraskade mig med sin styrka och om­fatt­ning och stadsbyggnadskontorets han­tering förvånade mig med sin formalistiska framtoning.[67]

Mina ambitioner att dokumentera det religiösa rummet strandade på en trivial begränsning. Den begränsade tid som stod till förfo­gande medgav inte någon dju­pare form av deltagande observation utan inskränkte sig till ett fåtal oplanerade vi­siter. Efter inledande trevare gentemot bekanta av muslimsk tro (i förhoppningen att få följa med på en fredagsbön) gav jag helt upp tanken att få ’insider’-informa­tion. Mina intryck från de sporadiska besöken blir därigenom alltför ytlig. Jag fick inte heller tid att ta reda på de­ras insamlingsstrategi. Dessa brister kommer även till synes i min kortfattade beskriv­ning av hur moskén fungerar till vardags. Jag spen­derade större delen av tiden ge­nom att ta del av andrahandsinformation och i bygg­nads­sty­relsens pärmar. Ibland kände jag mig som 1900-talets tidiga antropolo­ger som skrev om främmande kultu­rer genom att läsa andras beskrivningar istället för att själv besöka de män­niskor man analyserade.

Detta måste vara situationen för många forskare –att vara hänvi­sade enbart till den officiella sanningen. Att värdera den ’folkliga’ reaktionen är inte heller så lätt. De som skriver ilskna inlagor är inte nödvändigtvis de mest repre­sentativa. Och lik­väl är de deras skrivelser som finns i rättegångsprotokoll, tid­ningsrubriker och ar­tiklar från journalister som jagar efter spektakulära rubriker i kvällstidningen. I min jakt på ’sanningen’ har jag snubblat över ofullständiga kvarlevor till exempel kortfattade diskussionsprotokoll som säkerligen är helt korrekta men som inte be­svarar frågan: VARFÖR? Allt som oftast har sökandet efter ett enkelt svar istället lett till ytterliggare frågor. De personer jag frågat har nästan utan undantag skickat frågan vidare eller vidgat problemfältet (Arkitektbyrån hänvisar till den ursprungliga arkitekten men har inte hans telefonnummer och han finns inte heller upptagen i Stockholms telefonkatalog)

Mina initiala ambitioner visade sig vara allt­för omfattande. Mina farhågor rörande intervjuobjektets makt att styra samtalet har besannats. Under projektets gång har mitt forskningsuppdrag förskjutits från kulturmiljöfrågor till frågor av strukturell karaktär.

6.1         Sammanfattning

Den processbeskrivning jag gjort i denna uppsats har besvarat en del frågor och klargjort en del förhållanden. Jag har även visat att det finns många parallella för­hållningssätt. Arkitekter verkar kluvna inför slutresultatet, byggnadsingenjörer ut­trycker beundran över det genomförda arbetet. Debattörer har fått vatten på sin kvarn rörande den la­tenta främlingsfientligheten i Sverige och de som tror på vikten av samråd upp­lever säkerligen en stor misströstan. Kulturmiljöexperter är måhän­da hårdhudade men har fått acceptera att anpassa sig till andra intressen. Det är inte Boberg och hans verk som stått i centrum.

I fackliga sammanhang brukar man kalla medbestämmandelagen för TUTAN. In­nan lagen kom, blev fackföreningen alltid överkörd, men numera tutar man först – och sedan kör man över facket. Rätten till förhandling innebär inte nödvändigtvis att man får gehör för sina synpunkter och den som har svaga argument hamnar naturligtvis i underläge.

Denna studie har berört olika slags vanmakt eller känsla av underläge.

• Den ovanligt långa behandlingstiden för detta (och andra) moskébygge(n) samt det massiva motståndet från allmänheten har visat på muslimernas uppenbara svårig­heter att bli accepterade i det svenska samhället.

Stolta Stad och andra intresse­grup­per känner sig överkörda. Sällskapet Söder­malms vänner blev inte accepterade som remissinstans.

• Stadsantikvarien fick inte gehör för förslaget att rekonstruera taklanterninerna eller att behålla Bobergs kakelvägg intakt. Traversen är borta.

• Medborgaren som ogillar vissa inslag i främmande religioner har blivit stämplad som en rasist. (”Så säger man inte”).

• Söderfanatikern saknar A-laget i Björns Trädgård.

Det vore måhända intressant att nu, när Moskén är på plats ta reda på om far­hå­gorna besannats eller ej. Den tidigare negativt inställda filadelfiaförsamlingen har tagit initiativet till ett ekumeniskt samarbete. Några befarade attentat eller våld­samma demonstrationer utanför Moskén har ej ägt rum. Friden har lagt sig över moskén. Är det måhända så att Moskén idag blivit helt accepterad som en värdefull komponent i Söders stadsbild?


KÄll- och Litteraturförteckning

Otryckta källor

Stockholm:

Byggnadsstyrelsens arkiv:
Planärende DP 92067 (kvarteret Björns trädgård).

        Ärendedata (diarienr 1998-04205 – 571) Ändrad användning och ändring av f.d. transformatorstationsbyggnad till moské och islamiskt kulturcenter. 2001.

Stockholms Stadsmuseum:
(Microfiche- Björns trädgård):

        Bernhardsson, Siv Yttrande med anledning av ansökan om bygglov (sökande Ingemar Lönngren) 1998-08-17.

        Nylind, Olle Yttrande med anledning av ansökan om bygglov 1999-11-03.

        Odlander, Siv Yttrande med anledning av ansökan om bygglov, 1994-08-18.

Karlberg, Ingrid:
Arkitektur och miljö vid gas- och elverk i Stockholm 1853-1903. Huvudarkitekt Ferdinand Boberg. Uppsats för påbyggnadskurs i konstvetenskap, konstveten­skapliga institutionen, Stockholms universitet, höstterminen 1984.

--     ”Jag har aldrig använt Jugend”. 80p-Uppsats i i konstvetenskap. Stockholms universitet vårterminen 1990.

Sveriges Muslimska råd: Islam i korthet och moskén i Stockholm. u.å.

Internet

Förslag till handlingsprogram för kulturminnesvården i Solna kommun.
- http://www.solna.se/templates/Page_solna_submenu.asp?id=19766l

JM Bygg: - http://www.btb.se/projekt/offent/moske/moske.htm.

Mahloujian, Azar ”Så säger man inte” ur tidskriften Socialpolitik 1996 nr3 1-2.
http://www.socialpolitik.com/gamlanummer/arkiv1996/961/96150.html.

RAÄ:bebyggelseregister: ‑ http://www.bebyggelseregistret.raa.se/webbhus2/anlaggning_lag.asp?id=10183&inv=899&depth=24.

Uvell, Marcus ”Stolta stad och Moskén – när intoleransen kläs ut till kommunal by­råkrati” 1999-05-18 i Internettidskriften smedjan.com.
- http://www.smedlan.com/etta.asp?sida=displaynr=116.

Muntliga källor

Alvén, Eva Telefonsamtal 2005-03-16.

Hammarlund-Larsson, Cecilia Samtal 2005-01-25.

Okänd: Söndags- Kurs i Islam 2005-03-20.

Thifa, Jonas Samtal 2005-02-17.

Litteratur

Akbar!, Allah ”Stockholms första Moské klar.” i Byggindustrin 2000 nr 19.

Andersson, Henrik O. och Bedoire, Fredric Stockholms byggnader- en bok om arki­tektur och stadsbild i Stockholm 1973.

Båvenstam, U ”Moske i Stockholm” i: Byggfakta projektnytt 1994 nr 4.

--     ”Moskébygget en kulturfara”?” i: Byggfakta projektnytt 1994 nr 4.

--     ”Kraftstation blir Moske” i: SIF-tidningen 1995 nr 8.

Caldenby, Claes ”Sveriges första Moské” i: AT Arkitekturtidningen 1997 nr 8.

-      Att bygga ett land Arkitekturmuseet/Byggforskningsrådet 1998.

Eriksson, Eva Den moderna stadens födelse. Svensk arkitektur 1890-1920 Stock­holm 2000.

Hindersson,Per (red)  ”Moskén, Stockholm” i:Årets byggen 00 (Årlig specialutgåva av tidningen Byggindustrin).

Juvander, Katarina fotografier Gösta Klase Stockholms byggnadsminnen  - Staden Byggförlaget 1999.

Kallstenius, Per och Fredlund, Arne & Reppen Lajla (red.) Stockholms byggnadsordning - ett förhållningssätt till stadens karaktärsdrag Stockholms stadsbyggnadskontor 1997.

Kanra G Chet ”Moské med schabloner” i AT Arkitekturtidningen 1999 nr 1
[ett första utkast till denna artikel förekommer redan i lokaltidningen Södermalm 1998-11-02].

Karlsson, Pia och Svanberg, Ingvar  Moskéer i Sverige  En religionsetnologisk studie i intolerans och administrativ vanmakt. Svenska kyrkans forskningsråd 1995 [Tro och Tanke 1995:7].

Nationalmuseum: Ferdinand Boberg konstnären som allkonstnär. Nationalmuseum utställningskatalog 601 1997

Palme, Andreas En svensk moské 2000 (särtryck ur AT Arkitekturtidningen).

Påvall, Kerstin ”Mosken byter arkitekt” i: AT Arkitekturtidningen 1999 nr 1.

Råberg, Marianne : ”Blått, grönt, gult och grått. Kulturhistorisk klassificering av Stockholms bebyggelse” i: Stadsvandringar 14, Sthlms stadsmuseum 1991.

Stockholms Stadsmuseum:
Industrimiljöer i Stockholm. Byggnadsinventering 1979-1980.

Sörenssen, Ulf Ferdinand Boberg Arkitekten som konstnär. Stockholm 1992.

Wingren, Bo Konst på stan 1997.

Bildförteckning

Bild 1: Katarina stationen ur Henrik Andersson och Fredrik Bedoire Stockholms byggnader- en bok om arki­tektur och stadsbild i Stockholm 1973.

Bild 2: Vattentornet Mosebacke ur Henrik Andersson och Fredrik Bedoire Stockholms byggnader- en bok om arki­tektur och stadsbild i Stockholm 1973.

Bild 3: Rosenbad –ett av tornen ur Ulf Sörenssen Ferdinand Boberg Arkitekten som konstnär. Stockholm 1992.  

Bild 4: Rosenbad – fasaden mot Strömmen ur Ulf Sörenssen Ferdinand Boberg Arkitekten som konstnär. Stockholm 1992.

Bild 5: Ferdinand Bobergs skiss till Katarinastationen + Bild av fasaden ur Ulf Sörenssen Ferdinand Boberg Arkitekten som konstnär. Stockholm 1992.

Bild 6: Moskén - från Internet JM Bygg: - http://www.btb.se/projekt/offent/moske/moske.htm.

 



 [1] Detta är en rent inofficiell klassificering utan juridiska implikationer. Bokstaven K användes tidigare i kommunernas detaljplaner för att visa att en byggnad hade ett visst skydd mot förvanskning. Numera (från och med 1990) används bokstaven Q. Vissa byggnader uppfattas av allmänheten som "kulturhus" och kallas ofta så i massmedia. Den äldre K-märkningen har inte helt försvunnit utan förekommer för mycket gamla hus som anses besitta stort kulturhistoriskt värde.
I mitt metodiska avsnitt redogör jag närmare för såväl inofficiell som officiell kulturmärkning av miljöer och enskilda byggnader.

[2] Cecilia Hammarlund-Larsson Samtal 2005-01-25

[3] Den av Ferdinand Boberg ritade elfördelningscentralen ansågs vara så värdefull ur kulturmiljösynpunkt att den inte kunde rivas eller förändras utan tillstånd.

[4] Se ovanstående not. Den status som Bobergs byggnad hade var vid tillfälllet snarare av inofficiell karaktär (så kallad K-märkning). Jämför till exempel med Fjällgatan.

[5] Stadsantikvarens yttrande finns tillgängligt på microfilm och jag kommer att citera ur detta.

[6] Nationalmuseum: Ferdinand Boberg konstnären som allkonstnär. Nationalmuseum utställningskatalog 601 1997.

[7] Ingrid Karlberg: Arkitektur och miljö vid gas- och elverk i Stockholm 1853-1903 Huvudarkitekt Ferdinand Boberg. Uppsats för påbyggnadskurs i konstvetenskap, konstvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet, höstterminen 1984.

Ingrid Karlberg: ”Jag har aldrig använt Jugend”. 80p-Uppsats i i konstvetenskap, Stockholms universitet vårterminen 1990.

[8] Karlsson, Pia och Svanberg, Ingvar Moskéer i Sverige  En religionsetnologisk studie i intolerans och administrativ vanmakt. Svenska kyrkans forskningsråd 1995 [Tro och Tanke 1995:7].

[9] Marianne Råberg: ”Blått, grönt, gult och grått. Kulturhistorisk klassificering av Stockholms bebyggelse” i: Stadsvandringar 14 1991.

[10] Från Internet: http://www.solna.se/templates/Page_solna_submenu.asp?id=19766

[11] Antalet stiger långsamt. Katarina Juvander anger i sin bok från 1999 att antalet var 150, men enligt Riksantikvariatets hemsida 2005-05-20 är antalet numera 165 stycken. Det senaste tillskottet är Bååtska palatset.
Förutom instrumentet Byggnadsminnesförklaring finns ett begrepp som kallas Riksintresse och som omfattas av 3 kap Miljöbalken. Ett riksintresse anses ha så höga kulturvärden att det är av vikt för hela landet. I planeringen ska därför dessa värden ges företräde framför motstående intressen. Av landets cirka 1700 definierade riksintressen finns 131 i Stockholms län. Ett av dessa riksintressen är hela Stockholms innerstad.

[12] Katarina Juvander, fotografier Gösta Klase Stockholms byggnadsminnen  - Staden Byggförlaget 1999.

[13] Juvander (inledningen).  

[14] Kallstenius, Per och Fredlund, Arne & Reppen Lajla (red.) Stockholms byggnadsordning ett förhållningssätt till stadens karaktärsdrag Stockholms stadsbyggnadskontor 1997 sid 10

[15] Ulf Båvenstam ”Kraftstation blir moské” i SIF-tidningen 1995.

[16] Skälet är att judendomen funnits relativt länge i Sverige och att den numera torde ha accepterats.

[17] Blev det som man önskade?

[18] Claes Caldenby ”Sveriges första Moské” i: AT Arkitekturtidningen 1997 nr 8.
Caldenby namnger arkitekterna Nils Nilsson, Anne-Christine Bergström och Leif Blomkvist.

[19] Informationen i huvudsak hämtad från: Pia Karlsson och Ingvar Svanberg Moskéer i Sverige  En religionsetnologisk studie i intolerans och administrativ vanmakt.

[20] Det framgår av ett dokument från fastighetskontoret att det tydligen finns 2 olika fraktioner som båda önskade platsanvisning för att bygga sin moské. Det framgår dessutom att dessa båda fraktioner inte kunde tänka sig att samarbeta när det gällde ett tänkt moskébygge. De ovan nämnda lokalerna representerar således den andra fraktionen. Se även Karlsson & Svanberg (sid 47).

[22] Den större på Wahrendorfsgatan nära Berzeeli park rym­mer 1000 personer och byggdes 1861-1870. Arkitekten var Fredrik Wilhelm Scho­lander (som blev Bobergs svärfar) och synagogan är förklarad byggnadsminne. Den representerar den mer libe­rala judendomen och tillåter kvinnor och män att sitta tillsammans. De ortodoxa har sin lokal på Sankt Paulsgatan (inrymd i en fastighet från 1700-talet) gan­ska nära Maria Magdalena kyrka. Den tredje synagogan är ’importerad’ från Berlin efter kristallnatten (8 november 1939) och är belägen i det judiska kulturcentret på Nybrogatan.

[23] Ulf Båvenstam ”Moske i Stockholm” och ”Moskébygget en kulturfara”?” i: Byggfakta projektnytt 1994 nr 4. Ett av skälen att just Katarinastationen valdes torde även vara att fastighetskontoret ansåg att det var ett besvärligt förvaltningsobjekt.

[24] Enligt DP92067 (sid 779) fanns en principöverenskommelse mellan Staden, SMR och BPA. Formellt beslut togs i fastighetsnämnden 920622 och i byggnadsnämnden 920927.

[25] XX-YY-Årets byggen.

[26]Detta citat är taget ur Riksantikvarieämbetets byggnadsregister som omfattar 202 objekt. Det återfinns under rubriken historik. Under rubriken Karaktäristik/värdering finns ingenting inlagt. Även situationsplan saknas. Detta verkar gälla genomgående. Det är naturligtvis rimligt att uppfatta denna beskrivning som en motivering. Den ligger nämligen till grund för beslutet om att förklara centralposthuset som byggnadsminne med lagskydd
enligt förordning (1988:1229) om statligt byggnadsminne m.m. ( Beslutsdatum:1935-01-25).
Samt 3 kap. kulturminneslagen. Byggnadsminne (Beslutsdatum 1995.05-02)
(http://www.bebyggelseregistret.raa.se/webbhus2/anlaggning_lag.asp?id=10183&inv=899&depth=24).

[27] Nationalmuseum utställningskatalog 1997.

[28] Karlberg 1990. Men Karlberg visar att Boberg trots sitt eget förnekande ändock arbetat i en stil som svårligen kan beskrivas på annat sätt.

[29] Eva Eriksson Den moderna stadens födelse. Svensk arkitektur 1890-1920 Stockholm 2000 (sid 301-303.

[30] Claes Caldenby Att bygga ett land Arkitekturmuseet/Byggforskningsrådet 1998.

[31] Egentligen är byggnaden inte orienterad alls. Det är stadsplanen som Boberg följt. Och de facto så ligger den i 90 grader mot Mekka. Bönerummet (med nischen mot Mekka) blir på detta sätt inte så djup men extremt bred.

[32] Med blåklassad avses att byggnaden uppfyller kraven enligt KML 3 kap. 1§ som inledningsvis lyder ”En byggnad som är synnerligen märklig genom sitt kulturhistoriska värde eller som ingår i ett kulturhistoriskt synnerligen märkligt bebyggelseområde får förklaras för byggnadsminne av länsstyrelsen.”

[33] Riksantikvarieämbetet har ett bebyggelseregister som är under uppbyggnad. Det är inte komplett. Söker man till exempel på Centralpostkontoret så finns en del bilder, en historisk beskrivning på cirka 1 sida.och det formella beslutet (som innehåller skyddsföreskrifter enligt mönstret ovan). Under rubriken Karaktäristik/värdering finns ingenting. Samma sak gäller för Thielska galleriet
(http://www.bebyggelseregistret.raa.se/webbhus2/anlaggning_lag.asp?id=10183&inv=899&depth=24).

[34] Ferdinand Bobergs benämns på flera ställen som Sveriges ledande modernistiske arkitekt vid sekelskiftet. (se t.ex. Sveriges Muslimska råd; Ulf Sörensson jämför i sitt förord Boberg med Strindberg).

[35] Bo Wingren Konst på stan 1997.

[36] Odlander 1994.

[37] Olle Nylind Yttrande över bygglov 1999-11-03.

[38] Karlsson & Svanberg (sid 30); öppna brevet på sid 31, demonstrationen beskrivs på sid 49.

[39] Karlsson & Svanberg (sid 29-30).

[40] Även om dagens minaret verkar hög (den synes högre än Katarina kyrka) så var den ännu högre på den första skissen.

[41] Detta kan utläsas ur den skiss som föreligger innan förhandlingarna kommer igång liksom en genomförandebeskrivning från stadsbyggnadskontoret daterad 1994-12-28  

[42] (Siv Bernhardsson) Yttrande över ansökan om bygglov 1999-11-03.

[43] Allt saxat ur DP 92067 (fetstil i original)

[44] Men om byggnaden inte varit kulturhistoriskt värdefull hade man inte behövt skriva några skyddsföreskrifter över huvud taget.

[45] DP 92067 1993-07-30.

[46] Jag har inte ’gått till källorna’ för att undersöka hur denna insamling gick till.
Enligt vad jag förstått har man samlat in inköpssumman i Sverige för att köpa Bobergs elverk till en köpeskilling av 9 miljoner. Själva kulturcentrat tycks ha bekostats med utländska donationsmedel (framgår av graverade donationsplattor på byggnaden).

[47] Kerstin PåvallMosken byter arkitekt” i: AT Arkitekturtidningen 1999 nr 1.

[48] Påvall

[49] I samband med att köpeavtalet skrivs under 1994-10-11 så inträder Islamiska förbundet förbundet i Stockholm i rollen som byggherre istället för Sveriges Muslimska Råd.

[50] Påvall

[51] G Chet Kanra ”Moské med schabloner” i AT Arkitekturtidningen 1999 nr 1.

[52] Kanra

[53] Samrådslistan omfattar: Länsstyrelsen; Fastighetsbildningsmyndigheten; Sakägare; Hyresgäster och bostadsrättshavare enligt (bifogad) karta; Övriga samråds och remissinstanser; Interna [14 st inkluderande bland annat Kultur i Stockholm, Stadsmuseidelegationen; Skönhetsrådet och Miljö­förvaltningen] Externa; Övriga.

[54] Jag har valt att inte specifikt citera enskilda individer utan istället försökt att extrahera ’betydelsekomplex’ som kommer till uttryck. Allt är däremot hämtat ur planhandlingarna på byggnadsstyrelsen. (DP 92067)

[55] Kallstenius etcetera (sid 72).

[56] De övriga kategorierna kommer även att avvisas av stadsbyggnadskontoret som irrelevanta.

[57] DP 92067 (sid 58) Länsstyrelsens beslut. Jag vill i detta sammanhang citera Kulturminneslagen 1 Kap. Inledande bestämmelser 1§ som stadgar inledningsvis ”Det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda vår kulturmiljö. Ansvaret för detta delas av alla.”

[58] Jag har under hela min undersökning letat efter åtminstone ett exempel på en symbios mellan den gamla funktionen och dagens verksamhet. Jag upplever tydligt att den äldre delen är ett tomt skal och att den nya delen inte på något synbart sätt kommunicerar med bönesalen. Är denna slutenhet mellan olika funktioner ett islamskt drag? (Att stänga ute istället för att släppa in som en bekant till mig uttryckte sig, angående det islamiska kulturcentrat i Paris med sina specialdesignade fönster som medger ljusinsläpp men förhindrar insyn).

[59] DP92067 93-07-30.

[60] DP92067.

[61] Byggnadstekniska byrån i Stockholm AB presenterar moskén på sin hemsida där man berättar att entrepenör var JM byggnads AB och arkitekt var Detab arkitektkontor. De kan emellertid ej ge svar på de frågor jag har rörande överväganden i samband med moskéns utformning. Eva Alvén på Detab som utfört relationsritningarna meddelar att hon fått grundmaterialet från arkitekt Ingemar Lönngren som tog över efter arkitekt Margareta Källström som var den arkitekt som var engagerad under det tidiga planarbetet. Eva Alvén berättar att även den arkitekt som utformat Uppsalamoskén varit inblandad (Samtal med Eva Alvén 2005‑03‑16).

[62] Islam är ju inte en religion i västerländsk bemärkelse utan en livs­åskådning som har implikationer rörande en muslims dagliga liv. Det kan röra sig om matvanor och barnuppfostran (Thifa; Kurs i Islam). Även Karlsson & Svanberg tar upp detta ’problem’ och beskriver Sverige som ett av världens mest sekulariserade länder där vardagen för merparten av befolkningen är befriad från religiöst inflytande (sid 14).

[63] Snarare skymtade än såg. Träväggen med sin flätliknande konstruktion medger inte insyn men gör det möjligt för kvinnorna att se ut i bönesalen mot mihraben.

[64] Islam i korthet och moskén i Stockholm.

[65] Muslimerna fick vänta i över 20 år innan de fick bygga en egen moské i Stockholm och platsen/byggnaden som de anvisades var full av restriktioner. Det är osäkert om detta kan beskrivas som en framgångsrik förhandling.

[66] Ett annat (lite udda) exempel på stadens attraktionsvärde kan vi se i samband med Hammarby sjöstad. För att öka attraktionsvärdet på de nybyggda lägenheterna har man ändrat församlingstillhörigheten från Johanneshov till Sofia på andra sidan vattnet.

[67] Moskén intar en dominerande plats när den betraktas från medborgarplatsen. Dess minaret verkar högre än Katarina kyrka. Redan detta faktum kan man förhålla sig olika till. Det framgår av några tidiga yttranden från stadsbyggnadskontoret att detta var önskvärt. Det blir då följdriktigt att man så kraftigt avvisar alla krav som går ut på att moskén skulle ’underordna’ sig till exempel stadsbilden. Det finns (anser jag) klara paraleller med det som hände när Per Anders Fogelström agerade för att bevara gamla Klara.