Stockholms universitet
Institutionen för Litteraturvetenskap och Idéhistoria
Avdelningen för idéhistoria
Påbyggnadskurs HT-04
C-Uppsats av Bo-Göran Hammargren


Handledare : Karin Dirke

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sven Hedin - I rampljus och skugga

 


 

Innehåll

1       Inledning                                                                                                                     1

1.1    Syfte och frågeställningar                                                               1

1.2    Litteratur och tidigare forskning                                                 2

1.3    Metodiska överväganden och perspektiv                                  3

1.4    Omfattning och begränsningar                                                         4

1.5    Uppsatsens disposition                                                                            5

2       Sven Hedin och hans tid                                                                                     6

2.1    Hedin och det oscarianska samhället                                          6

2.2    En kort biografi                                                                                            7

3       Att skriva om Sven Hedin                                                                                13

3.1    Varför skriver man om Sven Hedin?                                              13

3.2    Varför blev Hedin upptäcksresande?                                       15

3.3    Hedin som vetenskapsman                                                                   17

3.4    Sven Hedin och politiken                                                                      18

3.5    Likheter och skillnader i bilden av Sven Hedin                   22

4       Eftermälet efter Sven Hedin                                                                      24

4.1    Kompletterande eftermälen                                                            25

4.2    Sven Hedin i dag                                                                                           26

5       Sammanfattning                                                                                                   27

5.1    Förslag till ytterligare forskning                                            27

5.2    Slutkommentar                                                                                           28

 

Bild 1 (på försättsbladet) från Lasse Berg och Stig Holmqvists bok I Sven Hedins spår, sid 168.

Bildtexten lyder: Hedins motståndare underströk hans förtjusning i ordnar, kraschaner och kungligheter, samt hans ohöljda dyrkan av t.ex. Karl XII. Dessutom fick nidteckningarna i enlig­het med tidens anda gärna ett antisemitiskt drag, där Hedins börd, böjda näsa och svarta hår påpekades.

 


1          Inledning

På våren 2003 besökte jag Etnografiska museet för att se en utställning om sam­lingarnas väg till museet. Där finns bland annat ett rum ägnat åt Sven Hedin (1865-1952).

Han presenteras som skolboksförfattare men rummet innehåller även hans arke­ologiska fynd av en sedan 2000 år bortglömd kinesisk civilisation, hans teckningar, en vaxdocka som en gång stod på Stockholms vaxkabinett samt en vägg med foto­grafier av Hedin i offentlighetens ljus, bland annat en bild när han hälsade på Hitler. Detta är ingen nyhet, nästan alla i min generation (40-talist) har lärt sig att Sven Hedin var nazist.

Men så läser jag en artikel i Populär historia år 2003. Där finns samma foto med och mitt kritiska sinnelag väcks. Varför samma bild? Är det obligatoriskt att alltid påpeka att Sven Hedin var nazist? Är det sant och är det relevant?[1]

I den gamla museibyggnaden hade Hedin en framträdande plats och när det nya Etnografiska museet öppnade fanns ett rum möblerat med Hedins arbetsbord och delar av hans bibliotek. Detta rum är numera stängt. För bara ett år sedan fanns ett nomadtält på övervåningen som var en gåva till den svenske kungen. Detta finns inte heller kvar. När jag rannsakar mitt minne ytterligare, erinrar jag mig att förre chefen för Etnografiska museet Karl-Erik Larsson vid ett seminarium berättade att när museet fick sin nya byggnad var det med förbehållet att inte göra det till något Hedinmuseum. Museet har än i dag en mängd ouppackade koffertar från Hedins senaste expedition. Det verkar som om det saknas incitament, tid eller pengar att gå igenom detta material.

Vad är det som händer? Håller Hedin på att försvinna ur vårt kulturarv?

Jag beslöt mig för att studera eftermälet efter Hedin genom att läsa de dödsrunor som skrevs efter hans död. Dessa finns i en ofantlig box på Etnografiska museet i Stockholm. Men materialet är enahanda och jag blev tveksam huruvida dessa runor innehåller någonting om vilket det går att dra några vetenskapliga slutsatser.

För att få ett fastare grepp om Hedin läste jag ett antal biografier och dessa öpp­nade en dörr in till Hedin. Genom att läsa fler författare som var och en beskriver Hedin i full skala blev jag varse hur historieskrivning sker, åtminstone i fallet Sven Hedin.

Detta är huvudtemat för denna uppsats.

1.1                  Syfte och frågeställningar

Mitt direkta syfte är att undersöka hur ett antal författare med varierande bakgrund närmat sig Hedin och att se vilken Hedinbild de valt att presentera. Finns en över­enskommen schablonbild av Hedin eller varierar synen emellan författarna?

Hur sker historieskrivning i fallet Sven Hedin? Vem skriver om honom och varför? Var Hedin en produkt av sin tid eller tillhörde han dem som i någon mån bidragit till att skapa den då rådande tidsandan? Har synen på Sven Hedin förändrats under årens lopp? Hur ser eftermälet ut i dag? Är det dags att om­vär­dera Sven Hedin? Alla dessa frågor kommer inte att besvaras men utgör den idé­mässiga ram inom vilken jag undersöker bilden av Sven Hedin.

Min ambition är inte primärt att ta reda på sanningen om Sven Hedin utan sna­rare att ur ett kunskapssociologiskt perspektiv se hur olika forskare bär sig åt när de arbetar med historiskt material och konstruerar kunskap. Att den riktige Sven Hedin spökar i bakgrunden är väl ofrånkomligt och jag ber läsaren om överseende med detta. Jag skriver inte om tomten utan om en person som levat och verkat.

1.2                  Litteratur och tidigare forskning

Materialet kring Sven Hedin är omfattande. Hans eget författarskap finns översatt till fler än 20 språk. I minnesskriften till hans 70-årsdag år 1935 finns en biblio­grafi på 21 sidor.[2] Det rör sig om cirka 30 000 sidor populärvetenskaplig litteratur, mellan 50 000 och 70 000 brev samt mer än 2 500 teckningar. Vidare finns 25 volymer anteckningsböcker och 145 band med dagböcker.[3] På Etnografiska museet finns dessutom cirka 30 hyllmeter med tidningsurklipp. Även litteraturen om Hedin är omfattande. Såväl August Strindberg som Wilhelm Moberg har funnit sig för­anlåtna att kommentera Hedins gärning eller person men blott ett fåtal författare har försökt ge sig på att ge en helhetsbild.

Under hans livstid skrev hans syster Alma Hedin en biografi. Hon torde vara den person som stått Sven Hedin närmast och följde med honom på en del av hans resor . Boken är kronologisk och mycket personlig. Den utgavs även i Tyskland.[4]

På tyska finns även den mest omfattande bibliografin utarbetad av Willy Hess.[5] Den tyske Skandinavien-experten Detlef Brennecke har skrivit Sven Hedin, som finns i svensk översättning.[6] Hans bok är den mest kritiska. Han ifrågasätter Hedin som vetenskapsman och Hedins politiska gärning. I en bibliografi på Internet be­tecknas boken som: ”Kort men användbar.”[7]

engelska finns George Kish, To the Heart of Asia. The life of Sven Hedin.[8] Denna bok torde vara den enda fullständiga behandlingen av Hedin på engelska. Vidare har Karl E. Meyer och Shareen Blair Brysac skrivit Tournament of Shadow. The Great Game and the Race for Empire in Central Asia.[9] Denna bok anses som mindre smickrande för Hedin men har ett visst värde i att vara just detta – en kri­tisk beskrivning av Hedin som person, som motvikt till Kichs mer positiva bild.[10] Tilläggas bör att Meyer & Brysacs bok inte handlar primärt om Sven Hedin. Han fö­rekommer enbart som en av de många aktörerna rörande Centralasiens geografi.

Den första fullständiga biografin Sven Hedin. En biografi skrevs av Eric Wennerholm som var Hedins advokat och personlige vän. Efter Hedins död blev han sekreterare i Sven Hedins stiftelse och skriver boken 25 år senare då han får till­gång till Hedins arkiv och kan redovisa tidigare okänt material. Boken har en 60 titlar lång lista över Sven Hedins verk samt lika många verk med anknytning till honom. Ingen som skrivit om Hedin (efter denna bok) verkar kunna förbigå den. Wennerholm har även kompilerat en mycket användbar bok med utdrag ur Sven Hedins omfattande reseskildringar med titeln Asiatiska äventyr.[11]

Sten Selander, som efterträdde Sven Hedin på hans stol (nr 6) i Svenska Akademien påbörjade en biografi som emellertid aldrig avslutades. Boken beskriver Hedins uppväxt, barndom och studietid. Boken sträcker sig fram till 1897 då Hedin red in i Peking genom Himmelens port.[12]

En kortare presentation skriven av Hedin själv finner vi i En levnads teckning som skrevs i samband med en utställning av hans teckningar.[13] Hedin kommente­rar där på ett insiktsfullt sätt skillnaden mellan fotografi och teckning liksom dis­tinktionen mellan källfakta och efterhandskonstruktioner.

En modernare bok med ett omfattande bildmaterial är I Sven Hedins spår.[14] Bo­ken är en populärvetenskaplig introduktion till Hedin men handlar inte enbart om hur det var på Hedins tid utan berättar om hur det såg ut när boken skrevs (1992). Den tar inte bara upp Hedins asiatiska resor utan även Hedins förhållande till Hitler-Tyskland. Boken analyserar även Hedin som författare.

Slutligen kan nämnas Från Sörgården till Lop-nor som handlar om den världsbild som förmedlades i den gamla folkskolan genom bland annat Hedins bok Från pol till pol.[15]

1.3                  Metodiska överväganden och perspektiv

För att få mina frågeställningar belysta så allsidigt som möjligt har jag valt ut fem svenska biografier skrivna vid olika tidpunkter. I praktiken är det samtliga böcker som finns på svenska där författarna har Sven Hedin som huvudämne för sina re­spektive böcker.

Den äldsta publicerades 1926 då Sven Hedin fortfarande var i livet; nästa bio­grafi kom ut 1957 (fem år efter Hedins död); därefter en bok från 1977 (då Hedins arkiv öppnas). De två senaste biografierna är publicerade 1987 respektive 1992.

Litteraturen spänner således över en längre tidsperiod. Fyra av böckerna är skrivna av svenskar och en av dem är skriven av en tysk. Gemensamt för dem är att de har ambitionen att ge en total bild av Sven Hedin, även om författarna repre­senterar olika synsätt (dessa presenteras i nästa avsnitt). Två av författarna kände Hedin (Alma Hedin och Eric Wennerholm), två av dem skriver med akademiska an­språk (Selander och Brenecke). En av böckerna kan betecknas som populär­littera­tur (Berg & Holmqvist). Min bedömning är att detta urval väl tillgodoser kra­vet på representativitet. Jag kommer även att komplettera med citat från andra författare som har något väsentligt att tillföra (gäller i första hand kapitlet om Sven Hedins eftermäle.

Jag kommer att med förstoringsglas analysera hur Sven Hedin har behandlats av sina biografer. Min jämförande analys av de olika texterna kommer att fokusera kring frågor av innehållsmässig karaktär och diskutera författarnas berättar­per­spektiv. Vilken historia önskar de skriva? Kan deras text(er) ses som inlägg i en de­batt? Hur är avvägningen mellan faktarapportering och egna analyser? Vilka nyckelhändelser i Hedins liv identifieras och vad har författarna valt att sortera bort.[16]

Mina direkta frågor till de utvalda författarna/texterna är följande:

·         Varför har författaren valt att skriva om Sven Hedin och på vilket sätt var han intressant när boken skrevs?

·         Hur beskrivs Sven Hedins motiv?

·         Hur behandlar de olika författarna Sven Hedins vetenskapliga insatser och anser de att dessa äger giltighet även i dag?

·         Hur beskriver författarna Hedins politiska agerande och hur stor plats ges åt detta? Blir det något perifert eller något av stor vikt?

·         På vilket sätt skiljer sig de olika biograferna åt? Hur vill de beskriva Hedin och finns det ett mönster?

1.4                  Omfattning och begränsningar

Som tidigare betonats har jag ej för avsikt att skriva en Hedin-biografi utan är mer intresserad av hur Sven Hedin mytologiserats och vilken bild man vill visa fram.

I de böcker jag läst kan olika läsarter tydligt urskiljas.

1) I boken I Sven Hedins spår skriven 1992 har författarna Berg & Holmqvist valt att betona ÄVENTYRAREN. Det blir en spännande resa med mycken dramatik, en olycklig kärlekshistoria och omöjliga eskapader och umbäranden. Ett riktigt pojk­boksäventyr.

2) I Sten Selanders monografi publicerad 1957, spelar äventyren en mindre roll. Där blir det Hedin som VETENSKAPSMAN (i viss mån hjälte) och värdig ledamot i Svenska Akademien som står i centrum. Selander framlägger inga vilda hypoteser.

3) Eric Wennerholms biografi skriven 1977 har ett annat anslag. Som personlig rådgivare och vän till Hedin koncentrerar sig Wennerholm på att tränga bakom PERSONEN och det liknar ett vänporträtt med en viss distans. Det kan vara skäl att påpeka att Wennerholm var 40 år yngre än Sven Hedin och deras vänskaps­för­hållande kännetecknades av stor hövlighet och respekt. Det är således inte frå­gan om någon slags modern undersökande journalistik. Wennerholm hävdar att han i det närmaste läst allt av Hedin men därutöver nämner han (i förordet) ett halv­dussin experter och insiders som varit honom behjälplig med information. Bo­ken är mycket rik på faktauppgifter (årtal, namn på släktingar och andra personer et­cetera) och Wennerholm kan även berätta om Hedins agerande i Svenska Akademien. Wennerholm är angelägen att analysera och/eller förstå det som han betecknar som Hedins politiska naivitet. Wennerholms bok är den bredaste, kanske till och med standardverket. Såväl Brenecke som Berg & Holmqvist har med den i sin litteraturförteckning.

4) Den tyske Skandinavien-experten Brenneckes bok (skriven 10 år efter Wennerholms bok) har ett annat perspektiv. Medan Wennerholm skriver on någon han känt så skriver Brenecke om någon han önskar lära känna. Han vill ha svar på frågan: Hur STOR är egentligen den store? Brenecke har ett antal olika ingångar och frågeställningar som han konfronterar mot Hedins liv och gärning. Brennecke skriver om Hedin som hjälte, Hedin som stilist och författare, Hedin som krigsrap­portör, Hedin som nazist, Hedin som vetenskapsman, etcetera. Boken är 215 sidor lång men huvudtexten är enbart 166 sidor, resten är fotnoter, litteraturförteckning och liknande.

5) Biografin av Sven Hedins syster Alma Hedin som publicerades redan 1926 ris­kerar att betraktas som ett facit (wie es eigentlich gewesen ). Jag använder dock hennes bok som avstämning och i viss mån en PARTSINLAGA. Samma sak kommer att gälla de situationer där jag hänvisar/refererar till Sven Hedin själv.[17]

 

Dessa läsarter kommer att ställas mot (och bredvid) varandra för att illustrera olika sätt att skriva historia. Att en händelse kan beskrivas på olika sätt illustreras av följande anekdot:

Jag [Wennerholm] har en historia om hur det gick till när tre svenska genier och egocentriker träffades hemma hos Hedins. Det var Carl Milles, Anders de Wahl och Hedin. Jag hade hört talas om evenemanget och träffade dagen därpå Milles och frågade: ”Nå, hur var det igår hos Hedins?” – ”Ja, du vet Hedin höll föredrag om sina expeditioner, om att faran kommer från öster och att ett starkt Tyskland är Europas enda räddning, och allt det där har man ju hört vid här laget. Och de Wahl var påfrestande och läste hela Stadsresan, fast det måste jag ju säga att inför min idé om en stor staty över Tegnér var de båda entusiastiska.” Jag blev nyfiken, och när jag träffade de Wahl frågade jag detsamma. ”Oj, oj, du vet hur det är hos Hedins. Sven malde och malde, men Milles var värst. Han berättade om sina fattiga ungdomsår i Paris, och för varje gång man hör det, blir han bara fattigare och fattigare, men jag läste Stadsresan, och den ville alla absolut höra till slut.” Så kom Hedin. Han suckade och sade: ”Ja, jag hörde och hörde, Milles och Anders talade i munnen på varandra. Det var faktiskt svårt att få ett ord med i laget, fast det slog mig att när jag kom in på det höga Tibet, då ville de höra mer. Politik däremot förstår ju ingen av dem.”[18]

Min uppsats vill utveckla det som ovanstående anekdot illustrerar: Sanningen är aldrig enfaldig utan snarare flerdimensionell.

Mitt urval och mina frågor blir därigenom i viss mån en sjätte läsning. Ambitio­nen är dock inte att plocka fram sanningen utan att belysa variationsrikedomen. Min egen beskrivning av Hedin skall således inte betraktas som en absolut kalibre­ringspunkt. Någon sådan finns inte.

1.5                  Uppsatsens disposition

 

Jag börjar med en presentation av Hedin och det samhälle han verkade i. Denna genomgång blir med nödvändighet översiktlig och har som syfte att presentera Sven Hedin för dem som inte känner till honom. I avsnittet ”En kort biografi” ger jag lite fylligare biografisk bakgrundsinformation.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Bild 2: Sven Hedin

 

Huvudkapitlet ”Att skriva om Sven Hedin” utgörs av en detaljerad tematisk genom­gång av de olika texterna. Detta sker genom att jag extraherar ett antal strål­kastarperspektiv på (av mig utvalda) delar av hans gärning. Kapitlet avslutas med en sammanfattning ”Likheter och skillnader i bilden av Sven Hedin” där jag ställer de olika Hedin-bilderna mot varandra och beskriver hur författarnas presenta­tion(er) av Hedin kan uppfattas som en produkt av tidsandan.

Följande kapitel ”Eftermälet efter Sven Hedin” handlar om eftervärldens bedöm­ning av Sven Hedin och vilket arv han lämnat till oss i dag. Jag kommer även att vidga perspektivet genom att citera andra författare som yttrat sig om Sven Hedin.

I Avslutningskapitlet sammanfattar jag synen på Sven Hedin i Sverige och utomlands med avseende på de texter jag gått igenom. Jag kommer även att ta upp frågan om ytterligare forskning inom de områden som denna uppsats behandlat.


2     Sven Hedin och hans tid

Sven Hedin (1865-1952) var framför allt upptäcktsresande, författare och före­lä­sare. Hans vetenskapliga fält och hans insatser var riktade österut mot Asiens ök­nar och bergsmassiv och han kartlade ett tidigare outforskat område 10 gånger så stort som Sverige.

Sven Hedin använde sin position (eller användes av andra) i politiska samman­hang och blev en kändis. Som sann fosterlandsvän engagerade han sig i att Sverige skaffade sig en pansarbåt och senare drogs han in i Strindbergsfejden.

Han blev den siste som adlades i Sverige 1902 (men lade inget von till sitt namn, vilket lär ha irriterat konungen), han fick elva hedersdoktorstitlar samt erbjudande om tre professurer (varav en vid Stockholms Högskola) som han tackade nej till. I pressen avbildades Hedin understundom med typiskt judiska drag, som fåfäng och med hög självuppskattning. Han blev även medlem av Svenska Akademien. När han dog, i en ålder av 87 år, hade tiden sprungit ifrån honom.

En kortfattad biografi finns i Eric Wennerholms bok som inleder sin bok med följande uppställning: [19]

VÄSENTLIGA DATA I SVEN HEDINS LIV

1865                                den 19 februari född i Stockholm
1885                                mogenhetsexamen i Beskowska skolan
1885—1886                     informator i Baku och resa genom Persien
1887                                gav ut sin första bok
1888                                fil. kand.
i Uppsala
1890—1891                     som dragoman med beskickning till schahen av Persien
                                       och resa i Persien
1889— 1890 och 1892      studier under Richthofen i Berlin
1892                                Dr. Phil. i Halle
1893—1897                     första expeditionen i Centralasien
1899—1902                     andra expeditionen i Centralasien
1902                                adlad
1905                                invald i Kungl. Svenska Vetenskapsakademien
1905—1908                     tredje expeditionen i Centralasien
1909                                invald i Kungl. Krigsvetenskapsakademien
1913                                invald i Svenska Akademien
1914—1915                     frontreportage vid tyska väst- och östfronterna
1916                                orientresa
1923                                resa runt jorden
1927—1935                     sista stora expeditionen i Centralasien och Kina

Hedersledamot i talrika in- och utländska vetenskapliga samfund och institutioner, fil. heders­doktor i Oxford (1909), Cambridge (1909), Heidelberg (1928), Uppsala (1935), München (1943), vid Handelshögskolan i Berlin (1931), jur. hedersdoktor i Breslau och med. hedersdoktor i Rostock (1919)

1952                                den 26 november död i Stockholm

2.1                  Hedin och det oscarianska samhället

I boken Den kultiverade människan beskriver författarna hur den framväxande handelskapitalismen skapade en ny människotyp.

De familjeritualer som oscarianerna utvecklade i sina överlastade hem, underhållna av slavande tjänsteandar, kan te sig både exotiska och avlägsna. Och ändå är det påfallande hur mycket vi ärvt i form av värderingar och handlingsmönster från denna subkultur. Våra attityder kring sexualitet och kärlek, hem och intimitet, manligt och kvinnligt är kanske mer påverkade av den oscariska familjeideologin än många vill tro.[20]

”Den nya människan är först och främst den borgerliga människan, en discipli­nerad, ’kultiverad’ och kontrollerad människa.”[21] Man trodde på Gud, konungen och fosterlandet. Familjen var central och mannen stod i centrum.

Hedin föddes i en överklassfamilj och umgicks med såväl Oscar II som drottning Victoria och Gustav V och skrev det så kallade Borggårdstalet.[22]

I Hedins familj blev det Sven som fick axla rollen av det centrum kring vilket allt rörde sig. Fadern fyllde volymer med tidningsurklipp och Svens systrar skrev rent hans anteckningar. Man var naturligtvis stolt över Sven.

Kvinnan i detta samhälle spelade som regel en understödjande roll.[23] Men denna tid rymde även starka kvinnor, ofta ogifta. Hedins syster Alma var ett utomordent­ligt exempel på detta. Hon blev kommunalpolitiker och grundade Blomsterfonden. Men tidstypiskt nog ägnade hon sig åt det vi skulle kalla välgörenhet. Hon beskrivs som Svens förtrogne och hans finansminister. Hon blev aldrig gift. Eftervärlden hävdar att hon var förtjust i Verner von Heidenstam, men att han föredrog yngre kvinnor.[24] Att gifta sig utanför sin klass var inte tänkbart i de kretsar som Hedin och hans familj rörde sig i. För en nutida läsare är det intressant att notera att tjänstefolket nästan aldrig omnämns och definitivt inte med namn. Blott Wennerholm indikerar i förbigående förekomsten av hushållerska och en ko­kerska.[25]

2.2                  En kort biografi

Den mest komprimerade sammanställningen av Hedins konkreta verksamhet (ex­klusive politiken) finns i Håkan Wahlquists artikel: ”Sven Hedin – en upptäckts­resande som arkeolog och etnograf”.[26]

Förutom den tidigare årtalsbaserade biografin i början av detta kapitel kan det här vara på plats att ge en kort presentation av Sven Hedin innan jag skärskådar hur biograferna burit sig åt.

Min beskrivning har inga anspråk på fullständighet. Syftet är endast att ge en bakgrund till det som komma skall.[27].

Resor

Det är som Asienresenär Sven Hedin haft störst betydelse.

Under resan 1885-1886 (som informator) lärde han sig bland annat persiska och ryska. Hans språkbegåvning var mycket stor och han håller senare i sitt liv föredrag på såväl ryska, tyska som engelska och franska. Efter hemkomsten från sin första resa deltog han i Orientalistkongressen i Stockholm år 1889 och eftersom han hade lärt sig persiska (och var god vän med kung Oscar II) fick han möjlighet att snart åka på sin andra resa.

Denna andra resa 1890-1891 gjorde Hedin som tolk i Konung Oscars beskick­ning till shahen av Persien (med uppdrag att överlämna serafimerorden till Konung­arnas konung Shah Nasr-ed-Din). Han besteg berget Demavend och mätte höjden med hjälp av en koktermometer. Denna bergsbestigning blev han senare doktor på.

Hedins första expedition 1893-1897 gick till Asien, Takla-makanöknen och Tibet. Vid den långa så kallade dödsmarschen dukade flera av hans medarbetare under. Hedin lyckades emellertid under uppbringande av sina sista krafter, närmast dö­ende, finna vatten till slut. Så snart han släckt sin egen törst och återfått livs­andarna fyllde han sina stövlar (från skomakare Stjernström i Stockholm) med vatten och begav sig tillbaka för att rädda livet på dem som blivit lämnade bakom honom. Berättelsen om detta äventyr gjorde Sven Hedin världsberömd.

Hedins allra sista expedition var en mycket stor sådan. Han var på denna resa inte en ensam upptäckare utan en organisatör av ett stort team med vetenskaps­män och medarbetare inom olika sakområden. Hedin hade inte lätt att få denna resa till stånd. Kineserna kunde inte acceptera beteckningen upptäcktsresa, de kände redan till sitt eget land. Med all den diplomati som han var mäktig (och den var stor och omvittnad) lyckades han till slut. Det är resultaten från denna resa som än i dag inte är slutbearbetade. Fram till 2002 hade det publicerats 56 volymer i det vetenskapliga samlingsverket Reports.[28]

Samtliga Hedins expeditioner gick till delar av världen som tidigare var obekanta för västerlänningar (åtminstone fanns det inga exakta kartor att stödja sig på) och hans olika resor resulterade i reserapporter. Hans böcker översattes till cirka 20 olika språk. Han är lika mycket författare som upptäcktsresande.

Resultat

Hedins insatser var i första hand av kartografisk karaktär och är internationellt er­kända och berömda. Hans kartor och panoramabilder är inte bara synnerligen vackra att titta på utan kännetecknas även av en noggrannhet som är enastående i ordets bokstavliga bemärkelse. Professor Karl D. P. Rosén som gick igenom hans kartor 1918 fann att Hedins mätningar stod i en högre klass än vanlig geografisk mätning och att felet i en panoramabild som är 1150 mm uppgår till 4-5 mm. Alla tecknare överdriver höjden när de ritar av berg men Hedins överdrifter var konstant 19 %. Rosén hävdade att Hedins förmåga till exakt avbildning var ett fysiologiskt fenomen.[29]

Vid sin första expedition hade Hedin ambitionen att lösa ett gammalt tvistemål om sjön Lop-nor. Den vetenskapliga expertisen hade skilda uppfattningar om var sjön låg/hade legat och huruvida en gammal karta var felaktig eller ej. Han löste inte frågan vid denna expedition. Däremot gjorde han viktiga arkeologiska fynd och upptäckte en 2000 år gammal övergiven ökenstad Lou-Lan. Vidare lyckades han att (trots motstånd) ta sig in i Tibet. Vid hemkomsten från denna resa fick han Nord­stjärneorden av kung Oscar II och ur sin hjälte Nordenskiölds hand fick han ta emot Vegamedaljen.[30] Han skrev reseböcker och höll tal i London (på engelska), Sankt Petersburg (på ryska), flera tyska städer (på tyska) och i Paris (på franska). Med tanke på den animositet Hedin senare kommer att möta från engelsk sida kan det vara värt att citera Scott Keltic som i Geographical Journal skriver:

inga geografiska undersökningar har gjorts, alltsedan Marco Polos dagar, av större betydelse än dessa; enligt min åsikt är doktor Hedin absolut den förnämsta [sic!] av modern tids geografer.[31]

Vid sin andra expedition 1899-1902 kunde Hedin bevisa att sjön Lop-nor faktiskt hade flyttat på sig (Den vandrande sjön). Han återbesökte Lou-Lan och fann en garnisonsstad från 300 år e.Kr. samt världens dittills äldsta handskrivna papper.

Den tredje expeditionen anses som den mest betydelsefulla. Han stoppades vid sina försök att komma in i Tibet men lyckades till slut och genomkorsade åtta gånger det tidigare okända bergssystem som är beläget norr om Himalaya. Det var detta bergssystem som Hedin gav namnet Transhimalaya. Han fick även audiens hos Tashai Lama den helige läraren (den reinkarnerade Dalai Lama var vid tillfället i landsflykt). [32]

Under sin allra sista (och absolut största) expedition hade Hedin ett uppdrag att för Lufthansas räkning undersöka möjligheten till en flygförbindelse till yttersta östern. Kineserna gillade inte tanken på intrång i deras luftrum och det slutade med att Lufthansa drog sig ur som sponsor, men Hedin fick istället uppdrag av den kinesiska regeringen att rekognoscera för upprättande av motorvägar. [33]

Privatpersonen

Sven Hedin var tidigt intresserad av att rita kartor. Han gjorde en omfattande atlas som yngling och studerade geologi och geografi i Uppsala där han tog sin filosofie kandidatexamen. De fortsatta studierna ägde rum i Berlin hos den världsberömde friherre Ferdinand von Richthoven, som utpekats som den som ledde Sven Hedin till Asien. von Richthoven lär på en karta ha pekat på ett outforskat område, en så kallad ’vit fläck’ och yttrat orden: ”Er skall vara förunnat att kartlägga detta om­råde”.[34] von Richthoven såg Hedin som sin mest lovande elev. Med största sannolik­het var det under sin studietid som hans vurm för Tyskland grundlades, det var en annan miljö och vidare perspektiv än hemma i Stockholm eller Uppsala. von Richthoven rekommenderade fördjupning och Hedin doktorerade därför i Halle vid 27 års ålder och med två Asienresor bakom sig.

Sven Hedin var visserligen såväl berömd som hyllad men kommer aldrig att gifta sig. ”Asien blev min kalla brud” är ett yttrande som tillskrivs Hedin.[35]

Sten Selander kommenterar Hedins inställning till det motsatta könet:

I sina noter till Richthovens brev säger han [Hedin] själv: ”Gud skall veta att jag många gånger var[it] nära att fastna i nätet. Om mina kärlekshistorier kunde jag skriva en hel bok.” Han kunde knappt råka en tilldragande dam ur sin egen samhällsklass utan att flamma upp i gymnasialt svärmeri, så sent som 1914, då han var 49 år, gick det så långt att han friade till en helt ung flicka och fick korgen. [36]

Sven Hedin bodde hemma hos sina föräldrar fram till 1931 då modern dog. Sven var då 66 år och flyttade med sina ogifta systrar till Norr Mälarstrand 66 där han bodde fram till sin död.

I Hedins familj stod som tidigare nämnts Gud, konungen och fosterlandet i centrum. Varje kväll bad han sin aftonbön enligt egen utsaga, även på forsknings­resa i Tibet. Han bar alltid i sin plånbok ett bibelcitat hämtat från Dagens Lösen.

Otaliga är de vittnesmål som talar om hur fängslande det var att se honom och höra honom berätta. Han var en flitig och omtyckt föredragshållare och på många sätt ett socialt geni, vilket kan illustreras med följande citat:

[---] Av en annan person har jag hört berättas att Pär Lagerkvist vid sitt första besök i kretsen 1940 uttryckt en önskan att vid den efterföljande middagen på Freden inte bli placerad bredvid Hedin. Döm om några av de närvarandes förvåning, när de efter middagens slut fick se de båda vandra arm i arm Österlånggatan ner. Hedins charm hade verkat.[37]

Hedin hade en omfattande korrespondens med berömdheter över hela världen. Han älskade starka personligheter och beundrade såväl Stalin som Hitler, Chiang Kai-shek (som han träffade 1929 och senare skrev en bok om) och Mao om vilken han år 1949 fällde kommentaren: ”Mao är det bästa som hänt Kina på tusentals år” när han i radio hörde att Mao proklamerade Folkrepubliken Kina och med egen hand hissade den röda flaggan.[38]

Hedin hade sin egen dygnsrytm. Vid sextiden på kvällen åt han en enkel middag med familjen och efter kaffet drog han sig tillbaka till sitt arbetsrum. Vid halv elva kom han ned för en familjeträff med te, smörgås och mandelskorpor. Dessa stunder var Sven Hedin på sitt bästa humör, han var skojfrisk och kunde vara tokrolig. Så­lunda stärkt återgick han till sitt arbete som varade till klockan fem på morgonen då han gick till sängs. Han väcktes med te på sängen klockan ett på dagen och då brukade även någon av systrarna läsa högt ur dagens tidning. Eftermiddagarna äg­nade han i regel åt konferenser om planerade nya expeditioner.[39]

Hedin och dagspolitiken

Som kändis och nationalist kunde Hedin inte undvika att bli indragen i dags­politiken. Det gjorde han även, mer än gärna (han kände sig säkert kallad). Vid för­sta världskrigets utbrott engagerade han sig starkt i frågan om en pansarbåt till Sverige och höll flera föredrag för att samla in pengar till en sådan.

Initiativtagaren till det så kallade Bondetåget 1914 kontaktade Hedin och bad honom skriva ett tal. Detta blev det berömda Borggårdstalet som börjar sålunda:

I redlige män av Sveriges bondestam! Jag bringar Eder av hjärtat Mitt kungliga tack, för att I från allt Sveriges rike, undan vardagslivets id och tävlan, till fosterlandets välfärd i dag stämt möte inför Mig på Stockholms slott …[40]

Drottning Victoria lär ha hoppats på att Sverige skulle delta i kriget på Tysklands sida men så blev inte fallet. Det saknas belägg för att Hedin (vare sig under första eller andra världskriget) hade en önskan om Sveriges aktiva medverkan i ett krig. Hedin åkte emellertid till Tyskland som frontrapportör och skrev boken Från fronten i väster som översattes till tyska Ein Volk in Waffen och som distribuerades till sol­daterna i skyttegravarna i över en halv miljon exemplar. Det var denna bok som ledde till att Hedin ströks som medlem i Royal Geographical Society.[41] Hedin såg ett starkt Tyskland som en garant för världsfreden eftersom (enligt Hedin) fienden alltid kommer från öster. Vidare hävdade Hedin att Tyskland omöjligen kunde förlora kri­get. Denna tyskvänliga inställning behöll Hedin till sin död och när den tyska dele­gationen efter andra världskriget lämnade Sverige stod den 80-årige Hedin på ka­jen.

När det gäller inrikespolitik bör nämnas att Hedin drogs in i Strindbergsfejden. August Strindberg hävdade att Hedin inte upptäckt något nytt eftersom Strindberg på kungliga biblioteket hittat en karta från 1700-talet utförd av ryska krigsfångar (svenska soldater för att vara mer exakt).

Sex år efter den ryska revolutionen besökte Hedin till Ryssland och vid hemkomsten angreps han för att ha blivit bolsjevik (vilket verkar märkligt). Men han hade hyllat de nya makthavarna och det han sett som inte alls stämde med de bloddrypande skildringar han hade läst i pressen före sin resa. Att han hade visats runt i en värld av Potemkinkulisser insåg han aldrig.[42] Hedin åkte även till Amerika men denna resa har inte avsatt några politiska incidenter. Han ägnade sig inte åt politik åren 1926-1935 eftersom han då genomförde sin sista stora expedition.

Vid hemkomsten beslöt sig Hedin för att med egna ögon bilda sig en uppfattning om vad som hänt i Tyskland. Tyskarna tog naturligtvis hand om honom väl, hela informationsministeriet ställde upp med hjälp och upplysningar. Han insisterade på att få se ett annat koncentrationsläger än det som tyskarna ville visa honom för att inte bli beskylld för bristande objektivitet. Men resan ägde rum 1936 och de ren­odlade utrotningslägren uppfördes inte förrän cirka 5 år senare i Polen. Boken från denna resa Tyskland och världsfreden skulle ha distribuerats stort i Tyskland men tyskarna krävde omfattande strykningar av (för dem) ofördelaktiga synpunkter (rörande bland annat tyskarnas behandling av judar). Stolt hade Hedin själv skrivit att han var jude till en sextondel och att han var mycket stolt över detta.[43] Boken kunde (och kan) likväl beskrivas som en hyllning till Tyskland och Bonniers förlag i Stockholm vägrade trycka den. Den kom emellertid att distribueras i Sverige i alla fall, men väckte ingen omfattande debatt. Sven Hedins skildrade Hitler som freds­älskande och en garanti för världsfreden vilket i eftervärldens ljus visade sig vara en kraftig felbedömning.[44]

Efter andra världskrigets slut då det blev uppenbart för alla vad som skett i ut­rotningslägren initierade tidningen Arbetaren en kampanj som krävde att Hedin skulle uteslutas ur Svenska Akademien på grund av sina tysksympatier.

Av mina författare är det bara Wennerholm som tar upp denna kampanj där Moa Martinsson bland annat skrev att OM hon skulle bli erbjuden en plats i Svenska Akademien så skulle hon tacka nej. Wennerholm hävdar att akademiledamöterna avfärdade det hela. Han skriver:

Jag frågade Anders Österling [dåvarande ständige sekreteraren i Svenska akademien] om det inte under nazisttiden hade sina komplikationer att få till exempel Pär Lagerkvist, som 1933 utgivit den mot nazismens våldsmystik dramatiskt formade prosadikten ”Bödeln”, att trivas vid samma bord som Hedin. ”Nej knappast! Det fanns flera. Per Hallström var starkt tyskorienterad liksom Fredrik Böök [---] Men nog minns jag att Hedin i vissa avseenden verkade otillåtet naiv.[45]

Och författarinnan Marika Stiernstedt (som ej satt i akademen) formulerade det på följande sätt: ”Sven Hedin är gammal och oförbätterlig, och vem tar honom väl på allvar då han uttalar sig i annat än fackfrågor?” [46]

 

Bild 3: ”Originalritning av Hedin”, med exakta mätningar för framtida kartor. [47]


3     Att skriva om Sven Hedin

2000-talets Sverige skiljer sig från det samhälle som Sven Hedin levde i. Arbetar­rörelsens framväxt och långa maktinnehav har inneburit att den gamla överklassen förlorat en stor del av sitt tolkningsföreträde. Vid förra sekelskiftet var nationalis­men stark och 100 år senare är det något som det svenska samhället motarbetar och ifrågasätter. Historien har tydligt visat vart nationalism och rasism kan leda till. Dagens demokratiska samhälle accepterar inte lika villkorslöst alltför starka och dominanta personer. Kungen har förlorat sin tidigare makt. Dagens historieskriv­ning har inte samma plats för stora hjältar (annat än möjligen i TV-rutan) som förra sekelskiftet. Historieskrivningen koncentrerar sig inte längre på enskilda ge­stalter utan strukturer och samhällsanalys blir viktigare komponenter. Denna för­ändrade syn kommer även till synes i de Hedin-biografier jag läst.

3.1                  Varför skriver man om Sven Hedin?

Sven Hedin skrev själv om det mesta men egentligen inte om sig själv. Han har i anmärkningsvärt hög grad undvikit att skriva om sina medarbetare, däremot har han skrivit Mina hundar i Asien. Det föreligger således en lucka som kan fresta vem som helst att fylla i. För att tydliggöra de olika läsarter som böckerna om Sven Hedin representerar  tänker jag i detta avsnitt att ’spekulera’ över vilka motiv som frestat de olika författarna (biograferna).

• Den första som skriver en biografi om Sven Hedin är hans syster Alma som med boken Min bror Sven. Brev och minnen ger ett mycket nära porträtt av sin bror Sven. Hennes motiv kan i viss mån ha varit att utnyttja sin närhet till den berömde mannen.[48] Alma Hedin besitter unik information. I 30 års tid har hon kunnat läsa Svens brev till familjen, hon bodde tillsammans med honom från barndomen till hans död och hon följde med honom på flera resor. Hon var starkt engagerad i att ge honom allt stöd han kunde behöva och i sitt testamente gav hon hälften av sin förmögenhet till sin brors stiftelse.[49] Att boken utgavs till Sven Hedins 60-årsdag för­stärker intrycket av hyllningsskrift snarare än en objektiv/kritisk biografi.

Hon skriver: ”Med ledning av dessa brev [som inte hade publicerats tidigare] samt uttalanden av andra personer, skall jag försöka få fram hans bild.” [50] Alma Hedin beskriver sin brors karaktär på följande sätt:

Hans arbete, hans vetenskap har varit huvudsaken. […] Men hans stora yttre framgångar och utmärkelser ha uppväckt avund, och de som ej känt honom ha ej förstått hans gedigna arbete, hans osparda möda

[När det gäller människor som träffar honom för första gången] ha funnit honom vara den enklaste, anspråkslösaste och minst fåfänga av alla, alltid glad och snäll och trevlig och artig

[Sven Hedin yttrar] ”För mig går emellertid sanningskravet före allting.”

[När Sven] av ödet dragits med i politikens virvlar, och de hugg som då riktats mot honom ha nästan aldrig kommit från någon som stått ansikte mot ansikte med honom .Det har däremot ofta hänt att hans hätskaste motståndare fällt sina vapen sedan de sett honom i vitögat

Men han har alltid handlat efter vad han anser vara rätt, utan beräkning och utan själviskhet […] hans före detta motståndare kommit och förklarat, att de efteråt insett, att han hade rätt och ofta kommit för att uttala sin erkänsla för att han vågat [kursiverat i original] säga sin åsikt. [51]

• Sten Selanders bok bedömer jag som tillkommen av helt andra skäl. Det finns i och för sig en instucken formulering på baksidestexten som kan tolkas så att han fick i uppdrag av skriva biografin. Selander själv är förtegen om sina avsikter men enligt min uppfattning finns nyckeln i bokens undertitel ”En äventyrsberättelse”. Selander har naturligtvis läst en hel del av Hedin. Det är lätt att bli fängslad av Hedins bedrifter, det finns ett i det närmaste outtömligt material att ösa ur och un­derlag till en vidunderlig hjältesaga. När Selander efterträder Hedin i Svenska Akademien och håller inträdestalet över sin föregångare, betonar han att Hedins storhet och genialitet inte manifesterades i ord eller tankar utan att Hedin var en handlingsmänniska. Han planerar en fullständig biografi i två band, men avlider 1957, fem år efter Hedins frånfälle utan att ha hunnit slutföra projektet. Selander hann bara börja på den första volymen där den berömda dödsmarschen genom Takla-makanöknen får sina rejäla 10 % av textutrymmet.

När Selander dör beslutar Bonniers att publicera det ofullständiga manuskriptet. Bonniers benämner det ett fragment men det är en klar underdrift.[52] Boken är mycket utförlig när det gäller Sven Hedins bakgrund och uppväxt. Selander kom­menterar Hedins noggrannhet liksom hans fenomenala lätthet att lära sig nya språk. Hedin beskrivs som älskvärd och diplomatisk. Selander betonar Hedins flit under studietiden i Tyskland och det omsorgsfulla sätt på vilket Hedin bedrev sitt fältarbete.

Selander som skrivit om andra resenärer och vägröjare är en författare som med sin kåserande och lärda stil lätt engagerar. Selander är inte heller känd för att vara helt okritisk men när det gäller Hedin så verkar han extremt imponerad. Men Hedins botaniska ointresse stör trots allt Selander och får honom att utbrista: ”en av de få luckorna i Hedins asienskildringar.”[53] Selander finner även anledning att meddela att den tyska titeln ’Dr. Phil.’ snarare motsvarar en svensk licentiat­examen.[54] Selander hinner aldrig beröra frågan om Hedins eventuella nazist­sympa­tier men redan på de första raderna i boken kommenterar han Hedins ju­diska arv.

• Eric Wennerholms biografi är som tidigare nämnts präglad av personlig och professionell närhet till undersökningsobjektet. Wennerholm hade 1977 redan ett förflutet som biograf (Anders Sandrew, Olle Olsson Hagalund, Carl Malmsten) och kände eventuellt ett tryck att skriva något om den store forskningsresanden innan denne skulle förpassas till historiens vaxkabinett. För ordningen skull bör även här påpekas att Wennerholm börjar sin bok med: ”När jag för tre år sedan åtog mig att skriva den märkligt nog första fullständiga biografin över Sven Hedin -”[55] Wennerholm blir den som gräver fram en tidigare okänd romantisk historia ur ar­ki­vet. Sven Hedin hade hela livet varit förälskad i en överklassflicka som till ytter­mera visso var Wennerholms moster. Bingo! Damen ifråga med dopnamnet Maria Broman hade smeknamnet Mille.[56]

Wennerholm anser sig inte kunna undvika frågan om Hedins förmodade nazist-sympatier. Som personligt bekant med Hedin kan han redogöra för ett flertal situa­tioner där Hedin agerat på ett sätt som punkterar bilden av Hedin som nazist (mer om detta senare).

• Den tyske Skandinavien-experten Brennecke har en något annorlunda infalls­vinkel. Hans bok är den kortaste, 215 sidor lång, men Brenecke har tydliga veten­skapliga anspråk, antalet fotnoter uppgår till 287 stycken och han har ett kritiskt förhållningssätt, han vill gå till botten med hjältemyten. I det inledande kapitlet be­titlat ”Den store” skriver han:

Vid tjugoett års ålder beskrev han under en ångbåtstur mellan Göteborg och Stockholm Xerxes palats i Persepolis för Henrik Ibsen. 1890 träffade han shah Nasr-ed Din av Persien, 1896 tsar Nikolaus II av Ryssland och 1903 kejsar Frans Josef I av Österrike. Vid fyrtiofem års ålder gick han i polemik med August Strindberg. Striden gällde hur tillförlitlig en sjökarta över Centralasien kunde anses vara. 1910 träffade han den amerikanske presidenten The[o]dore Roosevelt, 1914 den tyske kejsaren Wilhelm II och 1929 den kinesiske överbefälhavaren Chiang Kai-shek. Vid sjuttisju års ålder mottog han ett brev ”med kära hälsningar” från Adolf Hitler, i vilket avsändaren på bombastisk folklig tyska lät meddela: ”I alla händelser är det mitt orubbliga beslut att icke förr nedlägga vapnen än Europa såväl mot öster som också mot väster kan anses tryggat och därmed räddat.” [57]

Brenecke noterar vidare att det som Hedin kallar Transhimalaya i Tyskland även kallas Hedinbergen, att det finns en krater på månen som fått Hedins namn, att Hedin förekommer som huvudfigur i en musikal, att det finns gator i Hannover och Berlin uppkallade efter honom. ”Men vem var han?”, frågar sig Brennecke som vid bokens publicering 1987 var professor i nordiska språk i Frankfurt. Han är således van att läsa texter kritiskt och diskuterar Sven Hedin som stilist och frontrapportör. Han har ett eget kapitel med namnet ”Nazisternas marknadsförare”. Brennecke ser Hedin som en drömmare och menar att den drömmen är aktuell även framgent. Brenecke antyder att Hedin kommer att bli föremål för en renässans. Ty ”Sven Hedins historia är oändlig ” avslutar han boken om Hedin.[58]

• Berg & Holmqvist bok I Sven Hedins spår är ingen renodlad biografi men är en utmärkt introduktion till Sven Hedin.[59] Den täcker inte allt utan koncentrerar sig på Asien (och nazist-tiden). Boken är nära knuten till en reportageresa till de ställen som Hedin besökt.

Resan är gjord efter händelserna på Himmelska Fridens torg i Peking. Författar­nas (journalisternas) svårigheter med de kinesiska myndigheterna blir ett tema som ger relief åt de svårigheter som Hedin hade på sina resor men som han löste med gammaldags diplomati. De har (till skillnad från Hedin) hela tiden övervakare med sig.

Författarna betonar entydigt äventyraren. Efter förordet och en presentation av den stora öknen så presenteras den dödsvandring som gjorde Hedin så berömd och nästa kapitel heter ”Kvinnan bakom allt” där författarna menar att äregirighet inte räcker som motiv (mer om detta i nästa avsnitt). Denna upptakt omfattar 30 av bo­kens 224 sidor och anger den ton som kommer att råda i resten av boken. Berg & Holmqvist har funnit alla nödvändiga komponenter i ett TV-drama: den store hjäl­ten, svåra strapatser, en olycklig kärlekshistoria, ett okänt land och den oändliga öknen. Bokens styrka är att den i stor utsträckning transponerar Hedins resa till dagens verklighet och som läsare blir vi kunnigare inte bara rörande Hedins Asien utan även hur det ser ut i dag. Åtminstone 80 sidor handlar om dagens Kina och ett kapitel handlar till exempel om en mattfabrik i Khotan. För att förstärka in­trycket av äventyrsroman har författarna bemödat sig att skriva om Hedins rivaler när det gäller Asien. En hjälte utan motståndare blir aldrig en äkta hjälte.

3.2                  Varför blev Hedin upptäcksresande?

Hur beskriver de olika författarna Hedins incitament?

• Berg & Holmqvist citerar ett tidigare opublicerat manuskript där Hedin skriver: ”Men den [dårskap] som här skall skildras hade aldrig blivit begången, om icke för­blindad kärlek till en kvinna hade omtöcknat mitt sunda, kalla förnuft.”[60] Berg & Holmqvist har därigenom funnit en storslagen drivkraft. De citerar Milles syster­dotterdotter som växte upp hos ’morbror Sven’, som hon kallade honom, och hon har berättat följande:

När morbror Sven var död så låg bredvid honom på nattygsbordet Dagens Lösen. När vi slog upp den så såg jag att som ett litet bokmärke fanns ett fotografi av Mille och av mig som en liten baby, som var taget 1925 eller något sådant. Och det visar ju att han tänkte på henne ända in i slutet.
- Och där står med hans understrykning: ”Jag har varit med dig på alla dina vägar”.
[61]

Berg & Holmqvist drar enormt stora växlar på denna kärlekshistoria och under­bygger förvisso sitt resonemang genom att citera ur Sven Hedins tidigare opublice­rade text. Jag menar däremot att liksom fan blir religiös när han blir gammal så blir säkert äldre herrar sentimentala. Sven Hedin skrev texten vid en ålder av 67 år och även om det hela är sant, så bör det noteras att deras antagande saknar stöd i Hedins dagböcker eller personliga anteckningar. Det är en bekännelse konstruerad i efterhand. Hedin var en storartad stilist och förmådde att dramatisera, en egen­skap som även gäller Berg & Holmqvist.

Denna dramatiska introduktion blir genom sin centrala placering tongivande för bokens upplägg. De övriga biograferna är mindre spektakulära och mer traditionella när det gäller att beskriva hur Sven Hedin blev upptäcktsresande.

• Sten Selander har ett kapitel betitlat ”En upptäcktsresande blir till”. Författa­ren hänvisar till sedvanliga pojkdrömmar i en värld före TV där de stora hjältarna hette Livingstone, Nansen och Nordenskiöld. Selander hävdar vidare att man kan fastställa dagen då upptäcktsresande Sven Hedin blev till nämligen den 24 april 1880 då Vega löpte in på Stockholms ström och den då 15-årige Sven betraktade ankomsten från Söders höjder. Människor hurrade, Slottet var en lysande ramp av gaslågor, en särskild triumfväg tvärs över Skeppsbron hade 50 fot höga flammande obelisker och Nordenskiölds och Palanders namn i eldbokstäver.[62]

Nu visste Sven Hedin: ”Så vill också jag komma hem en gång” skrev han.[63]

Denna historiebeskrivning var naturligtvis tilltalande för en yngling och passade hans samtida. Sven Hedin hade skaffat sig ett uppdrag. Han läste allt om polarfär­der och sov vid öppna fönster för att härda sig.

• Wennerholm ger i stora drag samma beskrivning men uppehåller sig vid hur det hela gick till rent praktiskt. Han berättar om Hedins omfattande fritidssyssel­sättning och det enorma kartverk han arbetade med som yngling och som gav ho­nom beröm från Nordenskiöld själv. Wennerholm sticker inte under stol med att Hedin fick gå om ett år i skolan på grund av dåliga studieresultat eller måhända bristfällig motivation (med tanke på hur snabbt studierna gick för Sven när han se­nare blev varm i kläderna).

• Även Brennecke betonar lidelsen och engagemanget men menar att Hedin hade tur. Han upptäcktes av skolans rektor som rekommenderade ynglingen Sven Hedin till ett uppdrag som informator i Persien. And the rest is history som det heter. Hedin lärde sig persiska under denna resa, deltog i Orientalistkongressen i Stockholm efter sin återkomst och skickades några år senare tillbaka, denna gång i egenskap av officiellt sändebud till Persien. Brennecke skriver:

Vid 27 års ålder tycktes Sven Hedin utgöra ett levande bevis för hur förtjänster och tillfälligheter spelar varandra i händerna.[64]

Han menar uppenbarligen att Hedin är en produkt av sin tid. Hade Sven Hedin fötts i en annan familj hade han aldrig fått chansen att visa framfötterna.

• Alma Hedin skriver ungefär som Sten Selander (i själva verket är det naturligt­vis tvärtom). Det är inte som hos Brenecke fråga om slump eller tur, utan om mål­vedvetenhet och hårt arbete.

När Nordensköld och Palander år 1880 återkommo från sin underbara resa med Vega efter att ha seglat omkring Europa och Asien, blev detta impulsen för en femtonårig yngling att ägna sitt liv till upptäcktsfärder. Hans själ fylldes av beundran för dessa män, som utfört en hjältebragd och som hedrat sitt land och burit dess namn med ära över världen, och hans dröm blev att likna dem, att få utföra något stort. Men han var icke endast en drömmare, han förstod att det fordrades kunskaper och ett outtröttligt arbete, år av försakelse och möda och ”många ensamma vinternätter under tindrande stjärnor”, innan man når ryktbarhetens höjder. [Alma fortsätter direkt i nästa stycke att leverera en pusselbit som förklarar inte bara sin broders uppgång utan hans kommande fall] Denna hjältebeundran, denna sällsynta förmåga att se det stora och beundransvärda hos andra, har varit ett utmärkande drag i Svens karaktär. [65]

3.3                  Hedin som vetenskapsman

Vad var det Hedin upptäckte och vari låg/ligger hans betydelse som vetenskaps­man/upptäcktsresande/författare?

I detta avseende är de olika biograferna relativt samstämmiga. Man öser lovord över Hedins exakta och sköna kartor och ifrågasätter inte på något sätt de trettio medaljer + hedersdoktorat han fick.

• Såväl Selander som Wennerholm låter Hedin framstå som oomstridd i detta av­seende. Wennerholm nämner knappt den konflikt med Royal Geographical Society som får en framträdande plats  i Breneckes bok.

Brenecke är den ende av författarna som upptäckt att Hedins doktorsavhand­ling är ”en fräck sammanfattning, ordagrant översatt till tyska, av de 49 sidor om bestigningen av Demavend, som Sven Hedin redan 1891 hade publicerat”.[66] Över­huvudtaget ger Brenecke stort utrymme åt Hedins kritiker att komma till tals. Den kritik som formulerades gäller bland annat det megalomaniska omfånget. Hedins verk Central Asia är ett mastodontverk på sex band och flera atlaser.

Enligt Sven Hedin[s] egen uppgift skulle hans kartläggning av Tarimfloden vara fullständigt unik, hundra stora blad i skala 1:2 500, ”vilket såvitt jag vet inte är fallet med någon flod i Europa”; förvisso! till och med många. [sic!]. Man ser skogsbeståndets utbredning på stranden ”och varje enskilt träd”. Det anser jag vara att gå för långt.[67]

Brenneckes kapitel ”Det överlämnar jag utan avund åt de lärde” är en citatrik genomgång av kritiken mot Sven Hedin.[68] Kritiken ledde till ett symposium i Royal Geographical society 23 februari 1909.[69]

Symposiet beskrivs av Brenecke som en regelrätt tribunal. De engelska geograf­erna ifrågasatte huruvida Hedin verkligen varit vid Indus och Brahmaputras källor. Vidare bestred de att Transhimalaya var ett korrekt namn för detta bergssystem. Det rådde ett förskräckligt tumult och Sven Hedin, som förväntat sig en medalj och ett hedersomnämnande ur drottningens hand, lämnade London i vredesmod. Han kommer senare att uteslutas ur Royal Geographical Society, men detta sker inte förrän 1915 och är naturligtvis kopplat till Hedins politiska sympatier och aktivite­ter. Som ett kuriosum kan nämnas att Brenecke skvallrar om att Hedin, då han satt i Svenska Akademien, förhindrade att Winston Churchill fick nobelpriset i litte­ratur. Vi bör i detta sammanhang betänka att engelsmännen sedan länge haft ko­lonier i det område som Hedin besökte och således kände till området rätt väl och att man såg honom som en ovälkommen inkräktare.

Brenecke hävdar å ena sidan att Hedin var en banbrytare för Centralasiens ve­tenskapliga problem men att hans ’erövringar’ inte kom att få någon längre var­aktighet.[70] Redan von Richthoven hävdade att Sven Hedins expeditioner var mer im­ponerande ur sportslig synpunkt än ur geografisk.[71]

• Även Berg & Holmqvist skriver att engelsmännen inte var så imponerade utan i stället framhävde Aurel Stein och dennes vetenskapliga noggrannhet. Engelsmän­nens kritik gällde att Hedin inte hade gjort några exakta jordmätningar med triang­ulering eller topografi, en kritik som Hedin avvisade med argumentet att triangule­ring inte var möjlig eftersom han hade rest förklädd. Berg & Holmqvist ger litet ut­rymme åt detta, endast 1 av bokens 224 sidor.[72] De är även angelägna att berätta att Hedin först fick hedersdoktorat från Oxford och Cambridge och att symposiet äger rum ett par veckor senare.[73] Hedin lämnar London i vredesmod – och åker hem som en förlorare.

• Alma Hedin har inte anspråk på att diskutera sin bror som vetenskapsman. Hon skriver: ”jag skall sorgfälligt undvika de stora resorna och äventyren, vilka han själv beskrivit.”[74] När det gäller symposiet i Royal Geographical Society ger hon emel­lertid en annan bild än Berg & Holmqvist. I hennes dagbok är tidsordningen tvärtom.[75] Sven Hedin åker hem som en hjälte.

3.4                  Sven Hedin och politiken

Jag berörde i inledningen frågan om Sven Hedin har blivit ’omöjlig’ på grund av sina politiska åsikter Vad har nu våra biografer att säga i denna fråga?

• Sten Selander kommer aldrig så långt att frågan blir aktuell. I sitt installa­tionstal, till Svenska Akademien, säger han däremot: ”Hans storhet och genialitet manifesterades inte i ord eller tankar utan i handling”.[76] Detta kan måhända tolkas som att Selander inte delade Hedins politiska syn.

• Alma Hedin har redan citerats i avseende på Hedins dyrkan av starka person­ligheter. Hon beskriver även hur Sven reagerade när riksdagen 1911 beslöt suspen­dera beslutet att inköpa en pansarbåt.

Upptänd av harm över den fara fosterlandet utsattes för, satte sig Sven i förbindelse med på olika områden sakkunniga och skrev en broschyr, som under namn av ”Ett varningsord” gick ut i en miljon exemplar.[77]

Uppenbarligen kan vi spåra politikern Hedin redan till första världskriget. Alma be­skriver Hedins reaktion på ett sätt som tydligt sätt visar var han stod.

Kriget kom.
För Sven stod det från första dagen klart, att vårt läge skulle bliva oerhört farligt, om Ryssland skulle utgå ur striden som segrare och om Tyskland skulle bliva besegrat. Dessutom äro vi germaner, och i en kamp mellan våra bröder å ena sidan samt slaver och romaner å den andra, var det för Sven en naturlig känsla att med hela sin sympati stå på Tysklands sida. [och sedan kommer ett resonemang om neutralitet och Englands förpliktelser] Sven var således icke ensam i världen om sin åsikt.
[78]

Alma försvarar således sin bror. Sven Hedin själv hävdade att han ansåg en tysk förlust som helt omöjlig och när tyskarna blev av med sina kolonier (förlorade sitt Lebensraum) kommer detta att leda till ett nytt krig. Därvidlag fick ju Sven Hedin rätt.

• Wennerholm skriver redan i inledningen till sin biografi att han inte anser att frågan (om Hedin och politiken) kan förbigås.

Likaså måste hans upplevelser som krigskorrespondent under detta krig [första världskriget] liksom hans ställningstagande till Hitler-Tyskland psykologiskt förklaras eller i vart fall söka förklaras.[79]

Och något senare i texten:

Allt vad Hedin företog sig blev stort, kolossalt: bergens höjd, öknarnas djup, avståndens längd, boksidornas antal, kartornas omfång, utmärkelsernas mängd och – bristen på politiskt omdöme.[80]

Men Wennerholm nöjer sig inte med ett enkelt avståndstagande.[81] Han påvisar att det verk om Tyskland som Hedin fick i uppdrag att skriva innehöll uttalad kritik mot tyskarnas sätt att behandla judar samt att Hedin ondgjorde sig över den anti­semitiska tidskriften Der Sturm. Hedin beklagade även avskedandet av framstående judiska professorer, uttryckte stolthet över att han själv var jude till en sextondel och skrev: ”Måhända har denna sextondel hjälpt mig över avgrunder och varit mig till gagn i mitt umgänge med österns stammar.”[82] Wennerholm nämner att de tyska uppdragsgivarna krävde omfattande korrigeringar men att Sven Hedin stod på sig, trots att han var i stort behov av pengar. Hedins vägran fick till följd att bokens ut­givning stoppades i Tyskland.[83] Wennerholm citerar även Hedin som 1937 skrivit att i Sverige saknas helt förutsättningar för att införa ett sådant styrelseskick. Tankar på ett nazistiskt Sverige var otänkbart för Hedin.[84] Wennerholm berör även koncentrationslägren (som Hedin besökte utan att upptäcka några oegentligheter).

Wennerholm ger ett antal exempel på Hedins ställningstagande under brinnande krig. Hedin var inbjuden till en lunch vid vilken även Quisling skulle närvara. När Hedin blev medveten om detta lär han ha sagt: ”Nej, antingen han eller jag! Med Quisling sitter jag inte till bords.” Det blev Hedin.[85]

Av bokens knappt 300 sidor ägnas 40 åt Sven Hedin och Tyskland. Att Wennerholm inte betraktar Hedin som en medlöpare eller kollaboratör framgår av följande citat, som får avsluta min analys av Wennerholms syn på Hedin:

Som ett exempel på att Hedin inte sparade någon möda när det gällde att hjälpa oskyldiga kan omtalas dödsdomarna i Bergen över Christian Oftedahl och nio andra norrmän, som upprörde hela Norden. Det framkom att som angivare stod Quislingpartiet. Avgörandet låg hos tyska överbefälhavaren i Norge, generalöverste von Falkenhorst. I brev av april 1941 skriver Hedin till Falkenhorst att dessa tio män inte var förrädare utan patrioter och framhåller diplomatiskt att han, som tyskvän, vill understryka att ”en i detta fall utförd dödsdom skulle i hela Norden verka som en sådd, ur vilken endast sorg, hat och hämndlust uppstår…” Falkenhorst svarar att rikskrigsrätten i Berlin redan slutdömt i ärendet och att benådningsrätt endast tillkom Führern. Hedins brev sändes emellertid av Falkenhorst, som tydligen delade Hedins uppfattning, med särskild kurir till Führern. Hitler benådade de dömda till ett ”hedersstraff”, tio års fängelse. ”Hur underliga och överraskande kan icke ofta världens vägar vara!” skriver Hedin. Samma man, Falkenhorst, som genom sitt snabba ingripande räddat de tio dödsdömda norrmännen, blev av engelsmännen 1946 dömd till döden, dock av nåd inte att hängas utan att arkebuseras. Hedin sände denna gång ett telegram till engelska högkvarteret med begäran om nåd för Falkenhorst under framhållande att denne genom sitt snabba ingripande räddat de tio norrmännen från döden. ”Onsdagen den 4 december 1946 återvände jag hem efter ett sammanträde i Vetenskapsakademien. I virrvarret av ekon från världsteatern uppfångade jag äntligen en glädjande nyhet: Generalöverste von Falkenhorst benådad.[86]

• Även Berg & Holmqvist ägnar stort utrymme åt Tyskland. Visserligen är det en­bart 14 sidor av 222 men dessa sidor ligger i slutet av boken som en slags sam­manfattning. Bilderna är dramatiska. Sven Hedin står i talarstolen vid öppnandet av olympiska spelen 1936. Hitler dominerar omslaget till Hedins bok Tyskland och världsfreden. En bild av Hedin som hjärtligt nästan omfamnar Göring och en annan bild med en synnerligen varm hälsning på Hitler.[87] Vidare har de med ett utdrag ur Hedins nekrolog över Hitler den 2 maj 1945.[88] Författarna daterar även den punkt där Sven Hedin förlorade sitt anseende.

Historien är i korthet följande: Tyskland ville till varje pris förhindra att USA skulle gå med i kriget. Tyskland bad Hedin att flyga till USA för att prata med pre­sident Roosevelt vilket Hedin vägrade eftersom han såg USA:s inträde som ound­vikligt. Då föreslog tyskarna att Hedin skulle skriva en bok om USA. Hedin skulle svara för faktaunderlag och tyskarna skulle plocka fram citat från berömda krigs­motståndare som till exempel Charles Lindbergh. Hedin skulle även visa på de eko­nomiska konsekvenserna om Tyskland mot förmodan skulle förlora kriget. Detta accepterade Hedin och resultatet blev en propagandaskrift med namnet Amerika i kontinenternas kamp. Boken blev färdig 1941, trycktes i Tyskland i mer än 100 000 exemplar och även i Sverige blev den tryckt och distribuerad men först 1944).

Den magnifika slutmeningen i den tyska upplagan: Detta krig kommer att gå till historien som president Roosevelts krig [---] har han strukit i den svenska utgåvan.
Det hjälper inte. Hedin har återigen satsat på fel häst. I Sverige är han nu totalt omöjlig, och förblir så till sin död.
[89]

Deras beskrivning av Hedin lämnar inget utrymme för tvivel. Läsaren förstår nu att Hedin trots sina medaljer och utmärkelser skall placeras i giftskåpet. Förfat­tarna citerar Karl Gerhard i revyn Västerhavstorskar 1938:

Herr Sven Hedin vill ge Vaterland kolonier
trots att dom övar censur i hans skriverier
men hur han fjantar åstad på Unter den Linden
i bokklubbsfönstren är han borta med vinden.
[90]

• Slutligen har vi den tyske författaren Brennecke. Hur ser hans analys ut?

Efter en hyllning till Hedins flit kan man säga att Brennecke raljerar en aning över Hedins aningslöshet. Hedins rapportering från det som vi idag benämner första världskriget kallar Brennecke: ”några bilder från det pittoreska soldatlivet”.[91]

Brennecke skriver även:

I sina berättelser höjde han Tyskland, Tyskland över allt annat (Deutschland, Deutschland über alles) så till den milda grad att Royal Geographical society och Hederslegionen med besked slängde ut honom (det kejserliga ryska geografiska sällskapet hade givit honom på båten redan 1912).[92]

Brennecke påvisar även Hedins stereotypiska beskrivning av ’Stora män’ genom ett ge antal exempel:

[… om Tsachi-Lama]: Aldrig har en människa gjort ett så stort intryck på mig.
[… om Hedins lärare i Berlin]:
Under årens lopp har jag träffat många av denna världens store i rang, lärdom eller ryktbarhet. Men ingen har gjort ett djupare, mer imponerande och varaktigare intryck på mig än Ferdinand von Richthoven.
[... om Karl XV’s]:
manligt vackra anletsdrag
[… Oscar II]
det vackra nobla utseendet
[… Emiren av Buchara, sejd Abdul Ahad som utmärktes av ]
ädla sympatiska anletsdrag.[93]

Men Brenecke är angelägen att säga att denna dyrkan står i stark kontrast till Hedins känsliga teckningar av vanliga människor. Brenecke anser (i likhet med de övriga författarna) att Hedins teckningar och särskilt porträtten förtjänar stort beröm.

I kapitlet om Hedin som ”nazismens marknadsförare” påpekar Brenecke att Hedin torde ha haft goda skäl att reflektera över nationalsocialismens sanna väsen. Hedins bok Deutschland und der Weltfriede släpptes aldrig ut trots att Brockhaus redan hade tryckt boken, men detta påverkade inte på något sätt Hedins beundran för Hitler och hans regim (Brenecke använder ordet hantlangare). När represen­tanter för den olympiska organisationskommittén därför bad Hedin att hålla ett tal vid de Olympiska spelen så accepterade han. Hedins tal om ungdomen som skapare av en fred omfattande hela världen kom att tolkas annorlunda av det ’Tredje rikets ungdom’ som snart kom att skandera: ”idag behärskar vi Tyskland / och i morgon hela världen.”[94]

Hedins bok Utan uppdrag i Berlin som Hedin skrev 1949, efter kriget, betecknar Brenecke som en patetisk upprättelsebok om struntviktiga uppdrag utförd av en tragisk figur. Brenecke sammanfattar sin syn med dessa ord:

Det lyckades ändå för Sven Hedin – och detta får inte ringaktas – att vrida några annars hjälplösa offer ur händerna på terrorklanen. Men de vaga antydningarna om hans förtjänstfulla verksamhet för kung, folk och fosterland bleknar inför hans beundran av nazistskurkarna, som han uppenbarligen närde så sent som 1949. Han var fortfarande stolt över att ha suttit med vid deras dukade bord.[95]

3.5                  Likheter och skillnader i bilden av Sven Hedin

Att berätta historien om Sven Hedin kräver som regel en avsikt. Hans verksamhet var omfattande och man blir tvungen att sovra och att välja bort. Samtliga författare som jag behandlat har haft ambitionen att ge en korrekt och fullständig bild. Att läsa deras böcker innebär med nödvändighet en viss upprepning eller kanske sna­rare tema med variationer. Hedin var på samma gång en hängiven kartograf, en framstående stilist, en känslig tecknare, amatörpolitiker, en borgare och oscarian från överklassen, en man full av verksamhetslust.

• Alma Hedin försöker tränga bakom den officiella personen även om hon beund­rar sin bror och störs av den missunnsamhet han råkar ut för. Han var, enligt Alma ärlig och trofast och stod fast vid sin åsikt även när det blåste. Hennes röda tråd är Den ståndaktige tennsoldaten. Det var accepterat och oproblematiskt att skriva om Sven Hedin 1925 då han var i livet och Sverige behövde sina nationalhjältar. Hon yttrar knappt ett negativ omdöme om sin bror.

• Året för Selanders biografi 1957 befinner vi oss i en annan tid, det kalla krigets tid. Såväl kapitalism som kommunism är ointressanta, i Sverige pläderar vi för den tredje vägen. Framstegstanken är central och jag tycker det speglas rätt väl av Selander och hans upplägg. Hans bok är en episk fresk, en syntes mellan männi­skan Sven Hedin och hans gärning. Man kan gott säga att Selander betonar Hedins extraordinära egenskaper. Hans röda tråd ligger nära Den oförvägne. Under folk­hemsepoken blickar man inte bakåt utan framåt och Hedin beskrivs som synnerli­gen målinriktad.

• När Wennerholm skriver sin bok år 1977 har vi studentrevolten bakom oss och en annorlunda syn på vårt stolta förflutna. Gamla institutioner har raserats eller förlorat sitt tolkningsföreträde och hjältar skall ifrågasättas. Eric Wennerholm an­stränger sig också att ta ner Sven Hedin på jorden. Det handlar inte om en komplex människa enligt Wennerholm, utan om ett barn som bara såg det goda hos sin om­givning. I sin roll som rådgivare åt Hedin kan han ge ett flertal exempel på Hedins generositet. Hans röda tråd är ’En som ville så väl’.

Wennerholms försummelse gäller Hedins konflikt med Royal Geographical Society, den berörs inte alls. Den famösa ’dödsmarschen’ ser Wennerholm som ett hemskt (för Hedin) äventyr till skillnad från Brenecke som upprört påpekar att Hedin offrade två människoliv vid ’dödsmarschen’.

Brenneckes skrev sin bok 1987 när studentrevolten avklingat, men en tid där Tyskland vill göra upp med sitt förflutna. Brenecke tar så att säga avstånd från Nazi-Tyskland när han kritiserar Hedin. Genom att montera ned Den store Hedin ägnar sig Brenecke åt en storstädning av äldre tiders förlegade ideal och hävdar att Tyskland inte är synonymt med nazism. Det han vill säga om Hedin är Stora hjältar måste granskas. Vi kan gärna beundra hjältar bara vi inte gör det okritiskt. Vi behöver göra upp med vårt förflutna.

Den romantiska historia som Wennerholm grävt fram och som får en fram­trädande placering hos Berg & Holmqvist nämns över huvud taget inte av Brenecke. Han betraktar Sven Hedin som en person som duperar sin omgivning med sin charm och Brenecke ironiserar över svenska vattentäta stövlar.[96]

• Berg & Holmqvist är de som mest försöker att fiktionalisera materialet.

Författarna frilägger genom ett fascinerande detektivarbete den motsägelsefulla bilden av den siste upptäcktsresanden och den tragiska kärlekssaga som följt honom genom hela livet.[97]

De har jämfört Hedins texter i olika sammanhang och kunnat konstatera skill­nader mellan det som står i Hedins böcker och det som står i hans dagboks­anteckningar. De ger ett flertal exempel på hur Hedin piffat upp historien, alterna­tivt förbättrat sitt minne. En efterhandskonstruktion kan understundom vara san­nare än ett oengagerat ögonvittne. Som TV-producenter torde de vara förtrogna med hur man bär sig åt för att dramatisera ett stoff utan att nödvändigtvis förfalska det. Deras egen bok är ett gott exempel på den metodiken.

1992 befinner vi oss i det postmoderna samhället och Hedin förvandlas från hi­storisk relik till modern underhållning. Berg & Holmqvists sätt att beskriva Hedin och Asien blir intressant genom deras paralleller: ’dåtid och nutid’; ’distans och in­levelse’. Deras röda tråd skulle jag beskriva som ’Sven Hedin – En sagoberättare’.

• Skillnaden mellan de olika biografierna kan således förklaras genom att förfat­tarna representerar olika intressen, men även genom att betrakta den tidsperiod då de skrevs. Det är lätt att konstatera ett mönster även om det förmodligen är för­hastat att dra några generella slutsatser. Historieskrivningen om Sven Hedin har förändrats från att vara skriven av någon som var direkt inblandad, vidare till en akademiker som berättar historien om en hjältes bildningsväg, för att sedan tas om hand av någon som ger sig själv ett kritiskt analyserande uppdrag och slutligen hos ett par journalister som använder Hedin för att iscensätta en underhållningsfilm.

 

 

Bild 4 (Till vänster) Den unge Sven Hedin.[98].

Bild 5 (Till höger) Mille Broman.[99]


4     Eftermälet efter Sven Hedin

När Sven Hedin dör 1952 uppmärksammas det av en stor del av världen. I den in­ledningvis nämnda kartongen med dödsrunor tidigare På Etnografiska museet i Stockholm finns en flera kilo tung arkivkartong med nekrologer från Tyskland, England och Frankrike, där det tyska materialet dominerar till 90 %, varje liten stad verkar ha publicerat en egen dödsruna. Tyskarna betonar hans storhet som vetenskapsman och positiva inställning till Tyskland. För övrigt är många av de tyska nekrologerna mer eller mindre identiska varför jag antar att de olika tidning­arna saxat ur en större och längre text som publicerats centralt. En av runorna som inte enbart hyllar den döde Hedin lyder sålunda:

Att Sven Hedin felaktigt förväxlade nazismen med Tyskland är något som hans landsmän än i dag icke kunnat förlåta honom.[100]

Det svenska materialet omfattar bilder från begravningen med större delen av det officiella Sverige på plats, direkt eller via krans. Sju år efter begravningen i den Westmanska familjegraven på Adolfs Fredriks kyrkogård sattes det upp ett epita­fium i kyrkan utfört av Liss Eriksson. Texten lyder: ”Asiens okända vidder hans värld / Sverige förblev hans hem”.

 

Vilket eftermäle vill då de fem biograferna formulera?

• Berg & Holmqvist avger inget eget (personligt) omdöme men skriver:

[Fiendskapen mellan Hedin och England hade politiska övertoner] Och britterna förlät honom aldrig. Efter hans död trycktes i Royal Geographical Societys tidskrift JOURNAL en dödsruna där Hedin skälls för nazist som människa och för vilken upptäckandet var Mein Kampf. Charles Allen, författare till A MOUNTAIN IN TIBET om upptäcktsresor i Tibet, har kallat denna artikel för det bittraste omdömet om någon individ i sällskapets 128-åriga historia.[101]

Brenecke sammanfattar Hedins eftermäle med följande ord:

På grund av sina egensinniga kulturhistoriska tolkningar och personliga politiska erfarenheter förlorade han dock sympatierna i världens stora länder och blev en persona non grata. Han kom då att utveckla en kärlek till Tyskland, som var så blind, att den inte längre såg verkligheten, och senare inte ville se den. Då detta Tyskland så gick under i nazisternas bloddrypande hetsjakt bannlystes Sven Hedin av hela världen.[102]

• Frågan om Sven Hedin kan förlåtas och om han är på väg tillbaka från skuggan till rampljuset berörs av Wennerholm som hyllar Hedin som en av dem som förblev trogen sina ungdomsdrömmar och Wennerholm slutar sin bok med en dagsvers i Dagens Nyheter av Alf Henriksson som uttrycker att det måhända är dags att om­pröva/omvärdera Sven Hedin.

Si detta är nytt
Hur väldig var inte världen och hur underbar geografin
När vi som är gamla, var unga och slukade Sven Hedin.

Satelliterna går över bergen i dag och tar fotografier i ett,
men de skådat på avstånd vad Sven Hedin på närmare håll har sett.

Vid bönekvarnarnas rassel i tangutiska vindars spel
satt han i Transhimalayas pass och tecknade på sin kamel,
och idag sitter västliga vetenskapsmän med stränga, exakta krav
och igenkänner fotografiernas berg i de landskap han ritade av.

Han har blivit högmodern auktoritet, icke blott en politisk ruin.
Så tänk inte världskrig och bondetåg mer när du tänker på
                                                                  Sven Hedin.
[103]

4.1                  Kompletterande eftermälen

Ett annat eftermäle återfinner vi i Carl Milles staty (Carl Milles var vän med Sven Hedin).[104] Milles statyer är ofta heroiserande men just statyn över Hedin är annor­lunda. Statyn är ett stort block, i det närmaste rund som en jordglob. Det stora bronsblocket är format till en kamel på vilken Hedin sitter med en kikare framför ögonen. Hedin är oproportionerligt liten och kamelen är stor. Milles tycks vilja be­skriva Hedins gärning som utforskande av vårt stora klot. Hedin må vara en liten människa men hans gärning är stor. Den lille David mot den store Goliat, där Goliat blir vår jord. Hedin har bidragit till att ge oss mer kunskap om vår värld.

Mer kritiska omdömen finner man som regel hos författare som skriver om ho­nom i en annan kontext (det vill säga inga renodlade biografier).

I boken Oceaner av sand skriver författarna: ”Ödmjukhet hörde inte till hans dygder”.[105] Senare i boken försöker de sig på en sammanfattning:

På så sätt är hela hans liv en gigantisk egotrip. Han kan visa förakt för de svaga och framhäver sig gärna som den främste, där han kravlar på avgrundens rand i de kalla snöiga bergen. Hedin hade faktiskt världsrekord, 6 500 meter i 60 år. Kanske har Harry Martinsson kommit sanningen om Sven Hedin på spåren? ”Hedin var en imperialist som fötts i ett land som var för litet för hans ambitioner.” [106]

Boken År100dets svenskar beskriver ett antal berömdheter med cirka 2 sidor per person. Presentationerna avslutas med ETT ord, en egenskap. Astrid Lindgren får ordet ”Medmänsklig”.[107] När det gäller Sven Hedin så handlar 30 % av texten om hans nazism och han begåvas med ordet ”Pompös”.[108]

Nämnas bör även att Sven Hedin själv arrangerat delar av sitt eget eftermäle genom att lämna allt till Svenska staten. I sitt testamente skrev han:

På grund av det intresse och stöd jag under mitt liv erhållit från det offentligas sida liksom från enskilda, är det min önskan, att något av resultatet av det hopsamlade materialet från min verksamhet bliver det allmännas egendom [---] Av denna samling skall bildas en stiftelse benämnd ’Sven Hedins stiftelse’, att hållas tillgänglig för forskning….[109]

En författare som i viss mån reviderat sin syn på Sven Hedin (före Wennerholms bok) är Jan Myrdal. [110] Myrdal sammanfattar förändringen på följande sätt:

Två generationer svenska ungdomar – de som var födda mellan 1885 och 1935 – växte upp med hans reseböcker.

[---]

Tyskeriet gjorde Sven Hedin oläslig.

[---]

Om Hitler hade segrat att Hedin tillhört det nya Europas herrar. [---]
Nog skulle Hitler och Goebbels kunnat ha instiftat en europeisk akademi! Den som tror att nazisternas och fascisternas konst och vetenskap var dålig bara för att den var dålig [sic!] är farligt naiv. [---]

Det var med rätta vi gjorde Sven Hedin [och en del andra] oläsliga för oss 1942. Men inget omdöme kan bestå Alltefter det tiden går och skeendet förändras blir det nödvändigt att ta upp, skärskåda, kritiskt diskutera överta de nu döda fiendernas arbete. Hos Hedin [och en del andra] finns mycket att kritiskt överta.

 

[Hans medresenär Gun Kessle frågar:] - Är egentligen det enda skälet det enda skälet till att han inte skall brännas att du läst honom som elvaåring och fascinerats?

 

[Och Myrdal svarar:] - Nej, om man skall tala som kineserna om Stalin så får man nog nu se Sven Hedin som sjuttio-trettio. Men sjuttio delar dålig och trettio delar god. Och en tredjedel är mycket det, när det gäller en stor man. Ty stor var han.[111]

Ett allra sista eftermäle vill jag inte undanhålla mina läsare. Det är en slidhorns­djurfossil man funnit i Asien (två kraniefragment och två halskotor). Arten har fått sitt namn efter Sven Hedin.

Bild 6: En rekonstruktion av ett djurhuvud. Arten har namnet Tsaidamotherium Hedini. [112]

4.2                  Sven Hedin i dag

Sven Hedin var i mycket en produkt av sin tid. När det gäller frågan om Hedins bi­drag eller inflytande på det omgivande samhället är det angeläget att påpeka att hans Från pol till pol var bredvidläsningsbok i skolan. En hel generation av svenskar fick läsa om den stora världen i Hedins böcker och om det mindre Sverige i Selma Lagerlöfs bok Nils Holgersson. Sven Hedins äventyrsberättelser uppskattades inte bara i Sverige utan även utomlands. Hans böcker trycks och läses än i dag. På In­ternet får man över 20 000 träffar och hans böcker finns såväl antikvariskt som i modern pocketupplaga En Internetbokhandel skriver: ”Hedin’s ’My Life as an Explo­rer’ remains the single most exciting adventure travel book written in the early twentieth century”.[113]


5      Sammanfattning

Jag har i denna uppsats analyserat hur fenomenet/personen Sven Hedin be­skrivits av ett antal personer som försökt beskriva honom. Han är hyllad och av­skydd på samma gång. Den mest frapperande skillnaden som jag funnit i mitt material föreligger mellan svenska och utländska författare. Medan svenskarna behandlar Hedin som vetenskapsman och naiv politiker så betraktas han utomlands som äventyrare och en hyllad person som valde fel sida (och som bör ifrågasättas av det skälet). Jag har funnit att ingen av författarna har kunnat bortse från hans nazist­iska framtoning.

Detta är tydligast hos tysken Brennecke som ifrågasätter Hedins insatser inom vetenskapen men som entydigt placerar honom vid nazistkoryfeernas middagsbord. Breneckes ordval när det gäller Nazist-Tyskland omfattar till exempel ’illdåd’, ’terrorregim’, ’terrorklanen’, som om Brenecke vore extra angelägen att ta avstånd från sina egna landsmän. Men Brenecke beskriver dock Hedin som en monumental personlighet och menar att Hedin förlorat sig in i illusionernas värld. Jag tror att Brenecke menar att när röken och dimman lagt sig så kommer vi att uppleva en Hedinsk renässans.

Engelsmännen (åtminstone de i Royal Geographical Society) avfärdar Hedin som oseriös och dessutom anstucken av tysksympatier.

Svenskarna verkar inte ha samma aggressiva ambitioner, det räcker med att ta avstånd från det som man betraktar som Hedins ’förvillelser’ och ’dåliga omdöme’. Tydligast gäller detta för Wennerholm som nästan försöker rentvå Hedin. De svenska författarna har genomgående gett mer plats och utrymme åt hans lev­nadsförlopp, bildningsgång och upptäckter.

Jag har funnit att de olika berättelserna skiljer sig åt mer än vad jag först för­väntade mig. Hedins ungdomsförälskelse blir ett bärande motiv hos en av biograf­erna men förbigås av en annan. Konflikten med Royal Geographical Society berättas i förbigående av en författare, men blir central hos en annan. Sven Hedin beskrivs som allt ifrån ärlig och älskvärd till äregirig och manipulativ. Jag har visat att de olika berättelserna speglar sin tillkomsttid och att de enskilda biografernas egna motiv lyser igenom.

En intressant (men fullständigt ovetenskaplig) iakttagelse är att bilden av Sven Hedin verkar följa en slags närhets- eller beroende- faktor. Ju närmare studie­objektet författarna står desto positivare bild målas upp. Systern Alma Hedin är mest positiv, vännen (ledamot i Sven Hedins stiftelse) Eric Wennerholm tar honom i försvar, efterträdaren (i Svenska Akademien) Sten Selander behandlar honom som en lärd kollega och utlänningen Detlef Brenecke är mer kritisk än de svenska för­fattarna. Berg & Holmqvist (som tillhör en annan generation) betraktar Hedin som en sagofarbror från anno dazumal.

Frågan om synen på Hedin genomgått konjunktursvängningar är ej så lätt att besvara. Läget verkar binärt: Ett värde för den unge Hedin och ett annat för den fy­siskt åldrande. Hade Sven Hedin avlidit vid 70 års ålder hade hans eftermäle sett annorlunda ut. Jag tror att Jan Myrdal träffar rätt när han hävdar att Hedin var omöjlig redan 1942 men att tiden snart är mogen att plocka fram honom i ljuset.

5.1                  Förslag till ytterligare forskning

Jag har ägnat mig åt de författare som gett sig själva uppgiften att skriva full­ständiga biografier. En uppgift av stort intresse vore att plocka fram fler texter om Hedin av författare som inte trängt lika djupt in i hans livsgärning. Jag tror att den bilden är full av schabloner men det återstår att bevisa.

Ett annat forskningsområde, för en språkkunnig person, vore måhända att läsa artiklar om Hedin i de stora encyklopedierna inte bara Brockhaus, Encyclopedia Brittanica och Nationalencyklopedin utan spanska, judiska, kinesiska, persiska, ryska, japanska, italienska med flera. En författare som översatts till över 20 språk borde rimligen finnas presenterad på något sätt i dessa länder. Det vore intressant att se hur andra kulturer valt att presentera honom.

Frågan om det är dags att ’förlåta’ eller ’återupprätta’ Sven Hedin kan nog inte besvaras utan att anlägga ett större perspektiv. Den svenska nationella identiteten var tidigare synnerligen besläktad med den tyska (synen på nationen, på naturen etc.). Efter det tyska nederlaget i andra världskriget kapades dessa band abrupt och rejält. Det vore intressant att undersöka inom vilka områden som utbyte sker idag. På Hedins tid skaffade man sig sin högre utbildning i Tyskland och man läste tysk litteratur. Hur ser det ut i dag? Känner vi till tysk film och litteratur, åker vi Tysk­land på semester etcetera. Förlagsdirektören Svante Weyler sade vid ett seminarium att tyskarna älskar Sverige men att det är en kärlek som är obesvarad. Hur har det kulturella flödet ändrat sig sedan andra världskriget?

5.2                  Slutkommentar

Visserligen finns det redan idag mer än tillräckligt material från Hedins expedition­er och om Hedin som personlighet att studera men jag vill sluta denna uppsats med frågan om det trots allt inte vore dags att ta itu med de tidigare nämnda skatterna i våra ouppackade koffertar. På så sätt skulle det bli möjligt att även kunna ändra fokus från det som Sven Hedin tänkte och tyckte till ett intresse för de kulturer som Hedin ägnade sitt liv åt. Det är måhända dags att plocka fram pengar för att bygga en Hedinflygel till vårt Etnografiska museum?

 

 

 

Bild 7: Kopia av ett kinesiskt tempel.[114]

 


 

Källor och litteratur

 Otryckta källor

Stockholm: Etnografiska museet, Sven Hedins arkiv, ”Tidningsurklipp”.

Internet

(Hedin-bibliografi) http ://www.silk-road.com/bibliography/hedinb3.html

(Text om Hedins My life as an explorer) http://www.classicadventurebooks.com/adventurers.htm

(Bild av Sven Hedin) http://www.abc.se/~m10354/txt/hedin.htm

 

(Originalritning av Hedin) http://www.etnografiska.se/hedinweb/htmsidor/maps2.htm

(Tryckt karta baserad på Sven Hedins ritningar) http://www.etnografiska.se/hedinweb/htmsidor/maps6.htm

Tryckta källor och litteratur

Berg, Lasse & Holmqvist, Stig, I Hedins spår (Stockholm: Carlsson 1992).

Brennecke, Detlef, Sven Hedin (Stockholm: Bonniers 1987).

Frick, Lennart, W. Berömda svenskar i världen (Lund: Historiska media 2001).

Frykman, Jonas & Löfgren, Orvar, Den kultiverade människan (Lund: Liber läromedel 1979).

Glans, Sigurd, År100dets svenskar. Hundra kvinnor och män från 1900-talet som går till historien (Stockholm: Norstedt 1998).

Hedin, Alma, Min bror Sven. Brev och minnen (Stockholm : Wahlström & Widstrand, 1926.

Hedin, Sven, Asiatiska äventyr. i urval av Eric Wennerholm, Teckningar Sven Hedin (Stockholm : Bonniers 1980).

Hedin, Sven, En levnads teckning (Stockholm: Albert Bonniers förlag 1920).

Hedin, Sven, Från pol till pol, 2 band (Stockholm: Bonnier 1911).

Hedin, Sven, Mitt liv som upptäcksresande, 5 volymer (Stockholm: Åhlen & Åkerlund 1930).

Hess, Willy, Die Werke Sven Hedins. Versuch eines vollständigen Verzeichnisses (=Sven Hedin--Life and Letters, Vol. I) (Stockholm : Sven Hedins stiftelse, Statens etnografiska museum 1962).

-      Die Werke Sven Hedins. Ein Nachtrag (Stockholm: Sven Hedins stiftelse, Etnografiska museet 1980).

Hyllningsskrift tillägnad Sven Hedin på hans 70 – årsdag den 19 febr.1935 (Stockholm: Sällskapet för antropologi och geografi 1935).

Kish,George, To the Heart of Asia. The Life of Sven Hedin (Ann Arbor: University of Michigan Press1984).

Meyer, Karl E. & Bryssac, Shareen Blair, Tournament of Shadows. The Great Game and the Race for Empire in Central Asia (Washington, D. C.: Counterpoint 1999).

Moberg, Vilhelm, ”Sveriges Tabuförklarade Quisling” i: Tidningen Expressen 27/5-1945.

Myrdal, Jan (text) & Kessle, Gun (bild), Sidenvägen. En resa från Höga Pamir och Ili genom Sinkiang och Kansu (Stockholm: Norstedt 1977).

Ollén, Bo, ”Sven Hedins ’världsbok’ ” [Om tillkomsten av Sven Hedin, Från pol till pol (1911), bokens mottagande samt en granskning av innehållet ] i: Ollén, Bo (red) Från Sörgården till Lop-Nor (Stockholm: Carlsson 1996).

Selander, Sten, Sven Hedin. En äventyrsberättelse (Stockholm: Albert Bonniers förlag 1957).

Siljeholm, Ulla & Olof, Oceaner av sand. Bilder från Sidenvägen (Stockholm: Carlsson Bokförlag 1994).

Wahlquist, Håkan, ”Sven Hedin – en upptäcktsresande som arkeolog och etnograf” i: Östberg, W., Med världen i kappsäcken. Samlingarnas väg till Etnografiska museet (Stockholm: Etnografiska museet, 2002).

Wennerholm, Eric, Sven Hedin. En biografi (Stockholm: Bonniers, 1978).

Bildförteckning

Bild 1: Nidteckningar ur svensk press. Från Berg & Holmqvist, sid 168.

Bild 2: Sven Hedin. Från http://www.abc.se/~m10354/txt/hedin.htm

Bild 3: ”Originalritning av Hedin”, med exakta mätningar för framtida kartor http://www.etnografiska.se/hedinweb/htmsidor/maps2.htm

Bild 4: Sven Hedin. Från Berg &Holmqvist, sid 27.

Bild 5: Mille Broman. Från Berg & Holmqvist, sid 26.

Bild 6: En rekonstruktion av ett djurhuvud. Arten har namnet Tsaidamotherium Hedini. Från Hyllningsskrift…, sid 72.

Bild 7: Kopia av ett kinesiskt tempel. Från Berg & Holmqvist, sid 196.

Bild 8: En av Sven Hedins kartor (Inkluderande resrutter 1885-1906)

http://www.etnografiska.se/hedinweb/htmsidor/maps6.htm



[1] Att skriva att upptäcktsresanden Sven Hedin var nazist torde vara inkorrekt eftersom han gjorde alla sina expeditioner före 1935 (Hedin befann sig i Kina när Hitler kom till makten). En korrektare beskrivning vore att skriva att upptäcktsresanden Sven Hedin blev nazist.

[2] Hyllningsskrift tillägnad Sven Hedin på hans 70 – årsdag den 19 febr.1935 (Stockholm: Svenska sällskapet för antroplogi och geografi 1935), sid 1-21.

[3] Eric Wennerholm, Sven Hedin. En biografi (Stockholm: Bonniers 1978), sid 10.

[4] Alma Hedin, Min bror Sven. Brev och minnen (Stockholm: Wahlström & Widstrand 1926).

Denna bok anges ibland utgiven år 1925. Min förmodan är att det rör sig om den tyska upplagan Mein Bruder Sven. Nach Briefen und Erinnerungen som publicerades av Brockhaus samma år som Sven Hedin fyllde 60 år (det villsäga 1925).

[5] Willy Hess, Die Werke Sven Hedins. Versuch eines vollständigen Verzeichnisses (=Sven Hedin--Life and Letters, Vol. I) (Stockholm: Sven Hedins stiftelse, Statens etnografiska museum 1962).

[6] Detlef Brennecke, Sven Hedin (Stockholm: Bonnier Fakta Bokförlag AB 1987).

[8] George Kish, To the Heart of Asia. The Life of Sven Hedin (Ann Arbor: University of Michigan Press 1984).

[9] Karl E. Meyer & Shareen Blair Brysac, Tournament of Shadow. The Great Game and the Race for Empire in Central Asia. (Washington, D. C.: Counterpoint, 1999).

[10] Information om Kish och Meyer & Brysacs böcker hämtade på Internet :
http ://www.silk-road.com/bibliography/hedinb3.html.

[11] Sven Hedin, Asiatiska äventyr. i urval av Eric Wennerholm, Teckningar av Sven Hedin (Stockholm: Bonniers 1980).

[12] Sten Selander, Sven Hedin. en äventyrsberättelse (Stockholm: Albert Bonniers förlag 1957).

[13] Sven Hedin, En levnads teckning (Stockholm: Albert Bonniers förlag 1920)
[återfinns i Libris under titeln En levnadsteckning det vill säga utan särskrivning].

[14] Lasse Berg & Stig Holmqvist, I Sven Hedins spår (Stockholm: Carlsson 1992).

[15] Bo Ollén (red) Från Sörgården till Lop-nor (Stockholm: Carlsson 1996).

[16] Eftersom de biografier jag valt utgör mitt källmaterial och dessa författare ofta citerar Hedin eller andra forskare och författare vill jag understryka att jag inte kontrollerat huruvida deras citat är korrekta eller ej. Blott i undantagsfall har jag gjort mig mödan att kontrollera huruvida de citerat korrekt eller verkar ha missförstått sammanhanget. Jag har i möjligaste mån däremot angivit vilka källor de stödjer sig på.

[17] Medan mina författare använder Sven Hedins böcker som källmaterial har jag således valt att betrakta deras texter som källmaterial och Sven Hedins texter som mer subjektiva.

[18] Wennerholm, sid 278-279.

[19] Tabellen ovan är hämtad från Wennerholm, sid 7 (egentligen opaginerad).
Breneckes kronologi är 9 sidor lång.

[20] Jonas Frykman & Orvar Löfgren, Den kultiverade människan (Lund: Liber läromedel 1979), sid 117.

[21] Frykman & Löfgren, sid 11.

[22] Kungen talade till de 31.000 bönderna från hela landet som kommit till Stockholm för att uppvakta kungen och manifestera sin villighet att stärka det svenska försvaret (året är 1914). Kungens tal ledde till regeringens avsked och att Sverige fick en högerministär. Hedin önskade att talet skulle stärka kungens ställning men resultatet blev det omvända. Dagens monark är fråntagen de befogenheter som dåtidens monark hade och kan inte göra politiska uttalanden. Vilhelm Moberg har beskrivit denna inblandning från konungens sida som: ”vår genom tidernas största utomparlamentariska aktion” (Wennerholm sid 171).

[23] Frykman & Löfgren har flera exempel på den uppdelning mellan kvinnligt och manligt som blir förhärskande. Till exempel kapitlet ”Den älskade modern och den respekterade fadern” sid 97 ff.

[24] Hedin Alma, sid 346,348; Håkan Wahlquist, Samtal om Sven Hedin maj 2004.

[25] Wennerholm, sid 26.

[26] Håkan Wahlquist, ”Sven Hedin – en upptäcktsresande som arkeolog och etnograf” i: Östberg, W., Med världen i kappsäcken. Samlingarnas väg till Etnografiska museet (Stockholm: Etnografiska museet 2002), sid 235-254.

[27] Informationen i hela det biografiska avsnittet är hämtade från en mängd olika källor men eftersom avsikten enbart är att ge en överskådlig bild av Sven Hedin har jag inte bedömt det som meningsfullt att ange källan i varje enskilt fall. Informationen kan i regel plockas fram i vilken som helst av Hedins biografier. Att informationen till stor del är hämtade från de källor jag sedan kritiskt granskar kan ses som ett problem, men det rör sig om uppgifter som inte torde vara kontroversiella när det gäller min senare granskning.

[28] Wahlquist, sid 254; Brenecke, sid 150. Det fullständiga namnet är: Reports from the Scientific Expedition to the North-Western Provinces of China under the leadership of Sven Hedin (1937 ff).

[29] Berg & Holmqvist, sid 141-142.

[30] Wennerholm, sid 91.

[31] Wennerholm, sid 91.

[32] Wennerholm, sid 142-144.

[33] Berg & Holmqvist, sid 190-197 (den utförligaste beskrivningen) Även Brenecke sid 123-127 och Wennerholm, sid 203-205.

[34] Sten Selander, sid 103 (som även till viss del modifierar denna anekdot).

[35] Wennerholm, sid 100 (som ger hela nästa [under]kapitel  den rubriken).

[36] Selander, sid 30.

- Det lär finnas ett särtryck av Selander med titeln Gossen Hedin där Selander påstår att Hedin var en entusiastisk besökare på de tyska officersbordellerna under första världskriget. Men ryktena är obekräftade och Wennerholm avvisar dem med hänvisning till sin intima kännedom om Hedin. Det är visserligen ett gott exempel på det som denna uppsats vill visa (olika historieskrivning) men jag har valt att inte ta upp detta rykte eftersom det inte finns med i Selanders bok.

[37] Wennerholm, sid 283.

[38] Wennerholm, sid 152 (Wennerholms kursivering).

[39] Wennerholm, sid 93-95.

[40] Wennerholm, sid 169.

[41] Wennerholm, sid 179. Motiveringen löd att han ”verksamt identifierat sig med Konungen av Englands fiender”.

[42] Wennerholm, sid 198-199.

[43] Wennerholm sid 250. Jfr även Brenecke, sid 136 ff . ”[Hedins bok är ett] lovtal till nationalsocialismen [och Hedin skrev] saker som vittnar om hårresande godtrogenhet och dumdristig enfald.”

 [44]Hedin höll envist fast vid sin personliga uppfattning om världsläget och gjorde aldrig någon avbön för sin inställning.

[45] Wennerholm, sid 282.

[46] Wennerholm, sid 282.

[48] Det torde inte heller ha skadat hennes arbete inom politiken och hennes välgörenhetsinsatser. Hon ställde upp för honom och vice versa. Sven Hedins bok En levnads teckning publicerades i samband med en utställning av hans teckningar. Syftet var att skaffa pengar till en skola för krigsbarn.

[49] Wennerholm sid 275.

[50] (Hedin, Alma, sid 15-16).

[51] Hedin, Alma, sid 46, 47, 388, 20, 385 (mina kursiveringar).

[52] Min uppfattning är att det enbart är av pietetiska skäl som Bonniers benämner Selanders bok för ’ett fragment’ (eftersom Selander de facto aldrig godkänt boken).

[53] Selander, sid 59.

[54] Selander, sid 156 där Selander även skriver: ”En senfödd svensk tänker onekligen med en viss avund på gradualavhandlingar, vilkas primärmaterial kunde skaffas på en och en halv dag.” Hedins avhandling handlade om bestigningen av berget Demavend.

[55] Wennerholm, sid 9 (min kursivering).

[56] Detta kom säkert inte som en överraskning för Wennerholm. Han skriver ”det glunkades – för man glunkade endast om dylika ting i dåtidens salonger - att Svens stora kärlek i livet var min mors syster Mille.” (Wennerholm, sid 15).

[57] Brennecke, sid 7-8. (Breneckes fotnotsnumrering borttagna av mig).
Citatet ur Hitlers brev är hämtat från: Sven Hedin, Utan uppdrag i Berlin (Norrköping 1949) sid 284.

[58] Brenecke, sid 1-9, 166.

[59] Håkan Wahlquist, ”bibliografin” om Hedinlitteratur i: Östberg, W., Med världen i kappsäcken. Samlingarnas väg till Etnografiska museet (Stockholm: Etnografiska museet 2002), sid 403.

[60] Berg & Holmqvist, sid 25-30 (citat sid 25). Kompletterande beskrivning i Wennerholm, sid 79. Wennerholm påpekar dock att detta är skrivet 37 år senare i Chicago.

[61] Berg & Holmqvist, sid 30.

[62] Selander, sid 37-41.

[63] Sven Hedin, Mitt liv som upptäcksresande, 5 volymer (Stockholm: Åhlen & Åkerlund 1930), sid 7 [Titeln stavas så som angetts, det vill säga inte ’upptäcktsresande’].

[64] Brennecke, sid 34.

[65] Hedin, Alma, sid 13-14. För den som är källkritiskt lagd bör nämnas att Alma själv var 4 år gammal vid Vegas ankomst till Stockholms ström.

[66] Brennecke, sid 33.

[67] Brenecke, sid 148 som i sin tur hämtat citatet från:
Ernst Hermann Heinrich von Hammer, ”Die methodischen Dortschritte der geographischen Landmessung” i: Geographisches Jahrbuch 25 (1902), sid 106 [Jag antar att Hammer i sin tur citerar Hedin].

[68] Eftersom jag inte har tillgång till all den litteratur som Brenecke refererar till (Sven Delblanc, Tore Hamsum, Ernst Thiessen, Ernst Herrmann Heinrich von Hammer, Eric Lindorm, Erik Wilhelm Dahlgren, Thomas Holdich, Charles Allen, C.P.S., Hedin und Brockhuas, Nils Ambolt och Hedins olika böcker) kommer jag att sammanfatta det som Brenecke skriver utan att ange källorna i varje enskilt fall.

[69] Brenecke, sid 143-153 (Symposiet i Royal Geographical Society återfinns på sid 149).

[70] Brennecke, sid 150 och sid 153.

[71] Brennecke, sid 149 .

[72] Berg & Holmqvist, sid 142.

[73] Om Alma Hedins dagbok är korrekt så har Berg & Holmqvist (sid 142) friserat kronologin (det blir mer dramatiskt på det sättet!) Brenecke, (sid 149) är öppen när det gäller tidsföljden. Han lämnar London men att han åker till Oxford och Cambridge nämns inte.

[74] Hedin, Alma, sid 16.

[75] ’Tribunalen’ ägde rum den 23 februari och Hedin blev hedersdoktor i Cambridge och Oxford den 2 och 4 mars enligt Alma Hedin (sid 314) och Wennerholm (sid 156).

- Meyer & Brysac beskriver ’Tribunalen’ som en avgörande vändpunkt i Hedins liv. De hävdar att före första världskriget var Hedin ointresserad av politik, han såg sig själv som kartograf. Det var hans yrke och hans religion och hans kompetens kunde inte ifrågasättas. ”In 1909, Hedins competence was challenged in the very high church of his creed, the Royal Geographical Society, and from that point he turned against Britain” (Meyer & Brysac sid 311-312).

[76] Wennerholm [som citerar Selanders inträdestal], sid 13.

[77] Hedin, Alma, sid 342.

[78] Hedin, Alma, 352.

[79] Wennerholm, sid 9.

[80] Wennerholm, sid 10.

[81] Wennerholm är i mångt och mycket imponerad av Hedin som vän och privatperson och de diskuterade sällan politik eftersom Hedinarna förstod att den unge Wennerholm ”hade en negativ inställning till tusenårsriket och dess Messias ” (Wennerholm sid 16). Som biograf kan han emellertid inte hoppa över en så pass väsentlig frågeställning.

[82] Wennerholm, sid 250. Wennerholm citerar det hela som en anekdot men formuleringen lär återfinnas i ett brev till Göring. Berg & Holmqvist har samma ordalydelse (sid 202).

- Faktauppgift: Enligt de ariska raslagarna betraktas en sextondels jude ej som ’jude’.

[83] Wennerholm, sid 251; Brenecke sid 136-137).

[84] Wennerholm, sid 252.

[85] Allt enligt Wennerholm, sid 262. Wennerholm stödjer sig säkerligen på Hedin.

[86] Wennerholm, sid 265-266.

[87] Samma foto som jag talade om i inledningen. Berg & Holmqvist, sid 204.

[88] Berg & Holmqvist, sid 211.

[89] Berg & Holmqvist, sid 210.

[90] Berg & Holmqvist, sid 203.

[91] Brennecke, sid 101.

[92] Brennecke, sid 108.

[93] Brennecke, sid 116-117. (Kursiveringar av Brenecke, som i sin tur refererar till:

-Hedin, Transhimalaya I, sid 452; Hedin, Stormän I, sid 138, 11, 112, 188).
Brenecke menar att uniformen och den makt den utstrålade hade en bländande effekt på Hedin så att han inte såg individen bakom.

[94] Brenecke, sid 138-139 som i sin tur har följande hänvisning:

- Hans Baumann ”Es zittern die morchen Knochen”, i Ernst Loewy Litteratur unterm Hakenkruz. Das Dritte Reich und seine Dichtung. Eine Dokumentation (Frankfurt am Main –Hamburg) 1969 (=Fischer Bücherei 1042) sid 253 f.

[95] Brenecke, sid 141 (Författarens kursivering).

[96] Brenecke, sid 43-44.

[97] Berg & Holmqvist, citatet hämtat från bokens baksidestext.

[98] Berg & Holmqvist, sid 27

[99] Berg & Holmqvist, sid 26.

[100]Sven Hedins arkiv, A 11g. Rundshau [27.11.1952] (min översättning).

[101] Berg & Holmqvist, sid 142.
Tilläggas borde att jag inte kunnat återfinna denna runa i den box med tidningsurklipp som jag tidigare refererat till. Detta beror med största sannolikhet på att den inte publicerades i direkt anslutning till dödstillfället och att det inte är frågan om en dagstidning.

[102] Brennecke, sid 155.

[103] Wennerhlm, sid 290.

[104] Statyn finns på Millesgården och i Etnografiska museets bibliotek (det lär även finnas en kopia i Pennsylvania).

[105] Ulla & Olof Siljeholm, Oceaner av sand. Bilder från Sidenvägen, (Stockholm: Carlsson Bokförlag 1994), sid 211.

[106] Siljeholm, sid 222.

[107] Sigurd Glans, År100dets svenskar. Hundra kvinnor och män från 1900-talet som går till historien (Stockholm: Norstedt 1998), sid 9.

[108] Glans, sid148.

[109] Wennerholm, sid 275 (som var imponerad av att släkten accepterade att bli arvlös).

[110] Jan Myrdal (text) & Gun Kessle (bild), Sidenvägen. En resa från Höga Pamir och Ili genom Sinkiang och Kansu (Stockholm: Norstedt 1977).

[111] Myrdal & Kessle sid 321-325.

[112] Hyllningsskrift…, sid 72.

[113] (Internet) http://www.classicadventurebooks.com/adventurers.htm

[114] Berg & Holmqvist, sid 196.