Stockholms universitet
Institutionen för Litteraturvetenskap och Idéhistoria
Avdelningen för idéhistoria
Fortsättningskurs HT-03
B-Uppsats av Bo-Göran Hammargren


Handledare: Staffan Källström

 

 

Christna flickor eller en hippopotamus att anatomicera

Anders Sparrman i Afrika 1772-1776


 

Innehållsförteckning

 

1...... Inledning - En av Linnés lärjungar.. 1

1.1    Omfattning och begränsningar - Människor och andra vilda djur i södra Afrika.. 2

1.2    Metod-perspektiv och begrepp - Hur beskriver Sparrman sina upplevelser?.. 2

1.3    Sparrmans språk.. 3

2...... Sparrmans tidsålder.. 4

2.1    Sparrmans Resa…... 5

Seder och bruk. 5

Civilisation.. 6

Herre och slav. 7

Sparrman och de andra vetenskapsmännen.. 7

Några incidenter. 8

2.2    Sparrmans människosyn.. 9

3...... Avslutning - Sparrmans betydelse och eftermäle.. 9

Källor och litteratur.. 11

Bildförteckning.. 11

Bilaga 1 Anders Sparrman en kort biografi 11

 

På försättsbladet (Bild 1): Sjö-ko (även kallad flodhäst).

 


1               Inledning - En av Linnés lärjungar

Den svenske upptäcksresanden Anders Sparrman (1748-1820) är en del av vårt kulturarv. Han är en av dem som såg "de vita elefanterna dansa" för att använda en sliten metafor. Han var Carl von Linnés yngste lärjunge och han deltog i James Cooks andra världsomsegling. Redan som tonåring hade han besökt Kina. Hans personliga samling ligger till grund för vetenskapsakademins naturaliekabinett som sedermera kom att bli Etnografiska museet.

Hans reseskildringar översattes till engelska, tyska och franska och har blivit föremål för nyutgivning i modern tid.[1] 1787 åkte han till Senegal i syfte att skapa en kristen koloni i Swedenborgs anda, fri från slaveri. Sparrman engagerade sig i slaverifrågan och kallades till London för att vittna inför slaverikommissionen.[2] Etnografiska Museet har en Sparrman-medalj som tilldelas förtjänstfulla vetenskapsmän. Han borde således vara en "kändis" men anses trots sitt intressanta liv vara den minst berömde av Linnés lärjungar.[3] Titeln på denna uppsats kunde lika gärna ha varit: "Från hyllad professor till fattigläkare".[4]

Frågeställningar och syfte - Bilden av det främmande

I denna uppsats kommer jag att granska Sparrmans möten med en för honom och den västerländska människan helt ny värld och vad han valt att förmedla.

En forskare som studerat synen på afrikaner i våra läro- och läseböcker 1768-1965 konstaterar att bilden av afrikanen är synnerligen nedsättande. "Negern" beskrivs genomgående som underlägsen, lat, smutsig, boende i hålor eller på trädens grenar. [5]

Är Anders Sparrman en av dem som bidragit till denna Afrikabild eller är han mer nyanserad? På vilket sätt är han formad av sin tid och i viken utsträckning är han den som skapat vår bild av Afrika. Han var den första vetenskapsmannen som besökte det inre av södra Afrika. Vad ser han - och med vilka glasögon?


1.1                  Omfattning och begränsningar - Människor och andra vilda djur i södra Afrika

Anders Sparrman gav under sin levnad ut 3 reseskildringar (1783, 1802, 1818) och jag har studerat den förste av dem.[6] Denna skildring utgör mitt huvudsakliga källmaterial. Jag har även inspirerats av en utställning på Etnografiska museet i Stockholm där man kan beskåda en uppstoppad flodhästunge och lätt föreställa sig Sparrman med denne i sin famn.[7] I den bok som utgivits i samband med denna utställning finns tre av artiklarna som handlar om Sparrman i egenskap av Linnélärjunge (men ej botanist), som Afrikaupptäckare respektive världsresenär med James Cook på hans andra världsomsegling.[8] Jag har också tittat på vilken info om Sparrman som man kan finna på Internet.

Sparrmans egen reseberättelse (benämns i det följande "Resa…1") omfattar 1772 och 1775-1776 och publiceras 1783. Den innehåller således inte den resa han gör 1787 i kolonialt syfte. Hans Resa…1 omfattar inte heller den 28 månader långa världsomseglingen med James Cook.[9] Detta innebär att Sparrmans möte med Söderhavet i Sparrmans Resa…2 (1802 och 1818 ) ej kommer att behandlas.

1.2                  Metod-perspektiv och begrepp - Hur beskriver Sparrman sina upplevelser?

Förutom att läsa Sparrman (med moderna glasögon) och se hur 1700-talets människosyn speglas hos honom vill jag se i vilken utsträckning han själv FORMAR 1700-tals människans uppfattning. Han är ju den förste som rapporterar och kan därför lägga grunden till andras uppfattning. Jag hade önskat kunna göra en komparativ analys med t.ex. Carl Petter Thunberg och med andra resenärer men det skulle ha gjort denna uppsats alltför omfattande. Jag kommer först att lägesbestämma den kontext i vilken Sparrman befinner sig och agerar inom. Därefter går jag igenom hans resebeskrivning för att identifiera de avsnitt där han formulerar sin syn på människorna.

Synen på människan i naturtillståndet har tydligast formulerats av Hobbes och Locke. Hobbes ser naturtillståndet som en kamp mellan onda viljor medan Locke betonar samarbete till gemensam nytta. Men dikotomin natur och kultur (civilisation) rymmer ytterliggare motsatser. Kultur kan beskrivas som positiv odling eller som negativ förkonstling. Att människorna i Afrika, ja i hela världen utanför Europa ej omfattas av den västerländska civilisationen är uppenbart. Hela reseskildringens genre bygger på att författaren är etnocentrisk annars blir ju berättelsen poänglös.

Hur betraktar Sparrman "de andra"? Representerar de ett efterblivet stadium eller står de för en livsstil som är eftersträvansvärd? Den gode eller den onde vilden? Naturtillstånd kontra västerländsk civilisation? Jag kommer att använda begrepp som civilisation, kultur och primitivism. Detta är ju en tidsperiod före antropologin som vetenskap. År 1805 är första gången som ordet "anthropologist" förekommer i tryck.[10] År 1871 kommer Edward Burnett Tylers bok Primitive Cultures som å ena sidan anser att främmande människor har kultur men å andra sidan att deras kultur är outvecklad d.v.s. primitiv. I slutkapitlet försöker jag att extrahera om Sparrman är originell och i så fall vad denna originalitet kunde bestå av.

Sparrman sammanställer sin bok flera år efter hemkomsten och det är inte fråga om en renodlad publicering av hans dagboksanteckningar. I boken kompletterar han med efterhandskunskaper från den vetenskapliga litteraturen och med erfarenheter inhämtade efter 1776.[11] Materialet är således bearbetat i efterhand och detta har inspirerat mig att läsa Sparrman genom en prisma där jag urskiljer tre parallella historier och tre förhållningssätt: 1) som författare och äventyrare (boken måste ju säljas); 2) som civilisationskritiker och reflekterande samhällsmedborgare; 3) som vetenskapsman i dialog med andra forskare. Tilläggas bör att reseskildringar vid denna tid fick stor uppmärksamhet. Genren var vida spridd och hade även börjat parodieras vid tiden för Sparrmans bok. Skeppsprästen Jakob Wallenberg som skrev boken Min son på galejan (1781) titulerar Linné med "Hans majestät af Örteriket, Hertig öfver krokodiler och hafsfruar m.m. samt herre til fyrfota diur, fiäderfä och insekter"[12].

Sparrman känner sig med andra ord tvungen att lämna en brasklapp:

Men många vissa sällsamheter, om vilka man av andras beskrivningar blivit inbillad och redan frågat mig, måste man i min dagbok sakna. Enfotade människor, Cycloper, Sirener, Nattmänniskor - - - och dylika tanke-spöken hava tämmeligen måst försvinna från vår upplystare värld […] Man skulle annars vara befogad att sätta min egen trovärdighet i fråga.[13]

I anseende till åberopade vittnesbördet av betydande personer, bör dock erinras, att man utan allt betänkande, må draga det i tvivelsmål, då det strider mot Sens Commun. Dessutom äro sanning och kunskap icke sällan från myndigheten skiljaktiga egenskaper i Ost-indien.[14]

1.3                  Sparrmans språk

Sparrmans 1700-tals gammelsvenska är synnerligen njutbar.
Efter moget övervägande har jag dock valt att transkribera-modernisera-förvanska? Enligt nedanstående exempel.[15]

 

 

 

"Ett av de fruntimmer som någon tid förut passerat Cap, hade från England blivit rekvirerad till fru för en viss Guvernör uti Ost-Indien. Vid framkomsten ville denne skyndsamt honorera sin Rekvisition, men Fruntimret vägrade enträget, och ursäktade sig äntligen därmed, att hon ej ville bedraga honom; ty hon hade under resan, förlovat sig med Skepps-kaptenen, vilken dock nu varit nedrig nog att rygga sina löften, oaktat deras bekantskap tycktes bliva av en viss påföljd. Guvernören bemötte denna uppriktighet med ädelmod. Han undrade ej på, det hon hellre givit handen till en ung och närvarande kapten, än att vänta i ovisshet om en långt frånvarande, okänd och åldrig Guvernör. Han äktade henne därför själv, utan betänkande, sedan han förgäves försökt att därtill förmå den trolösa Älskaren."

 

 

Språket skulle måhända förtjäna en särskild analys. Det spänner över det djupast underdåniga som tiden tydligen föreskrev (se nedan), till angrepp på förlaget, uteblivna arvoden och slarvigt utförd översättning. Min fromma förhoppning är att de utdrag som förkommer kommer att leda till att läsaren får mersmak, det förtjänar Sparrman.

Boken tillägnas (naturligtvis!):

Stormäktigste Allernådigste KONUNG

Inför EDER KONGL.MAJ:Ts lysande tron vågar jag i djupaste underdånighet nedlägga denna Rese-beskrivning.
[…] Återkommen till lugnet av denna sällhet där även överhetens visa försorg med Vetenskapernas och Konsternas fakta vägleder samtida och kommande släkter till ytterligare hyfsning och trevnad kan jag ej annat än med rysning och medömkan se tillbaka […] på det mörker och den vildhet, varuti jag funnit de övriga världsdelarnas tillhörigheter.[16]

Titeln på denna uppsats refererar till Sparrman och hans medhjälpare Immelmans skägg emedan de "satt oss före, att icke röra ett strå därav med sax eller kniv till dels vi åter råkat Christna Flickor eller fått anatomicera Hippopotamus".[17]

2               Sparrmans tidsålder

Under 1700-talet sker en delning av begreppen kultur och civilisation där Rousseau predikar ”åter till naturen”.[18] Det naturliga kommer då att stå i motsats till det civiliserade, medan ordet kultur kommer att användas för att beskriva vårt förhållningssätt till andliga värden och upplevelser av konst, litteratur och musik.

1700-talets syn på världen "därute" pendlar mellan förundran och skräck. Vi har den vetenskapliga nyfikenheten, behovet av att förstå och att katalogisera. Men det okända kan extrapoleras och bli föremål för våra drömmar och förhoppningar. Vi kan förfasas över infödingarnas nakenhet eller lockas av den, vi accepterar mer än gärna historier om kannibaler eller människor med svansar. Deras okomplicerade levnadsförhållanden och förhållande till naturen inger avund.[19]

I Världen bortom västerlandet skriver Åke Holmberg om perioden före 1830:

Upptäcktsfärderna vidgade västerlandets horisont utan att alltid ge västerlandet grundliga och korrekta nya kunskaper. Ofta dominerade i stället romantiska eller på andra sätt tendentiösa uppfattningar om de exotiska folkslagen och deras värld.[20]

Sparrman representerar en nyktrare syn, han är naivt beundrande, men vetenskapsmannen inom honom vägrar acceptera ”sagor” och berättelser, han vill uppleva med egna ögon. Men visst är han på jakt efter curiositeter!

Generationen efter Sparrman kommer att vilja ”civilisera” vilden och denna ädla önskan kommer att leda till än mer exploatering och kolonialisering som motiveras med att främmande folk är underlägsna och i behov av ledning. De beteenden som av Sparrman bedöms som normala och som han beskriver med kärleksfull inlevelse kommer att förvandlas till något onaturligt och outvecklat. Det primitiva blir inte något positivt utan något som måste bekämpas.


2.1                  Sparrmans Resa…

Anders Sparrman föddes 1748.[21] Redan som 17-åring åker han med Ostindiska kompaniet till Kina som skeppsläkare. Han avslutar sedan sin utbildning till läkare i Uppsala under Carl Linné och får  ett erbjudande att åka till Cap som informatör vilket han accepterar. Han tillbringar sedan 7 månader i Cap-området med ständiga exkursioner och upptäckter. I november 1772 kommer James Cooks skepp förbi Cap på den första världsomseglingen från väster till öster, och han blir erbjuden att följa med som vetenskaplig assistent till Herr Forster och redogör detaljerat för den inre strid han utkämpar (förmodligen mer av berättartekniska än reella skäl) innan han beslutar han sig för att acceptera.[22]

Vid återkomsten 2 år och 4 månader senare bestämmer han sig för att fortsätta sina påbörjade afrikastudier genom att bege sig till det inre av Afrika. Han skaffar sig en afrikansk medhjälpare av tyskt ursprung och ger sig av längre in i Afrika än någon vetenskapsman före honom. Vid hemkomsten bearbetar han sina dagboksanteckningar, kompletterar den med referenser till andra forskare och efter 7 års arbete är Resa…1 klar för publicering.[23] Boken väcker berättigad uppmärksamhet och översätts till engelska, franska och tyska. I den följande texten kommer jag med valda exempel och citat (transkriberade) att visa vilken Afrikabild som Sparrman förmedlar. Jag tänker inte följa honom kronologiskt utan tänker koncentrera mig på ett antal huvudmotiv såsom: Seder och bruk (berättaraspekten), Sparrman som reflekterande samhällsmedborgare och hans syn på Civilisation och förhållandet Herre och slav, samt slutligen Sparrman kontra andra vetenskapsmän.

Seder och bruk

De "civiliserade" västerlänningarna beskriver Sparrman med en viss distans.

Åtskilliga Skepp, Engelska, Franska, men i synnerhet Holländska Ost-Indiska ankrade denna årstid uti Simons-Bayen.[…] åtskilliga Europeiska Dialekter […] blevo på en gång talade […] uti en Babylonisk förbistring.
Olikheten i seder och uppförande var ibland icke mindre. Något som härvid förekom mig särdeles ovanligt, förtjänar att anmärkas. När de främmande av andra Nationer började med Desserten, satte tvenne Holländska Kaptener hattarna på huvudet, och antände sina tobaks-pipor; jag frågade andra Holländare om icke detta räknades för ovanligt och obelevat? Man svarade mig, att Tobak vore ju långt smakligare och mera överenskommande Dessert för en gammal Sjöman, än bakelser och klifs [...] Mera stridande mot Naturen är det åtminstone att bära hatten under armen, som en del i Europa ständigt plägar göra.[24]

Och en lokal vinodlare beskrivs som driven av girighet:

De som hava sig bekant, till vad mängd Constantia-vinet konsumeras i Europa, lära redan anmärkt, det enligt min uppgift på tillverkningen ovannämnda Vin, torde vara alltför knapp; men det är den visserligen icke, utan överskottet kommer från Vinningslystna, vilka måna om att uppfylla sina begär, hitta alltid på sätt, att tillfyllest göra Vällusten och Lyxen.[25]

Även den utbildade delen av kolonisterna får sin beskärda del av Sparrmans kritik.

En Capsk läkare, som något studerat i Holland […] begärde, jag vet ej av vad anledning, att se mitt Herbarium. Jag blev pickhågad, att däruti göra mig och Mannen till viljes; ty jag kunde ej annat än hoppas, att få lära åtskilliga Örters kraft i Medicinen; man jag fann mig snart bedragen i mitt hopp; den afrikanske Äskulapen kände knappt någon till något namn, ännu mindre till något gagn. […] hade vi ej hunnit bläddra en tredjedel igenom, innan han titt och ofta gäspat.[26]

Och var "gränsen" går för den kristna missionen framgår av följande observation:

Slavinnorna voro sysselsatta med sitt syarbete, jag fann dem sjunga Kristna Psalmer. Deras Husbonde av en ovanlig Religions-nit här i landet, hade förmått dem därtill. Men av vanlig hushållning, har han ej låtit dem i Kristnas Samfund med någon döpelse intagas, emedan de därmed efter landets lag, skulle återvunnit sin frihet, och han förlorat dem utur sin tjänst.[27]

Han beskriver Hottentotterna synnerligen ingående , deras utseende, smycken och kläder:

Hottentotterna.med fett, sot och Bueke-pulver sålunda till sitt skinn beredde, äro dymedelst mot luftens åtskilliga åverkan, redan till en god del bevarade och kunna på visst sätt räkna sig putsade. Dock pläga både Män och Kvinnor visa sig ganska oklädda, att jag må säga nakna, då oberäknas det obetydliga varmed de likväl alltid skyla sin Blygsel.[28]

Vi får även reda på att de är omskurna.[29]

Sparrman beskriver helt enkelt, utan moraliska pekpinnar (eller anser han i sitt inre att de inte begriper bättre?). Sparrman är uppriktigt intresserad och imponerad och särskilt ett par sandaler får hans uppskattning. Sandalerna finns att beskåda i montern på Etnografiska museet.

Jag har medbragt ett par av dem, jag själv nyttjat under resan inuti landet, att de måtte tjäna till modell, i fall någon vore hugad att sådana till försök här låta förfärdiga. Det nyttiga antingen från Paris eller Hottentotten förtjänar ju lika uppmärksamhet och efterföljd.[30]

Sparrman berättar även om hur slavjakten går till.[31] Hottentotterna uppsöker bushmännens boningar med bössor, blandar fagra löften och tobak med vapenhot och lyckas få med sig några av dem som arbetskraft/slavar. Dessa behandlas väl till att börja med, men sedan blir det värre och värre. Han skriver även att slavarna flyr tillbaka till sin hemby men att de då är så ärliga att de inte medtager annat än det som tillhör dem.

Detta är den dessa vildars mot Tyrrannier vanliga återhållsamhet, som Kolonisterna själva allmänt intyga, berömma samt beundra, och vilken jag icke lättligen kan förlika med det, jag i allmänhet lärt känna av människo-hjärtat. Kanske att fruktan för hårdare medfart i fall de återfångas, härvid är en väsentlig orsak?[32]

Men han påpekar även att bushmännen verkar krigiska och angriper kolonisterna.[33] De anser att kläder är oviktiga, att äga boskap är viktigare.[34] Och Hottentotterna har lärt sig konsten att muta skriver Sparrman, inte utan beundran.[35] Deras vana att begrava dibarn levande beskrivs av Sparrman som en ohygglig sed men han kritiserar inte hottentotterna utan hyser medkänsla.

Vi som äro Civiliserade, i avseende härpå med rätta anklagat Hottentotter för omänsklighet. Likväl förtjänade de därför snarare vår medömkan, än att överhopas med bittra tillvitelser.[36]

När det gäller Caffrerna beskriver han deras styrelseskick som följer:

Nationen styres av många särskilda Hövdingar, vilka lära hava all ägande rätten samt var och en över sin flock ett fullkomligt oinskränkt välde. Vad jag vidare kunnat förstå, lär deras makt och höghet vara ärftlig. De skola ej sällan vara i krig med varandra, och alltid döda varandras fångar. Men faller en Hövding eller Furste i Fiendens hand, dödas han ej, utan skall återsändas med förmaningar att hålla sig fredligt. Orsaken till deras krig [...[37]] En bortkommen eller stulen kalv, för nära betande, till och på varandras trakter o.s.v. skall ibland vara nog att sätta två eller flera Nationer mot varann i vapen.[38]

Civilisation

Det inre av Afrika skiljer sig från det mer civiliserade Cap. Det finns inga vägar och för säkerhets skull sover han med sin kniv. Befolkningen är värd all respekt, han bemöts vänligt och beskriver kvinnorna/flickorna som synnerligen anständiga.[39] Vid något tillfälle kommenterar han emellertid deras lättjefullhet.[40] När det gäller religion verkar de vara oskulder. De har aldrig hört talas om vår Gud.

Några Hottentotter som voro färdige i Holländska Språket och med vilka, en och en i sänder, jag i detta ämne talade, gåvo alltid till svar, vi äro dumme och vi ha intet hört och kunna intet förstå något därom.[41]

Sparrmans entusiasm är obändig, charmerande och verkar uppriktig.

.. tog mig i handen och, hälsade God dag! Välkommen! Hur mår ni? Vem är ni? Glas vin? Pip Tobak ? Vill Ni ha äta? Jag svarade i ordning på frågorna, emottog det sista anbudet. En skicklig belevad 12 a 14 års Dotter, bragte en skön Lamm-bringa med Morot-sås på bordet, och efter måltiden bjöd mig Thé-vatten med så god grace, att jag snart kunnat bliva kär i både i Flickan och Maten.[42]

Med ett leende i mungipan berättar han om deras oförstående till hans insektssamlande. Han samlar dem med nålar inuti sin hatt vilket väcker stor munterhet.

Gumman kvitterade genast de vackra instruktioner i Dieten, som jag höll på att giva, för att i min hatt bese det underliga nya. Hon blev allramest bestört att se de små Bestarna fastspikade i hatt-brämet med nålar. Prompt förklaring fordrades.[43]

Att han är en udda figur är han medveten om och han betonar det viktiga i att behålla stilen dvs. "[klädsel] lämpad efter klimatets värme och vår bekvämlighet, utan att den kunde förringa oss hos våra egna eller de Hottentotter, som vi skulle möta i ödemarken".[44]

Sammanfattningsvis så betonar han att han visserligen är västerlänning, vit och skäggprydd men trots distansen känner han sig accepterad och han respekterar dem han träffar. Sparrman är helt enkelt fördomsfri, han kan som vi sett kritisera europeer som ociviliserade därför att de röker vid maten eller bär sin hatt under armen medan han utan att höja på ögonbrynen konstaterar att hottentotterna smörjer in sig med ko-dynga eller ägnar sig åt slavjakt.

Herre och slav

Vid ett tillfälle berättar Sparrman att han slår sina slavar.[45] Men man kan även beskriva när han kommer i underläge och hamnar i farliga situationer när befolkningen vill åt hans alkohol.

Emedan de Vildas okynne plägar stiga till raseri, och bliva farligt, då de mer av dryckenskap överlastas, tog jag Likören ifrån dem, men de hade redan supit sig till yrsel och djärvhet nog, att låta förstå, det de, i anseende till förlusten av det för dem ljuva Brännvinet, ej hvälfde[sic!] inom sig mindre hämnd än mord. Sedan vi sett en Kristen lika brottslig med dem, kunde och borde vi tils morgonen fördraga dem med så mycken köld och förgiftighet, som vår resa och sakens ställning fordrade. Emellertid nödgades jag den natten sova på min vagn och vaktade, varigenom jag ådrog mig nya förkylningar.[46]

Samtidigt argumenterar han kraftigt mot slaveriet.[47] Med avsky beskriver han kolonisternas grymhet mot slavarna.

Flere gånger, helst morgnar och aftnar blev jag på flera ställen varse, olyckliga trälars vrålande under deras Husbönders omåttliga straff, under vilka de enligt berättelser, ej så mycket tigga om nåd, som icke mer om en drick vatten, men så länge de ännu av pinan är upphettade, säges man sorgfälligt böra undvika att lämna dem vederkvickelse av någon dryck, emedan man erfarit, att de då inom få stunder och ibland på ögnablicket dö. Sak samma skall vara med dem, som efter rådbråkning levande steglas eller levande, med hela lemmar på spett, uppträdas; Spettet är då uppränt längs efter rygg och halskotorna, mellan hullet och skinnet, på det sättet, att deliqventen kommer i en sittande ställning. I detta fasliga tillstånd skola de dock flera dagar kunna uthärda, så framt icke regn påkommer, emedan vätan skall inom få timmar förorsaka kallbrand i såren och döden.[48]

Tydligt är att Sparrman ser något mildare på det våld som den svarta befolkningen utövar mot varandra medan han betraktar kolonisternas maktutövning som barbariskt övervåld som är en skamfläck för människor som önskar betrakta sig som civiliserade.

Sparrman och de andra vetenskapsmännen

Sparrman träffar Peter Thunborg i Kapstaden och de gör flera exkursioner tillsammans vilket bereder Sparrman stort nöje. Thunborg är några år äldre och Sparrman uppskattar hans sällskap samt att få träffa en likasinnad att diskutera med.[49]

Att läsa Sparrmans Resa…1 som zoolog måste vara en särskild upplevelse. Han bestyrker, betvivlar, bekräftar, ifrågasätter, avfärdar och ansluter sig till andra vetenskapsmän.[50] Myten om afrikanernas annorlunda könsorgan kan han vederlägga.[51] Han spekulerar detaljerat över elefanter och hur de parar sig. Att han aldrig får se det i verkligheten beror enligt honom på att de är blyga.[52] Däremot får han se elefanter som är ledsna och som gråter.[53]

Han får som sagt tillfälle att vederlägga ett antal vetenskapsmäns observationer.[54] Men han verifierar lika gärna andras iakttagelser.[55] Han redogör för sin bristande tilltro till åderlåtning.[56] Han kommenterar den ekologiska balansen och naturens ändamålsenlighet på ett sätt som ekar Kant:"De besynnerliga djuren som Africa fått äro i min tanke så väl för denna världsdel besynnerliga växters skull som växterna för djuren.[57]

Och så här gick det till när Sparrman fann sina drömmars mål:

Den 28 Då efter solens uppgång vi voro betänkta på att gå hem till vagnarna ifrån våra poster, kom en Sjöko-hona jämte dess kalv […] Medan kalven ännu levde, avtecknade jag honom […] sedan blev han slaktad, anatomiserad och uppäten på mindre än tre timmars tid. […] På det nämnda skinnet av en Hippopotami kalv, jag för Kongl.V. Acad. låtit uppstoppa, befinnes vid pass 1/4 till halvtums långa sträva rödbruna hår, dels inuti öronen, dels kring nosen och på det bakre av halsen, men de växa glest, så att de äro 1/8 a 1/2 tum från varannan spridda. Hår finnes även på ryggen, som äro lika de förra, men ännu glesare och kortare; längst voro de i kanterna av svansen, såsom jag det i Kongl. V. Acad. Handl. förut anmärkt, men de hava där sedan under uppstoppningen avfallit. Den övriga delen av huden är alldeles hårbar. Själva svansen är på sidorna plattad och således kantig uppåt och nedåt, såsom på Rhinoceros.
Betar, Hugg - eller Slag - tänder (Dentes tanini) finnas redan på den här beskrivna kalven utväxa till en halv tums längd, men Betarna på Stora Sjökor väga enligt KOLBES utsago 10 # vilket dock Hr de La Caille p.349 kritiserar samt påstår, att de knappt väga 3 #. Hr BUFFON åter Tom. XII p.38 säger att vikten av en oxeltand överstiger 3 # samt att betarna äro vardera från 12 till 16 tum långa och väga 12 a 13 #. Däremot, ehuru jag verkligen haft tillfälle att se många av de största Sjöko-tänder, väger dock en del av de ansenligare, som jag medbragt och till Kongl. V. Acad. Förärat, allenast 6 # och 9 uns samt är 27 tum lång, avmätt efter sin främsta båge, således på en gång vid pass både dubbelt längre och dubbelt lättare än den Hr BUFFON 1. c. omtalar. Hos denna illustra Auctor anhålles därför om tillgift, att jag vågar litet misstänka dess uppgift, helst själve Hr DAUBENTON i samma Tom. p. 62 utsätter längden av en Sjökos Dens caninus till 2 fot 2 tum eller 26 tum  […] Av ovan anförda följer även, att KOLBE i detta fall är pålitligast. Hr BUFFON har dock 1. c. p 48 däruti rätt att KOLBE lånat sina figurer av andra samt uppsatt sina flesta beskrivningar efter minnet och att man således ej stort kan lita på dem.[58]

Några incidenter

Han firar julafton med förtäring av tvenne skorpor i 30-gradig värme.[59]

En sagesman har berättat för honom om enhörningen och han finner det inte orimligt att en sådan varelse skulle kunna existera.[60] Eftersom han inte vill förlänga sin vistelse så avstår han emellertid från att uppsöka dess boplats och missar chansen. [61] Vid hemkomsten verkar han betvivla att den överhuvudtaget finns.

Redan vid hemkomsten från världsomseglingen hade Sparrman uttryck sin längtan efter mer ordnade förhållanden. "Oceanen hade varit för oss en alltför ödslig teater" skriver han och när man siktar Afrikas kust utbrister han "Läsaren må själv döma huru kär synen var".[62] Även ett skepp med den svenska flaggan får Sparrmans hjärta att bulta kraftigare än det skulle göra under andra omständigheter.

Sparrman längtar kanske hem men hans element är annars naturen, människor och landskap. Med en självmedveten formulering skriver han i ett brev hem att han tog en promenad för att "gå att skåda Liljorna på marken, och landets döttrar, jämte andra av bygdens produkter".[63] Han är en skarp iakttagare, han undviker att generalisera han försöker att belysa verklighetens mångfald. Han är själv närvarande, inte bara som berättare om de andra, han iakttager hela tiden sig själv. Vid ett par tillfällen skriver han att han var mycket hungrig men för blyg att be om mat, i en del andra situationer låter han de andra raljera med att han samlar insekter med nålar i sitt hattbrätte. Han uttrycker ibland sin beundran över det täcka könet vare sig flickan är 12 år eller gumman är 52. Han är entusiastisk när han träffar någon likasinnad, uttrycker saknaden av sitt fosterland etc.

Det i Kapitel 1.3 ovan gjorda utdraget ger en god bild av Sparrmans berättarteknik. Han kommenterar inte att kvinnor kan rekvireras eller att de låter sig rekvireras. Han beskriver inte kvinnan som fal eller intrigant utan hennes ånger över sitt snedsteg beskrivs som äkta, nästan sedligt. Den unga kvinnans ånger rör den aristokratiske guvernören som avslutningsvis får spela riddaren som gör en hedersam kvinna av henne. En storartad moralitet, Afrika är inte samma som barbari. Kanske Sparrman vill säga att detta ej kunde ha skett i västerlandet?

2.2                  Sparrmans människosyn

Sparrman ger intryck att ha väldigt få fördomar. Han kan kritisera en person som ger ett väldigt otrevligt intryck men samtidigt uttrycka tacksamhet för att personen varit gästvänlig. Han kan beskriva en person som havande lägre karaktär för att han sparkar en katt och några sekunder senare prisa densamme som altruistisk eftersom personen ej vill mottaga drickspengar trots att Sparrman insisterar.

Jag har vid min läsning av Sparrmans berättelse plockat russinen ur kakan. Istället för att koncentrera mig på Sparrman som botanist har jag letat efter hans värderingar i förhållande till främmande folkslag och seder. Jag finner det rimligt att dra följande slutsatser:

Sparrman är uppriktigt naiv och imponerad av Guds skapelse. Han är betydligt mer accepterande än kritisk. Han är visserligen mer kunnig och beläst än de människor han träffar och "brukar" sitt övertag utan att dock missbruka det. Han är ödmjuk och förstående. Hottentotterna är civiliserade vildar, i sin ursprunglighet faktiskt bättre än vi. Han är som en klassresenär fast åt andra hållet, han verkar njuta, förmodligen i medvetande om att han är en besökare, en tillfällig gäst.

Han reser med häst, han ger order till sina slavar, han medger att han slår dem någon enstaka gång. Han blir inte överdrivet befryndad eller involverad med lokalbefolkningen, han behåller hela tiden ett visst avstånd. Är han en imperialist? Inte i betydelsen att han strävar efter makt eller ekonomisk vinst. Han är upptagen av sitt uppdrag och synes ointresserad av materiell status. Han reflekterar understundom över sin egen beskäftighet. Vilken rätt har han egentligen att skjuta dessa fåglar, att beröra dem livet för att utöka sin samling av rara fåglar och jämför sig med de maktlystna furstar som inte drar sig för att belägra en stad och svälta ut invånarna innan de inkräktar och tar över staden ifråga.[64]

3               Avslutning - Sparrmans betydelse och eftermäle

Det är måhända symptomatiskt att det exemplar av föl av kvagga som han hemförde till Sverige, tillhör en numera utdöd art. Sparrmans sort verkar även den ha dött ut. Thunberg som besökt samma område har namngivit tusentals nya arter men han var ju botanist. Sparrman fann inte heller enhörningen. Kanske det även är symptomatiskt att när man 1973 ville avbilda Sparrman på ett frimärke så valde man ett motiv från Söderhavet inte från Afrika. Myten om det paradisiska söderhavet är ju levande än i dag, medan Afrikabilden är betydligt mer komplicerad.

Vid sin död är han utfattig. De sista åren av sitt liv hade han varit tvungen att försörja sig som fattigläkare i Klara. Trots att han varit preses vid Vetenskaps­akademin vid två tillfällen så hölls inget åminnestal vid hans frånfälle.

I inledningen av boken om resan med Cook klagar Sparrman på utebliven ersättning, slarvigt utförd översättning et cetera. Han klagar även över att hans första bok inte sålts tillräckligt, han har restupplagan kvar hemma. Man får uppfattningen att något gått på tok med Sparrman.[65] Han blev ej så hyllad och uppskattad som han måhända förtjänat. James Cook gick till historien, Forster med son fick hela äran av den andra världsomseglingen. Tittar man idag i Microsoft Encarta (ett amerikanskt lexikon på CD) finns inte Sparrman nämnd och i det tyska Brockhaus finns han inte heller nämnd.

Måhända består hans betydelse att finna i de korrigeringar han gjort till andra vetenskapsmäns iakttagelser. Han har inte av-exotiserat Sydafrika, han beskriver vardagen med stora öppna ögon och avstår från att moralisera. Han är kultur­relativist.[66] Hans beskrivning har hållit måttet även idag. Valda delar av hans Resa…1 publicerades som lärobok år 1900.[67] Han borde åtminstone vara världsberömd i Sverige.

I den långa raden av schablonmakare verkar Sparrman vara ett undantag.

Sparrman vars berättelser inte saknar humor, berättar om bushmän med hjälp av ett mer neutralt, objektivt, beskrivande språk, utan att varken fördöma eller idealisera dem, även om han också använder liknelser mellan apor och bushmän. Sparrmans stil skulle kunna betraktas som den paradigmatiska vetenskapliga reseskildringen; men det är inte den typ av reseskildring som skulle utgöra stoffet i majoriteten i läseböckerna.[68]


Källor och litteratur

Källor

Sparrman Anders, 1783. Resa till Goda Hopps-Udden Södra Pol-Kretsen och Omkring Jordklotet samt till Hottentott och Cafferlanden åren 1772-76,
(af Anders Sparrman medic. Doctor och professor. Ledamot af Kongl. Sv. Vetensk. Acad.och Intendent öfver Dess NaturalCabinett. Medlem af Physiograf. Sällskapet i Lund, Vitterhets och Vetensk. Samh i Götheborg, samt Hessen-Homb. Sällsk. - Förste Delen - .) Stockholm

Otryckta källor

Östberg Wilhelm, 2002a Linnés lärjungar, infoblad till utställningen med samma namn

 - 2003. Linnés lärjungar, Visning av utställningen ”Med världen i kappsäcken” på Etnografiska museet. mars 2003

 

Litteraturförteckning

Ajagán-Lester Luis, 2000. ”De andra” Afrikaner i svenska pedagogiska texter (1768-1965). Stockholm: HLS förlag

Holmberg Åke, 1988. Världen bortom västerlandet - svensk syn på fjärran länder och folk från 1700-talet till första världskriget. Göteborg

Högnäs Sten, 2000. Idéernas historia. Lund: Historiska media

McGee Jon, R, & Warms L. Richard, 2000. Anthropological theory an introduction .second edition. Mountain View: Mayfield publishing company

Nordin Svante, 1995. Filosofins historia- det västerländska förnuftets äventyr från Thales till postmodernismen. Lund: Studentlitteratur

Nordisk familjebok Konversationslexikon och realencyklopedi. 1904-1926.
Ny reviderad och rikt illustrerad upplaga (Ugglan) Stockholm

Raunung Björn, 2002. ”Anders Sparrman och Adam Afzelius- resor i Västafrika” i: Med världen i kappsäcken Samlingarnas väg till Etnografiska museet. (red. Wilhelm Östberg). Etnografiska museet

Selander Sten, 1960. Linnélärjungar i främmande länder. Stockholm: Bonniers. (ursprungligen publicerade som understreckare i Svenska Dagbladet 1939)

Söderberg Verner 1900. För skola och hem svensk bokskatt 7. Utdrag ur Sparrman, Resa…1. Stockholm: Ljus

Fagerstedt Otto & Sörlin Sverker, 1996. "How tedius it is to be a bureaucrat" i: Tidskriften Artes International. Stockholm

Östberg Wilhelm, 2002b. ”Linnélärjungarna på Kap - nya upptäckter varje dag.” i: Med världen i kappsäcken Samlingarnas väg till Etnografiska museet. (red. Wilhelm Östberg). Etnografiska museet

 

 

Bildförteckning

Bild 1: Planch VI från: Sparrman Anders, Resa till Goda Hopps-Udden Södra Pol-Kretsen och Omkring Jordklotet samt till Hottentott och Cafferlanden åren 1772-76

Bild 2: Porträtt av Anders Sparrman efter oljemålning. Bilden tagen ur Fagerstedt, Otto and Sörlin Sverker, 1996 "How tedius it is to be a bureaucrat" I tidskriften Artes International. Stockholm

 

Textruta:  
Bild 2 
Bilaga 1 Anders Sparrman en kort biografi

Anders Sparrman föds i Tensta socken 1748 där hans far är kyrkoherde.

Han åker till Kina med Ostindiska kompaniet 1765-67 som skeppsläkare och studerar i Uppsala under Linné. Han är Linnés yngste lärjunge.

22 Nov 1772 - 22 mars 1775: är han medlem i Cooks andra världsomsegling, som assistent till Forster.

Tiden 25e juli 1775 - 15 april 1776: åker han till det inre av Afrika. Han promoveras till medicine doktor i sin frånvaro 1775

Vid sin hemkomst till Sverige 1776 blir han medlem i vetenskaps­aka­demien och föreståndare för Vetenskapsakademiens naturaliekabinett 1778-1798. År 1781 utnämns han till Professor i naturaliehistoria och farmakologi.

Sparrman reser till Senegal-trakten 1787-1788 med uppdrag att där utse plats för en svensk koloni, ett syfte, som dock ej uppnåddes.

Hans Resa…1 omfattar tiden Sept 1771- April 1776. Sparrman är 24 år när resan börjar och boken publiceras 7 år efter hemkomsten när han är 35 år gammal. Resan med Cook ingår inte i denna del, den blir skriven och publicerad först 19 år senare när Sparrman är över 50 år och erfarenheterna ligger nästan 30 år tillbaka i tiden.

Han dör som fattigläkare i Klara år 1820, utblottad.

 



[1] 1968 gav Bokförlaget Rediviva ut en faksimileutgåva av dessa.

[2] Björn Raunung, ”Anders Sparrman och Adam Afzelius- resor i Västafrika” i: Med världen i kappsäcken - Samlingarnas väg till Etnografiska museet (redaktör Wilhelm Östberg). Etnografiska museet 2002, s 35.

[3] Sten Selander, Linnélärjungar i främmande länder. Stockholm: Bonniers 1960, s 12.

[4] K.G Rundgren, "Fattigläkaren i Klara som seglade med Capten Cook" i Svensk medicinhistorisk tidskrift vol. 1. Nr.1 1997., s 25-34.
Denna artikel behandlar Sparrman ur medicinsk synpunkt och hans kamp mot skjörbjuggen under resan till Söderhavet men även i viss mån Afrikaresan.

Wilhelm Östberg, ”Linnélärjungarna på Kap - nya upptäckter varje dag” i: Med världen i kappsäcken Samlingarnas väg till Etnografiska museet (red. Wilhelm Östberg). Etnografiska museet 2002, s 42. En intressant epilog om Sparrmans intresse för magnetism.

[5] Luis Ajagán-Lester, "De andra" Afrikaner i svenska pedagogiska texter. Stockholm: HLS (diss) 2000, s 114-115.

[6] Anders Sparrman, Resa till Goda Hopps-Udden Södra Pol-Kretsen och Omkring Jordklotet samt till Hottentott och Cafferlanden åren 1772-76– Förste Delen –. Stockholm 1783.
Vid citat ur boken använder jag förkortningen "Resa….1" eftersom det finns en "Resa… 2".

[7] Utställningen kallas Med världen i kappsäcken och är f.n. en permanent installation. Det första rummet är ägnat åt Carl von Linnés lärjungar. Det är iscensatt med ett naturaliekabinett längs den vänstra sidan och en oändligt blå himmel i mitten med en stjärnfylld natt. Från himlen faller eller hänger exotiska föremål. Vi skall uppfatta föremålen som en skänk från ovan. Dåtidens människor var lika förundrade av dessa tidigare osedda föremål som vi idag är när vi ser en sten från månen.

[8] Med världen i kappsäcken-  Samlingarnas väg till Etnografiska museet (red. Wilhelm Östberg). Etnografiska museet 2002.
Ingen utställningskatalog utan en bok med anknytning till utställningen. Det finns artiklar som ej handlar om de utställda föremålen och inte alla objekt som är utställda behandlas i boken.

[9] Sanningen är den att Cooks resa behandlas synnerligen översiktligt på knappt 20 sidor.

[10] Jon, R, McGee & L.Richards Warms, Anthropological Theory an introductory history. second edition Mayfield publishing company. 2000 (1996) s 5 (som citerar H. Kuklick, The Savage within: The social history of British anthropology, 1885-1945. Cambridge University press 1961, s 6.

[11] Det kan till exempel stå som inskjuten kommentar "(Jämför härom med mitt Tal vid Praesidii nedläggande i Kongl. Vetenskaps Akademien)" (Sparrman, Resa…1 s 93.)

[12] Informationsblad till utställning på Etnografiska Museet i Stockholm. 2002.
Bokens fullständiga namn är Min son på Galejan, Eller en Ostindisk Resa, Innehållande Allehanda Bläckhornskram.

[13] Sparrman, Resa…1, s 4-5.

[14] Ibidem, s 435 (Sparrman skriver faktiskt om Afrika och lejonbeståndet därstädes.)

[15] Ibidem, s 30.

[16] Ibidem, sidorna efter titelbladet, men före inledningen. Till och med klimatet i Sverige är bäst i hela världen.

[17] Ibidem, s 539.

[18] Han är inte själv författare till slagordet men anser att människan i naturtillståndet är god, lycklig och fri och att den privata egendomen är anledningen till allt ont (Svante Nordin, Filosofins historia. Lund: Studentlitteratur 1995, s 378).
Jag har inte funnit någonstans att Sparrman skulle ha läst Rousseau eller förhållit sig till dennes idéer, inte någon annan upplysningsfilosof heller för den delen.

[19] Sten Högnäs, Idéernas historia. Lund: Historiska media 2000, s 92.

[20] Åke Holmberg, Världen bortom västerlandet svensk syn på fjärran länder och folk från 1700-talet till första världskriget. Göteborg 1988, s 25.

[21] En kort biografi finns som Bilaga 1 med uppgifter i huvudsak hämtade från Nordisk Familjebok 1908  kompletterad med data hämtade från övrig litteratur, framför allt Östberg 2002b, s 42.

[22] [Forster] därför erbjöd mig fri resa, och någon del av de Naturalier som kommo att samlas […] Ett kort ja eller Nej, till en så nyttig, nöjsam och hedrande, men tillika långsam, besvärlig och äventyrlig resa, fordrade överläggning. […] Jag påminde mig, huru Herr Archiatren och Ridd. V. Linné flera gånger yttrade sig, det inget ting mer ångrade honom, än att han under sitt vistande i Holland, ej emottog ett anbud av en resa till Goda Hopps Udden. Sparrman, Resa… 1 s 87. Skeppet Resolution hade 2 anställda naturforskare Johan Reinhold och Georg Foster (far och son). Ryktet om att en elev till den store Linné fanns i Cap måste ha gjort dem "sugna" på att få lära sig mer.

[23] Det inledande avsnittet om hans tid i Cap-området upptar cirka 90 sidor medan jorden runt resan på 28 månader beskrivs på knappt 20 sidor (kommer som Resa… 2 , 1802 och 1818). Resan till hottentotternas land och till Cafferlandet tar 7 månader och upptar bokens resterande del (cirka 650 sidor).

[24] Sparrman, Resa…1, s 28-29.

[25] Ibidem, s 48.

[26] Ibidem, s 54-55.

[27] Ibidem, s 65.

[28] Ibidem, s 190 (Avsnittet i sin helhet omfattar sidorna 185-219.).
När Thunberg beskriver samma folk skriver han: "Orenlighet älska hottentotterne på det högsta; öfver kroppen smörja de sig med feta saker, och deröfver ingnides ko-dynga, fett och dylikt. Härigenom tilltäppas porerne, och huden betäcks med en yta, som fredar dem om sommaren för solens brännande hetta och om vintren för köld." (Selander 1960, s 52.)

[29] Ibidem, s 397.

[30] Ibidem, s 201.

[31] Ibidem, s 210-211.

[32] Ibidem, s 212.

[33] Ibidem, s 544. En korrektare beskrivning enligt Sparrman är att de försvarar sitt territorium.

[34] Ibidem, s 570.

[35] Ibidem, s 709-710.

[36] Ibidem, s 380.

[37] Här jämför sedan Sparrman med västerlandet, maktägande, känslolöshet och högdragenhet. Samma låga motiv hos oss kan vi finna i Afrika.

[38] Ibidem, s.555.

[39] Ibidem, s 224.

[40] Ibidem, s 227-228.

[41] Ibidem, s 215.

[42] Ibidem, s 66-67.

[43] Ibidem, s 70-71.

[44] Ibidem, s 540.

[45] Ibidem, 303.

[46] Ibidem, s 180.

[47] Ibidem, s 81.

[48] Ibidem, s 755.

[49] Ibidem, s 21-22. Enligt Sven Selander (s 74) så underlåter Thunberg omsorgsfullt att nämna detta.

[50] En rad namn nämns: Daubenton, Schreber, Pennant, Buffon, La Caille, Skjöldebrand, Pallas, Horttuyn och ett antal till. Och naturligtvis Linné som är Sparrmans idol för att uttrycka saken milt.

[51] Ibidem, s 398.

[52] Ibidem, s 343.

[53] Ibidem s 327.

[54] Tvärt emot Buffon (Ibidem, s 53), Kolbe tror fel (Ibidem, s 220), Mason likaså (Ibidem, s 309), Kännare i Kap skrattar åt LaCaille (Ibidem, s 341).

[55] Buffon beskrivs som trovärdig (Ibidem, s 435) och Herr Pallas som för Hartebesten rätteligen blivit citerad (Ibidem, s 609). Herr Pennant i nya editionen av sin förträffliga Djur-Historia (Ibidem, s 611).

[56] Ibidem, s 313-314.

[57] Ibidem, s 169. Jämförelse med den svenska renen (Ibidem, s  264-265).

[58] Ibidem, s 693-697. Tecknet # står säkerligen för Skålpund.

[59] Ibidem, s 537.

[60] Ibidem, s 550-551.

[61] Ibidem, s 564.

[62] Ibidem, s 104.

[63] Ibidem, s 57.

[64] Ibidem s 491.

[65] Östberg 2002b, s 52 skriver om Sparrmans intresse för magnetism och Otto Fagerstedt and Sverker Sörlin "How tedious to be a bureaucrat" i tidskriften Artes International Stockholm 1996, s 35-51. Författarna beskriver Sparrman som en särling med svårigheter att passa in i etablissemanget.

[66] Denna inställning benämnes understundom "Naiv imperialism".

[67] Ett 70 sidor långt utdrag av Verner Söderberg För skola och hem svensk bokskatt 7. Stockholm: Ljus 1900. Men Söderberg är dessvärre anfäktad av dåtidens rasteorier och finner anledning att kritisera Sparrman för att denne inte sett att hottentotter och bushmän är olika folkgrupper utan slagit ihop dem till en enda. (Söderberg, s.4.)

[68] Ajagán-Lester, 2000, s 118.