Bastu och Folkbad i Sverige 1868-1954

 

 

 

 

Uppsats för påbyggnadskurs

Etnologi: Kulturhistoria

Höstterminen 2001

Bo-Göran Hammargren

Handledare: Klas Ramberg

 

 

 

 

Abstract

Denna uppsats behandlar bastubadandet från år 1868 då Malmtorgsbadet invigs, till 1954 då statens folkbadsutredning lämnar sin slutrapport och bastudelegationen har upphört. Jag kommer att redogöra för riksdagsmotioner, bastudelegationens efterlämnade protokoll och Svenska föreningen för folkbads verksamhet. Syftet med min undersökning är att närmare studera de olika  aktörer som förekommer i samhället, på olika positioner och med olika roller samt  spelet dem emellan. Jag kommer även att analysera de behov av självhävdelse eller acceptans som finns hos de olika aktörerna. Jag kommer att presentera de olika sammanhang i vilka bastubadandet förekommer. Min uppsats visar att bastubadandet genomgått en metamorfos och speglar synen på individen under den tid min undersökning omfattar. De första decennierna är renlighetsidealet förhärskande och hygienaspekter väsentligast. Bastubadandet riktar sig till skolbarn och gamla och ses som  en del av folkuppfostran. Man vill utrota sjudomar och smuts. Mot mitten av perioden  förändras synen i och med att idrottsrörelsen adopterar bastubadandet och det blir en del av friskvården. Vid periodens slut lämnas bastun åt sitt öde och överlämnas till de privata initiativtagarna.

 

Nyckelord: Bastu, folkbad, badande, renlighet, hygien, aktör, idealist.

 

Innehållsförteckning:

1     Bastu och Folkbad i Sverige 1868-1954                                                        3

1.1        Inledning                                                                                                                      3

1.2        Tidigare forskning                                                                                                     4

1.3        Teori och metod                                                                                                         4

1.4        Källmaterial och begrepp                                                                                        6

1.5        Historisk bakgrund                                                                                                   7

1.6        Statliga organ för förmedling av pengar                                                             9

2     Bastun i riksdagen                                                                                                10

2.1        Motioner och utredningar                                                                                     10

2.2        Nytta, nöje, ideologi                                                                                                10

3     Bastudelegationen                                                                                              12

3.1        Delegationens förutsättningar                                                                             12

3.2        Delegationens verksamhet                                                                                   12

3.3        Bastunormer                                                                                                            13

3.4        Propaganda                                                                                                              13

3.5        Nytta, nöje, ideologi                                                                                                14

4     Svenska Föreningen för folkbad                                                              16

4.1        Det ideella anspråket                                                                                              16

4.2        Badkongresserna                                                                                                   17

4.3        Tidskriften                                                                                                                 17

4.4        Övrigt propagandamaterial                                                                                   18

4.5        Andra aktörer                                                                                                           18

4.6        Nytta, nöje, ideologi                                                                                                18

5     Avslutande diskussion                                                                                      20

5.1        Vidare forskning                                                                                                      20

Käll- och litteraturförteckning                                                                    21

 

Bastu och Folkbad i Sverige 1868-1954

Vart tog alla dessa entusiaster vägen?

 

Inledning

Det varma bastubadandet har uråldriga vanor. Vi känner till att antikens greker redan 5e århundradet f. kr. hade badrum i sina bostäder och samtidigt uppstod också offentliga badanläggningar. Det fanns vid den tiden även simhallar för kvinnor. De grekiska baden var centrum för andlig och kroppslig kultur. Kroppsövningarna utfördes utan beklädnad (därav namnet gymnasion, naken heter på grekiska gymno’s) och utvecklades sedermera till enbart andlig skolning medan badandet övergick till att bli en fråga om renlighet. År 25 f. kr. byggde kejsar Agrippa de första termerna i Rom av vilka idag endast det världsberömda Pantheon-templet finns kvar. Det mest ryktbara badet är Caracallas termer med en yta av över 124.000 kvm. Placerad i Stockholms centrum skulle Agrippas termer ha sträckt sig mellan Norrström och Hamngatan på ena ledden och mellan Kungsträdgårdsgatan och Brunkebergstorg på den andra. Själva bassängen hade en vattenyta på 1.300 kvm (cirka 55 x 25m) (Fröman 1926 s 46). Badhusbyggnaden var lika stor som Stockholms slott, flyglar och högvakt inräknade (Berghel 1926 s 26-27).

Bastubadandet sprids i Centraleuropa under hela medeltiden framför allt i Tyskland och England. Under 1700-talet förfaller badandet, ”osedligheten” gör att badet hamnar i vanrykte. Under 1800-talet har bastubadandet minskat, nästan försvunnit. Detta gäller även Sverige.

Under slutet av 1800-talet sker en kraftig omvandling av det svenska samhället (Fogelström 1988 s 11). Ståndsriksdagen upphör 1886. Kyrkan (prästerskapet) har tappat en del av sin makt medan läkarvetenskapen träder fram som det nya samhällets ideologiskapare. Det sker ett ”vetenskapliggörande av vardagen” (Ehn & Löfgren 1982 s 78, Löfgren 1983 s 47). ”Ut med prästen in med läkaren” blir det nya slagordet. Den nya borgerligheten börjar formulera idéer om gestaltandet av den moderna människan. Ambitionerna är stora. Man behöver en frisk och duglig befolkningsstam för att skapa välstånd. Man har demokratiska ideal (med tiden kommer kvinnlig rösträtt). Man är också orolig för den utbredda fattigdomen, emigrationen och det faktum att befolkningen decimeras.

Den stora Stockholmsutställningen 1930 presenterar det funktionalistiska idealet som snabbt anammas av socialdemokratin. Framtidstron är stark och man har hyser stor tilltro till teknikens och vetenskapens möjligheter att lösa samhälleliga problem. Senare i denna text kommer jag att mer detaljerat redogöra för den historiska kontexten.

Jag kommer i denna uppsats att studera bastubadandets metamorfoser och har därför valt ett kunskapssociologiskt perspektiv på det som händer från slutet av 1800-talet fram till det svenska folkhemmet och 1950-talet.[1] Under denna tid läggs motioner i riksdagen om statens engagemang i badandet. Vi har ”krisen i befolkningsfrågan” och den stora befolkningskommissionen 1934. Samtidigt verkar Svenska Föreningen för Folkbad (S.f.f.f.)[2] och bastudelegationen. Genom att studera de motiv och de resonemang som de olika aktörerna företräder i bastufrågan eller snarare de olika aktörernas uttalade eller outtalade motiv hoppas jag kunna se det bakomliggande samhället. Denna idé att studera aktörerna kommer från Lena Gerholm som i sin bok Kulturprojekt och projektkultur (Gerholm 1985 s 9, 136-137) beskriver hur olika aktörer i ett projekt driver sina egna intressen i det övergripande projektets namn och tolkar resultaten därefter. Gerholm  beskriver hur ledamöter från kulturrådet vill bevara sin roll som representant för den etablerade kulturen medan representanter från Vuxenskolan vill se till att studiecirkelverksamheten kan expandera  och lokalpolitikerna vill satsa pengar på de lokala hantverksdagarna. Några av ”användarna” är mest intresserade av att få tillgång till lokaler med billig hyra där de kan spela bordtennis. Samtliga använder etiketten "kultur” för att legitimera sina anspråk.

Man kan likna det hela vid resenärer på en buss, som visserligen använder samma transportmedel, men har olika slutmål. Mitt studieobjekt ”bastun” kan underordnas andra mål t.ex. ett folkuppfostringsprojekt, en önskan om att få människor att ta ansvar för sitt eget välbefinnande, eller en strävan efter att förbättra det svenska befolkningsmaterialet. Denna senare koppling till rashygien är närvarande under den tid jag studerar, men jag har med avsikt lämnat den åt sidan. Den skulle spräcka ramen för denna uppsats och ämnet har behandlats av andra forskare. Jag har istället koncentrerat mig på de arenor som finns, hur man skapar förutsättningar och institutioner, vilka idéer som kommer till uttryck, vilka aktörer som griper in, vilka problem man försöker lösa och vilka lösningar man anvisar.

Tidigare forskning

Det finns mycket skrivet om bastubadandet i historisk tid och Ilmar Talve har beskrivit bastubyggnaden på den svenska landsbygden under 1800-talet (Talve 1960). Det finns åtminstone en amerikansk akademisk uppsats om bastun som komponent i den finska identiteten (Edelsward 1991) och en intressant bok om sauna som del i marknadsföringen av Finland som turistland Sauna- Made in Finland (Karjanoja & Peltonen 1997). Den senare innehåller många rapporter från bastubadare och bilder på såväl moderna som traditionella bastubyggen.

Mitt material sträcker sig fram till 1950-talet och omfattar det offentliga bastubadandet. Det privata bastubadandet, bastun i villor och hyreshus är i det närmaste odokumenterat. Det finns ingen tillgänglig statistik på dagens bastubadare i privata gym eller offentliga simhallar. De bastuleverantörer jag kontaktat har visat föga intresse att bidra om de inte kan se någon direkt nytta för egen del.

När det gäller närgränsande områden är litteraturen överväldigande. Det finns skri­vet om hygienismen (Palmblad 1989) som växte fram under det sena 1800-talet och början av 1900-talet. Den antog med tiden formen av en folkrörelse vars motiv aldrig kom att ifrågasättas. Medicinsk-hygieniska argument var i princip oantastliga.

Karin Johannisson har i sin kulturhistoriska bok Medicinens öga (Johannisson 1990) beskrivit läkekonstens utveckling i ett längre perspektiv. I inledningen av boken redogör hon för läkarvetenskapens självsyn och dess anspråk på sanning och objektivitet och använder begreppet ”progressiv”. Medan religionen försöker bevisa att det som sagts eller skrivits för tusen år sedan fortfarande är giltigt så är medicinen en vetenskap som förkastar gamla kunskaper och sanningar och därför hela tiden är en vetenskap som ”går framåt”.

Folkhemsbyggarna och deras utopiska syn har beskrivits av Yvonne Hirdman (1989). Hon beskriver hur viljan att skapa en bättre värld leder till ingripanden, kontrollsystem och maktanspråk. Hennes begrepp är inordning, utbredning, omvandling och kränkning och hon är i viss mån kritisk till dessa tidiga socialister, främst makarna Myrdal. Där hon ser den manipulerande makten har jag framhållit  den gode folkhemsfadern.

När det gäller entusiaster och folkbildare så har detta område behandlats av Mats Hellspong (Hellspong 1991) som studerar de yttre formerna för olika folkrörelser i form av rituella beteenden, nyttjandet av fanor och dylikt. Vidare har Ronny Ambjörnsson skrivit om nykterhetsfolk i Norrland (Ambjörnsson 1988). Och Ulf Olsson har i boken Den hälsosamma medborgaren (1999) analyserat förändringar i det offentliga språket från 1930-tal till 1990-tal.

Ovanstående litteratur utgör den fond mot vilken jag vill profilera mig och jag kommer i nästa avsnitt att redogöra för mina metodiska överväganden.

Teori och metod

Karl Mannheim hävdar att kulturen är en pågående kamp mellan sociala grupper och att det föreligger en klar koppling mellan kunskap och makt (Johansson Miegel 1996: 61-62). Kunskapssociologin handlar om hur kunskap skapas, vidarebefordras och vem som har tolkningsföreträdet. Detta gör kunskap till en kulturell resurs som människor använder sig av för att befordra sina intressen (Palmblad 1989 s 159).

I modern tid anser Pierre Bourdieu att ”föra ut kulturen till folket” inte innebär någon demokratisering utan snarare en ”avgränsning” (Carle 1998 s 398). Genom att man vill dela med sig har man fastlagt att man har något värdefullt som den andra parten inte besitter. Man har även definierat sig själv som medlem i den grupp som sitter inne med de korrekta värderingarna och att dessa är av sådan validitet att de bör omfattas av andra av mänskligheten. Bourdieu använder begreppen sändare och mottagare liksom begreppen subjekt och objekt för att indikera att det inte är frågan om en dialog utan en envägskommunikation, och för att påvisa vem som egentligen har tolkningsföreträdet. Han talar även om den härskande klassens behov att avvika från mängden (Carle 1998 s 375-377, Bourdieu 1992). Visserligen är det ett klassamhälle som jag studerar men Bourdieus teorier om en sofistikerad intellektuell elit är inte överförbar på den tidsperiod min undersökning omfattar även om hans begrepp ”fält” skulle kunna komma till användning inom bastudiskursen d.v.s. hur man talar om bastun, vem som gör anspråk på badandet och om det föreligger någon skillnad mellan överklass och underklass. Dessutom skiljer sig det franska samhället som Bordieu beskriver från det svenska samhället, särskilt under den tidsperiod jag studerar.

Andra sociologer som ägnat sig åt att studera hur vi formar vår världsbild är Berger & Luckman som hävdar att hela vår sociala verklighet är en pågående konstruktion. (Berger & Luckmann 1984). Berger & Luckmann har en intressant diskussion om legitimitet och hur en tradition formas och vidareförs som kan tillämpas på bastubadandet.

I den moderna värld vi lever i, och som växer fram under den tid jag studerar, utsätts individen av ständiga nya intryck i en allt mer kaotisk värld, där våra möjligheter att kontrollera det som händer är minimal. Detta kunde skapa existentiell ångest men den  brittiske sociologen Anthony Giddens (1991) menar snarare att den moderna människan trots sina ständiga ställningstaganden har ett större mått av frihet än den ”förmoderna” människan, som hade ett mer begränsat manöverutrymme.

Eftersom jag inte har tillgång till de badandes egna kommentarer är det svårt att genomföra en stringent analys av detta förlopp utan jag får nöja mig med att studera hur ”kulturförmedlarna” formulerar budskapet. Kulturförmedlare är ett begrepp som den brittiske sociologen Mike Featherstone använder sig av. Han har skrivit om kropp och konsumtion och hans resonemang ligger mycket nära det jag kallar nöjes-trivsel-aspekten d.v.s. individens självförverkligande (Featherstone 1994). Själv är jag är intresserad av entusiasterna, föregångsmännen och kvinnorna. En inspirationskälla i detta sammanhang är boken Den skötsamme arbetaren (Ambjörnsson, Ronny, 1988) som beskriver kulturbyggande nykterister i en Norrlandskommun.

Jag har valt att se de kulturskapande situationerna på två sätt. Dels ett betraktelsesätt som i Luigi Pirandellos Sex roller söker en författare (Pirandello 1961), där en familj kommer till en teater och kräver att få sitt liv gestaltat, ”levandegjort”.

Överfört på en samhällelig situation skulle det  betyda att  det finns många samhälleliga områden att engagera sig i, många olika arenor att beträda. En människa med uttrycksbehov söker sig till en ”scen”. Behovet att uppträda  är större än i vilket sammanhang detta sker. Jag vill synas. Det är uppenbart att den tid jag studerar ger rikliga möjligheter för samhällsförbättrare, folkbildare, liberaler och socialister att agera. Man kan måhända jämföra en del av dåtidens framsynta liberaler med dagens insändarskribenter eller professionella samhällsdebattörer.

Det andra perspektivet skulle då vara att jag drivs av en inre kraft kopplad till något ”inom mig”. Jag kan vara religiös, kommunist, musiker eller frimärkssamlare. Tillfredsställelsen ges av att jag gör något jag tror på. Jag vill uträtta något. Den samhälleliga acceptansen blir då mindre betydelsefull. Sammanhanget, den ideologiska kontexten är betydelsefull. Gränslinjen mellan ovan nämnda perspektiv är inte alltid solklar men jag menar ändock att man kan/bör försöka  göra en åtskillnad för att komma åt det jag kallar ”entreprenörandan”.

Jag har studerat ”världsbilden” hos tre olika aktörer som jag benämner:

 

1.     Den beslutande makten

2.     Den verkställande tjänstemannen

3.     Den opinionskapande idealisten

 

Jag försöker klarlägga om det föreligger någon form av skillnad på dessa nivåer, nämligen om en riksdagsman agerar altruistiskt för det allmännas bästa, om en tjänsteman försöker vara lojal och objektiv och om det är så att idealisten agerar i sitt eget intresse eller styrd av högre ideal.

Vad betonas på de olika nivåerna? Vill man ha en ren och frisk befolkning och i så fall varför? Vilka argument kommer till tals, rationella eller känslomässiga? Stöder man sig på auktoriteter och vilka är i så fall dessa? Betonar man nyttan eller social trivsel och samvaroskäl. Hur markant är folkuppfostringstankarna?

Slutligen är jag intresserad av engagemangets tyngd, dels vilken inriktning och vilken betydelse man ville ge bastubadandet. Skedde det en förändring över tid? Varför lade bastudelegationen ned sin verksamhet? Nyckelbegreppen jag undersöker blir ”scenens betydelse” och ”budskapet”. Och om budskapen är ”påbud” eller ”erbjudande” samt om det föreligger några ideologiska undertoner.

Här kan det vara plats att beröra Erwin Goffmann som i sin bok Jaget och Maskerna (Goffmann 1959) beskriver hur vi människor i det dagliga livet träder in i och spelar olika roller. Goffmann talar om vardagslivets dramaturgi och om ”impression management”[3]. Han menar att vårt agerande är styrt av våra avsikter, målsättningar. Han beskriver även hur vi spelar olika roller i olika sammanhang. Jag kan vara den förtryckte tjänstemannen på min arbetsplats, den irriterade kunden i butiken, den respekterade experten i filateliklubben. Goffmann hävdar att vi inte skapar situationen utan att det är situationen som tilldelar oss en bestämd roll.[4] Pablo Picasso lär ha sagt ”Jag söker inte, jag finner”. Jag tror att det finns aktörer som med sin lyhördhet anpassar sig till det givna sammanhanget men jag tror även att det finns ”sökare” d.v.s. människor som på förhand vet vad de vill och inte ger sig.

En annan frågeställning är huruvida idéerna fick genomslagskraft eller ej. Orvar Löfgren framhäver det angelägna i att inte bara studera idealen utan även praxis (Löfgren 1983 s 37). Finns det ett ”folkförakt” och en klyfta mellan debattörerna och folket? I sin bok Att lägga livet till rätta (Hirdman: 1988) hävdar författarinnan  att den utopiska synen hos samhällsbyggarna kommer i konflikt med en mer demokratisk syn.

Jag har emellertid valt att anlägga en mjukare tolkning och ansluter mig därför till det synsätt som Ambjörnsson ger uttryck för (1988) när han låter Ingvar Andersson (en av nykterhetsanhängarna) komma till tals. Andersson säger att när han har kurser i trädgårdsodling så visar han hur man gör med de olika blommorna men man kan naturligtvis inte tala om för folk vilka blommor de skall ha i rabatten - Det vore fel. I dagens samhälle kan man jämföra med personer som pläderar ATT man skall rösta men inte vill tala om vilket parti man skall rösta på – det är mitt eget val – men jag skall utnyttja min rätt och jag skall gå till vallokalen.

Efter en historisk genomgång och presentation av mitt material har jag redogjort för de olika aktörerna och avslutar varje aktörspresentation med att diskutera vilken världsbild och människosyn som tonar fram. Den historiska genomgången blir med nödvändighet rätt detaljerad eftersom aktörerna inte framträder i ordningsföljd. Den beslutande makten framträder i början och dyker på nytt upp först i slutet. Den verkställande tjänstemannen i bastudelegationens gestalt spelar sin roll åren 1938-1953. Idealisten träder in rätt tidigt och är verksam under hela perioden.

Detta är en tid då folkbildarna är centrala gestalter. I viss polemik mot Bourdieu vill jag citera en lärare på ABF som yttrade: ”Jag är inte folkbildare. Det finns ingen som kan bilda folk, folk bildar sig själva”.

Men ”KUNNSKAP ÄR MACKT”[5] som det heter. Trots detta ger inte kunskap och lärdom svaret på alla frågor. Men de som har ”rätt” kunskap besitter ofta privilegiet att kunna definiera vilka frågeställningar som är relevanta. Läkarkåren är naturligtvis central i detta sammanhang. I kraft av 1800-talets upptäckter inom t.ex. bakteriologi och antiseptik kunde läkarna ikläda sig rollen som ”folkmaterialets” vårdare. Läkarvetenskapen lyckas med att betona det progressiva, det framtidsinriktade perspektivet. En vetenskap inte bara för idag utan en vetenskap du kan lita på även i framtiden. Läkaren ansågs kapabel att bedöma huruvida kulturella och sociala fenomen var förenliga eller ej med naturens lagar (Palmblad 1988 s 11).

Källmaterial och begrepp

Jag behandlar tre typer av material som ligger nära de aktörer jag valt att studera. I ”beslutandegruppen” återfinner vi riksdagsbeslut och statliga utredningar: ”Motion i första kammaren år 1918 angående statlig medverkan för badfrågans lösning på landet” blir min avstamp.

Badfrågan anses vara en kommunal angelägenhet, och det ingenting händer på den beslutande nivån förrän 1953 och Statens folkbadsutredning (RA/321380) som resulterade i två statliga utredningar:

SOU 1953:35 Badvatten, bedömning rening och skydd. Betänkande avgivet av Statens folkbadsutredning.

SOU 1954:25 Bastur, varmbadhus och simhallar. Simundervisningens slutbetänkande.

 

I ”verkställandegruppen” finns Svenska bastudelegationens efterlämnade material. (Riksarkivet: Riksidrottsförbundet / Ö II D). I bastudelegationen skall riksdagens beslut hanteras av ojäviga administratörer, pengar skall fördelas, verksamheten skall styras och kontrolleras. Materialet är långt ifrån fullständigt[6] men räcker trots detta för att få en god uppfattning om delegationens verksamhet.

I ”idealist -gruppen” är materialet i första hand: Tidskriften FOLKBAD - organ för Svenska föreningen för folkbad (1932-1957)[7]  en ideell organisation. Dessutom finns  en redogörelse från ”en som var med”, Nils Frömans berättelse från sin tid med Svenska föreningen för folkbad (Fröman 1946). Vidare finns det ”debattinlägg” från Jan Ottosson (1931, 1932a, 1932b) aktiv bastubyggare, verksam vid folkhögskolan i Tärna som pläderar för billigare bastur.

Jag har letat efter deltagarrapporter men dessvärre är det mycket svårt att få tag i ögonvittnesskildringar från den tiden. Nordiska museets etnologiska undersökningar har en frågelista rörande badandet men den avser tiden FÖRE industrialiseringen, d.v.s. den tid som vi kallar ”det gamla bondesamhället”. Däremot finns omfattande litteratur från den tid jag studerar som berör medicin, hygien, diskursanalys och litteratur om folkhemmet. När det gäller dagsläget så finns det Arja Saijonmas bok om Sauna som livsstil (1997) eller boken Made in Finland (Karjanoja & Peltonen 1997) där badande personer kommer till tals.

Vid analys av de olika aktörerna använder jag tre olika begrepp:

 

1.     Begreppet Nytta för den attityden som innebär ett påbud att vara hel, ren och frisk.

2.     Jag använder begreppet Nöje för att beskriva den kravlösa njutningen och den sociala demokratiska rättigheten att må bra. Argument som hänför sig till social samvaro faller även under detta begrepp.

3.     Begreppet Ideologi har jag valt för att komma åt de normativa betingelserna. Inom ideologi-begreppet finns naturligtvis komponenterna nytta och nöje med vad är det som poängteras? Föreligger skillnad mellan aktörerna och föreligger det skillnader över tiden?

Jag har försökt att i detta material leta fram sådant som belyser aktörernas intressen och motiv, jag har letat efter kommentarer kring synen på nakenbadandet och jag har velat undersöka hur det andra världskriget, en påtaglig (?) yttre verklighet, behandlas. Min ambition har vidare varit att beskriva bastubadandet och dess sam­man­hang under första halvan av 1900-talet.

Historisk bakgrund

Bastubadantets historia i Sverige kan knappast berättas utan att nämna Carl Curman. Curman föddes i Östergötland, utbildade sig till läkare och var en idealist som ville göra något stort av den obetydliga badorten Lysekil där han hade arbetat en sommar. I Stockholm studerade han samtidigt på konstakademin och blev även professor i plastisk anatomi vid Konsthögskolan vid 36 års ålder.[8] Denna befattning innehade han 1869-1902, då han blev ordförande för Nordiska museet, vars styrelse han tillhört sedan 1890 (Nordisk familjebok  Band 5 ”Cestius-Degas” 1906 spalt 972-973). Han var mycket intresserad av den nya fotografikonsten[9] och ville gärna nyttja den inom kirurgin. Efter en fotskada tvingades han gå med kryckor, men han gav ändå inte upp sina ideal. Han hade sett badanläggningar på kontinenten och drömde om att skapa något liknande i Stockholm. Helt utan egna medel lyckades han entusiasmera ett antal personer och 1867 byggdes Malmtorgsbadet som öppnades 1868. Det blev en omedelbar succé med turkiskt och romerskt bad och efter 15 år kunde han expandera genom att öppna Sturebadet (Tjerneld 1967 s 5).

Curman var verksam som docent i balneologi (läran om badandet som behandling mot sjukdomar) och klimatologi vid Karolinska sjukhuset. Balneologin, var en respekterad vetenskap på den tiden, särskilt i Tyskland.[10] Curman innehade professuren 1880-1898 (Grandien 1970). Han ansågs som en av de ”mest förfarne” i Europa.

Centralvärmen hade just börjat installeras i Stockholm men Curman ansåg att den var skadlig, emedan den försvagade hudens normala reaktionsförmåga, och att kapillärerna försvagades om de ej utsattes för stimulans. Det var därför han förordade romerskt eller turkiskt bad som stimulerade huden och gjorde individen mer motståndskraftig.

 

Malmtorgsbadet stängdes år 1917, men Sturebadet som hade invigts redan 1885, byggd med ett venetianskt palats som förebild, var i drift ända till 1968. Curmans betydelse kan även illustreras med att delegaterna vid den första badkongressen lade ned en krans vid Curmans byst i Sturebadets atrium Våra moderna gym för i själva verket vidare en gammal tradition, ty redan på Curmans tid fanns gymnastikmaskiner, konstruerade av Gustav Zander. Dessa kallades i folkmun för Gubbkvarnar (Grandien 1970).

År 1918 framläggs en motion i första kammaren angående statlig medverkan för badfrågans lösning på landet. Båda kamrarna tillstyrker motionen. En skrivelse föreläggs riksdagen och man bifaller således motionärernas förslag om en utredning. Remissinstanserna är genomgående positiva även om man anser att badfrågan inte är en statlig utan en kommunal angelägenhet och att statens inblandning således enbart kan vara av policyskapande karaktär. Men man stöder kravet på vidare utredning. Själva utredningen blir emellertid aldrig genomförd. Socialstyrelsen hade i sitt remissvar framhållit att för att lyckas öka badandet  var det nödvändigt med en propagandaapparat.

Denna ”propagandaapparat” kommer till stånd år 1921 i och med bildandet av Svenska föreningen för folkbad ”med syfte att att främja intresset för bad hos alla samhälls­klasser samt att verka för ökade möjligheter till billiga bad och billig tvätt.”(Fröman 1946 s 25).[11] Den är en centralorganisation (d.v.s. bildad uppifrån och där medlemmarna i första hand är andra organisationer). Den har inledningsvis 141 medlemmar. År 1944 var medlemsantalet 470 mer eller mindre officiella representanter från medicinalstyrelsen, Röda korset, Kooperativa förbundet, Riksdagen et cetera.

Svenska föreningen för folkbad ger ut en tidskrift: FOLKBAD. Samma år som Svenska föreningen för folkbad bildas så beslutar Kungliga pensionsstyrelsen att ge bidrag för uppförande av enklare badanläggningar på landsbygden. Varför är nu Pensionsstyrelsen intresserad av bad? Jag citerar byråchefen därstädes Carl Broberg[12].

Genom tillkomsten av det svenska pensionsförsäkringssystemet och dess ledande organ Pensionsstyrelsen uppstod emellertid ett direkt intresse från den denna verksamhets sida att vidtaga åtgärder, som kunde tänkas verka till förebyggande av för tidig invaliditet och för höjande av folkhälsan. […] nämligen tuberkulosen och måhända i än högre grad, reumatismen.”             (Broberg 1931 s 51)

Ett mycket intimt samarbete förekommer. Svenska föreningen för folkbad blir framgångsrikt och som en följd av dess verksamhet bildades år 1938 bastudelegationen. Samma år kom Lubbe Nordströms radioreportage om ”Lort-Sverige” samt boken (Nordström 1938). Jag finner ingen referens till Nordström i Svenska föreningen för folkbads material. Jag bedömer således att ingen direkt påverkan har ägt rum utan att båda företeelserna är separata produkter av samma tidsanda. Där Nordström är kritisk försöker bastudelegationen och Svenska föreningen för folkbad att vara konstruktiva. Viktigt att tillägga är även att bastudelegationen är knuten till bastubad i samband med gymnastik och att Svenska föreningen för folkbad är representerade där. Bastudelegationen ger endast anslag till bastur som uppfyller normerna enligt Svenska föreningen för folkbad som har en lista med godkända bastutyper. Bastudelegationens verksamhet pågår i exakt 15 år till år 1953 då den upphör.

Vi befinner oss i en tid där hygienismen är ett framträdande drag. I boken Medicinen som samhällslära (Palmblad 1990) beskrivs den moderna hygienismens framväxt, hur den sprids till befolkningen med utnyttjande av rationella argument och anspråk på att vara en kardinalvetenskap.

Palmblad anlägger ett kunskapssociologiskt perspektiv och hon hänvisar till Karl Mannheim när hon skriver att ”Idéer och ideal betraktas som incitament till, och drivkrafter bakom kollektivt agerande”. Vidare säger hon att värdesystem och tankestilar inom en social grupp utformas på ett sätt som skänker deras handlande mening, och som kan rättfärdiga deras anspråk på intervention i samhällslivet (Palmblad 1989 s 155). Hälsopropagandan kunde inte avfärdas, den byggde ju på vetenskapliga insikter. De hygieniska kampanjerna är goda exempel på hur det nya borgerligheten hänvisar till ”obestridda” fakta och medicinska argument för att kunna sprida sina ideal och sin livssyn till befolkningen. Man kan även formulera det som så att den sociala problematiken får en vetenskaplig språkdräkt. Moraliska och religiösa argument räcker inte längre. Man hänvisar oftare till det som är vetenskapligt bevisat. Ett frapperande drag (kanske ändå inte) är den kongruens man frammanar mellan andlig och fysisk smuts. Otaliga är de formuleringar där man likställer andlig bildning med kroppsvård.

Palmblad hänvisar även till etnologerna Billy Ehn och Orvar Löfgren som beskrivit den tidens centrala teman dominans och konfrontation, kultur och makt. Begreppen kaos och ordning tolkades som en motsättning mellan natur och kultur, mellan primitiv och civiliserad och det är den framväxande borgerligheten som står för ordning och framsteg. De kulturella polerna beskrivs enligt nedan (Ehn & Löfgren 1982 s 40)

 

 

Överklass

Underklass

 

Kultur

+

Kultiverad, förfinad, bildad, intellektuell, kontrollerad etc.

Okultiverad, rå, djurisk, kroppslig etc.

Natur

-

 

 

 

 

Kultur

-

Onaturlig, förkonstlad, anemisk, degenererad etc

Naturlig, äkta, spontan, livskraftig, potent etc.

Natur

+

 

”En sund själ i en sund kropp” heter det. Under den tid jag behandlar verkar den friska och rena kroppen stå i centrum. Vad hjälper väl kultur och bildning om man luktar illa? I själva verket kan man redan vid denna tid hitta fröet till dagens kroppsfixering. Vi är på väg tillbaka till det romerska idealet en sund själ och en sund kropp. Men initiativet ligger inte längre hos statsmakten utan har tagits över av andra aktörer.

Finns det en rasbiologisk syn på folket hos dessa främjare ? Svaret är visserligen JA, men frågan är mer komplicerad än så. Det föll sig naturligt att vilja avskaffa det onda. Jämför med dagens genforskning. I korthet kan man beskriva dåtidens inställning, det som sedermera ledde till befolkningskommissionen, som följer: När människor får det bättre, minskar deras nativitet medan de fattiga ofta har för många barn. Ett annat drastiskt sätt att formulera det hela är att befolkningens grad av kulturellt värde står i omvänd proportion till deras reproduktionsbenägenhet. Detta kallas för Spencers lag (Palmblad 1989 s 141). Det finns ett destruktivt moment i kulturell förfining, en konflikt mellan civilisation och livsbejakelse. Jag skulle vilja illustrera detta senare med Strindbergs novell Odlad frukt där han beskriver en adelsman som söker sin tillflykt till ett kloster men skickas därifrån. Munken tar honom ut i trädgården och visar ett förädlat träd:

Ni tror att odling är utveckling; den är blott en sjuklig inbillning. Se på detta päronträd! Detta är en avkomling från ett päronträd i Santa Lucia i Spanien, där det odlats i 500 år Ni tycker att det är en förträfflig sak, att det kan frambringa härliga frukter, som smaka vår tunga väl. Naturen tycker icke så, ty den har skapat fruktköttet för kärnornas skull, vilka skola fortplanta släktet. Se på detta päron, när jag skär det itu! Ser ni några kärnor? Nej! Odlingen har tagit bort dem! […] blir det sträng barvinter, då fryser parmänen ned, men surapeln fryser icke.   (Strindberg, 1961 s 40)

Den rådande inställningen var att det var nödvändigt, eller åtminstone önskvärt, att de livskraftiga reproducerade sig och att de livsodugliga avstod därifrån, annars skulle befolkningen utarmas. Helst skulle detta ske genom upplysning och först i nödfall genom andra ingrepp. Men det fanns naturligtvis debattörer som ville gå hårdare fram.

Att bastubadandet hör hemma i ovan nämnda sammanhang blir då självklart. Att bastubadandet idag har adopterats av andra intressen blir då lika självklart.

Innan jag går över och diskuterar källmaterialet vill jag avsluta med en annan reflektion som har att göra med dikotomin mellan det personliga och samhällsstrukturen. Bastuengagemanget  börjar med ett initiativ från den statliga fattigvårdsinspektören von Koch och slutar med en detaljerad utredning 1954. Sedan försvinner bastufrågan i kulissen. Den ökade statliga inblandningen under 30- 50-talet har måhända tagit död på den tidiga entusiasmen. Vi kan se en svag rörelse från det tidiga seklets radikala liberaler via entusiaster och folkbildare till kroppsdyrkare och idrottsanhängare för att mot slutet infoga bastubadandet i det stora folkhemsprojektet.

Statliga organ för förmedling av pengar

För att lättare kunna följa de följande kapitlen rekapitulerar jag:

1921-1953: Kungliga Pensionsstyrelsen ger medel till byggande av skolbad och badstugor på landsbygden. Samarbete med Svenska föreningen för folkbad (ideell organisation).

1938-1953: Bastudelegationen ger medel till byggande av bastur i samband med idrottsanläggningar. Samarbete med Svenska föreningen för folkbad.

1953: Bastudelegationen blir Riksidrottsförbundets idrottsplatskommitté.

och: Kungliga pensionsstyrelsens bidrag överförs till byggnadsstyrelsen.

Bastun i riksdagen

Den beslutande nivån

Motioner och utredningar

H von Koch lämnade en motion i första kammaren år 1918 (nr 121). Han oroar sig för befolkningens hygien och pläderar för statligt engagemang i badfrågan. Samma år lämnar J. Zander en motion i andra kammaren (nr 249). Han är bekymrad över den höga dödligheten på landsbygden.

Von Kochs motion accepteras. I detta läge betraktas folkhygienen som ett problem som behöver lösas, men socialstyrelsen anser i sitt remissvar att det är en kommunal fråga och anser även att utan en aktiv marknadsföring har man ringa möjligheter att lyckas. Som jag redogjort för tidigare, leder detta till att Svenska föreningen för folkbad bildades. Denna ideella organisation behandlas i ett senare kapitel och dess verksamhet 1921-1959 ses med sannolikhet som något positivt som inte kräver ytterligare statlig inblandning. Von Kochs motion har på detta sätt varit framgångsrik, även om den utredning han önskat ej blev av förrän 35 år senare då  statens folkbadsutredning lägger fram sitt utredningsresultat i form av:

SOU 1953:35 Badvatten, bedömning rening och skydd. Betänkande avgivet av Statens folkbadsutredning.

SOU 1954:25 Bastur, varmbadhus och simhallar. Simundervisningens slutbetänkande.

Den första är en rent teknisk genomgång av olika vattenreningsmetoder, klor, diatomiförfarande (filtrering över kiselgurfilter), hur man renar plaskdammar, spolning, dosering, pumputrustning och hårfångare.

Den andra är intressant läsning än i dag. Utredningen började redan 1948 och den redogör för dagsläget, med ett omfattande siffermaterial[13] beskriver inom och utomhusanläggningar, samt beskriver bastubadandet ur medicinsk och annan synvinkel. Men man är inte enbart panegyrisk, man tar t.ex. upp problemet med heta bad för äldre människor med svagt hjärta, men efter övervägningar och avvägningar kommer man till slutsatsen att bastubadandet KAN anses som folkbad. Man slutar dock med att föreslå att Kungl. Pensionsstyrelsens medel överförs till byggnadsstyrelsen och att bastuengagemanget flyttas till annat statligt organ. Bastudelegationen nedlades redan 1953 och pengarna flyttades till riksidrottsförbundets idrottsplatskommitté. Dessa förändringar leder till att även Svenska föreningen för folkbad så småningom upphör.

Nytta, nöje, ideologi

Jag finner det uppenbart att på denna beslutsnivå (regering, parlament) är nytta och nöje underordnade begrepp. Man är intresserad av att fastställa en ordning och ett regelverk. Man är angelägen att lyckas och att finna rätt metod. Utredningsapparaten i sig utgör en garanti för att allt går rätt till. De som engagerar sig på denna nivå gör det för att deras uppdrag så kräver. von Koch är statlig fattigvårdsinspektör och har engagerat sig stort för många olika samhällsfrågor, bastubadandet ligger klart inom hans revir, han känner sig kallad att agera, inget annat vore möjligt. Om inte han tog till orda skulle någon annan ha gjort det.

Han skriver mycket målande i sin motion:

Att hålla sig ren är ej allenast en plikt som man är skyldig sig själv; även med hänsyn andra måste kravet på renlighet uppställas, då ju orena människor äro de värsta luftförgiftare och härigenom försvåra livet för andra […] Erfarenheten har nämligen visat, att tidsenliga förbättringar i detta avseende mångdubblat badfrekvensen.                 (Mot i FK nr 121, 1918)

Staten bör således befrämja och kontrollera tillkomsten av badanstalter.

De båda utredningarna 35 år senare ser annorlunda ut. I dessa betonas vilka tekniska åtgärder som behövs, allt är underkastat ”vetenskapen”. Nyttan och nöjet finns med, men får en perifer plats. Det föreligger stor skillnad mellan engagemanget i riksdagsmotionen och de ständiga avvägningar som förekommer i utredningsmaterialet. Det finns fog att hålla med Ulf Olsson (1999) när han hävdar att den enskilde individen är passiv  men närvarande i texterna från 30-talet, men passiv och frånvarande i texterna från 50-talet till slutet av 70-talet (d.v.s. de statliga utredningarna talar mer om systemen än om den enskilde medborgaren).

I byråkratisk anda hänskjuter man frågan till en kommande utredning (befolkningsutskottets socialpolitiska utredning). Genom att även anslagen försvann 1953 i och med denna utredning, verkar det som om man därmed också tog död på livskraften. Man skriver om att bilda ”Statens folkbadsnämnd” men det blir ingenting av detta. Det tidigare engagemanget hos de olika intressenterna har fått stryka på foten för en mer teknokratisk syn.

Att samhället som sådant har intressen att bevaka förtjänar möjligen att påpekas. Samhället behöver friska, starka, dugliga människor som tar hand om sig själva. En frisk arbetarstam belastar inte sjukvården, en välgymnastiserad kropp producerar bättre, osedliga individer är dåliga föredömen för den uppväxande ungdomen, dryckenskap skapar elände för den som super och hans/hennes familj, en välanpassad arbetare gör inte revolution et cetera.

Bastudelegationen

Bastudelegationen bildades 1938 och kom att verka i 15 år till år 1953.

Delegationens förutsättningar

År 1937 hade riksdagen beviljat tipsmedel till Svenska gymnastikförbundet och Riksidrottsförbundet att användas för att ge bidrag till uppförande av mindre bastuanläggningar i anslutning till gymnastik och idrottsanläggningar. Detta skulle ske i samråd med Svenska föreningen för folkbad. De berörda parterna träffas och förhandlar fram vilka principer som skall gälla för denna bidragsverksamhet. Jag vill undersöka hur denna tjänstemannanivå har fungerat i praktiken, d.v.s. hur riksdagens beslut omsätts till tjänstemannabeslut.

Om man använder sig av en teatermetafor kan man säga att bastudelegationen uppstår när andra aktörer vill träda in på arenan. Svenska föreningen för folkbad (mer om dem i nästa avsnitt) har lagt grunden i samarbete med Kungl. Pensionsstyrelsen som bidragit ekonomiskt till att bastur kunnat byggas. Det finns år 1937 bastur i de större städerna och delvis på landsbygden. Men nu vill idrottsrörelsen ta badandet till sitt hjärta. Svenska simfrämjandet och Röda korset har hela tiden varit intressenter, men statsmakten vill ha ordning, reda och samarbete och är plötsligt intresserade av att tillskjuta medel. Man föreslår därför bildandet av en delegation med syfte att verka för bastu och simanläggningar, mer specifikt i anslutning till idrottsanläggningar.

Delegationens verksamhet

Materialet är som sagt långt ifrån fullständigt och statistik finns enbart för 1941-1946. Men låt oss ändock träda in i ett annat rum, där målsättningen är solklar, och där pengar finns att fördela.

Konstituerande sammanträde fredagen den 29 april 1938

Riksidrottsförbundet (RF)[14]        3 ledamöter

Svenska föreningen för folkbad  2 ledamöter

Svenska gymnastikförbundet     2 ledamöter

Under delegationens 15-åriga verksamhetstid finns det 67 st bokförda styrelsemöten och vid vissa möten har man 50, ibland fler, äskanden att ta ställning till.[15] Det är naturligtvis en betydande arbetsmängd och man tillsätter därför ett arbetsutskott liksom ett propagandautskott och ett tekniskt utskott. Även en del av utskottsprotokollen finns bevarade men dessvärre inte en enda ansökan. Det är beslutsprotokoll till stor del men en hel del av argumenteringen finns redovisad. Vanligtvis de stora övergripande principiella frågorna (kan bidrag till bastuföredrag leda till en konstruerad föreläsningsverksamhet?), men även alldagliga frågor. Jag citerar ur bastudelegationens protokoll. (Bastudelegationens efterlämnade arkiv. Riksarkivet: Riksidrottsförbundet/ÖIID).

Vid möte den 11 maj 1939 behandlar man t.ex.

hemställan om skrivmaskin av fabrikat J.C. Smith.[…]

för att få en likadan som Svenska föreningen för folkbad, samt:

inkomna ritningar från bröderna Wästberg [och finner] bastun ifråga icke vore av den art att statsbidrag i en eller annan form för dess uppförande vore lämpligt.

och något längre fram:

gymnastikdirektör Holmström meddelade att sv. gymnastikförb. numera kommit till den uppfattningen att det icke är ändamålsenligt med alltför många olika typer vilket blott gör allmänheten osäker ifråga om valet utan är det bättre att propagera för ett fåtal stan­dard­typer. Herr H. föreslog att bastudelegationen måtte anmodas uppdraga åt Tekniska ut­skot­tet att göra ett uttalande om vilka typer som lämpligen böra anbefallas av bastudelegationen.

Detta är ett problem som, åtminstone i början, genomsyrar protokollen. Det gäller emellertid inte hela materialet och hela tiden. De första åren är man mycket ambitiös. Man propagerar ute i landet, man gör studiebesök, två av delegaterna åker t.o.m. till Fin­land för att studera den finska bastun på plats. Man fastställer krav och regler som kan sammanfattas enligt nedan:

 

1.     Sanitärt acceptabelt

2.     Tillgänglig för allmänheten mot låg avgift[16]

3.     Anläggningen skall vara brandförsäkrad

4.     Pengarna utbetalas inte förrän bastun är färdigbyggd

5.     Årlig redogörelse

6.     Bastun skall vara under provinsialläkarens kontroll

 

Dessvärre finns uppgifter om bastuutnyttjandet endast tillgängligt för vissa år och inte för samtliga anläggningar. Materialet är inte komplett ifyllt. Några mindre bastur redovisar kanske 500 bastubesök under året medan Stadshagen i Stockholm har över 20.000. För stadshagens del finns uppgift om att det kvinnliga bastubadandet uppgår till 2.000 d.v.s. cirka 10% av de badande. Övriga badstugor har vanligtvis ej redovisat någon uppdelning på kön. Det är väl ingen förhastad slutsats att idrottandet och bastubadandet var en övervägande manlig angelägenhet.

Upplevs bastudelegationen (av de anslagssökande)  som en resurs eller som en myndighet? Frågan kan inte besvaras så lätt eftersom jag enbart har tillgång till material från den ena parten. Långt ifrån alla ansökningar godkändes, ofta remitteras ärendet tillbaka för kompletterande uppgifter. En del är nöjda när bastun är färdigbyggd och skickar tillbaka en del av pengarna eftersom man inte vill, kan eller orkar genomföra den del som hänför sig till propaganda. Man får nämligen dels anslag till själva bastun dels till genomförande och spridning av propaganda. Förmodligen har man ingen lokal entusiast att engagera. Det finns ett visst glapp mellan myndighet och utnyttjare härvidlag. Nyttjarna lever inte helt upp till den förväntade rollen. Jag har hittat ett tackbrev till delegationen i mitt material. Om det sparats för att det är unikt eller för att det är typiskt är omöjligt att avgöra. I maj 1947 klagar Riksidrottsförbundet på att pappersexercisen är besvärande för sina medlemsföreningar och delegationen tillsätter en utredning. Frågan bordlägges tre  gånger innan vice ordföranden meddelar att någon förenkling ej är möjlig (Bastudelagationen Prot 54, 6 april 1948).

Bastunormer

Hur ansåg bastudelegationen att bastun skulle se ut?

Det normativa draget verkar vara betydande. Redan ett år före ovanstående möte hade frågan dryftats och jag citerar ur ett protokoll från 20 maj 1938:

av en turnerande propagandatalare förletts att i en alltför liten bastuanläggning insätta badkar, vilket sedan medfört att vederbörande förening mötts av svårigheter vid försök att erhålla statsanslag till bygget ifråga. […] [vid bedömning av].vad som är lämpligt och nyttigt, tager hänsyn till de erfarenheter och resultat som sakkunskapen genom omsorgsfullt arbete och grundliga studier kommit fram till.

Alltså, tron på experten och på att det finns ett rätt svar på varje ställd fråga. Eller kan man tolka detta som en omtanke om de som vill anlägga bastu? Jag är mer böjd för en mjukare tolkning. Liksom säkerhetsregler och ombyggnadstillstånd i dagens Sverige har tillkommit för garantera en acceptabel grundstandard, är man även här mån om de badandes intressen när dessa inte tillgodoses på bästa sätt. Ovanstående yttrande är dessutom formulerat i början av delegationens verksamhet, det är naturligtvis angeläget att ”sätta standard” så tidigt som möjligt, det underlättar i framtiden.[17]

I själva verket ger materialet inte utrymme för en konspiratorisk tolkning. Det visar sig att det som krävs för att få pengar är att delegationen ställer krav på tillgänglighet. Minst åtta månader om året skall bastun vara tillgänglig en dag i veckan för män respektive kvinnor, samt att skolbarnen skall erbjudas att bada avgiftsfritt. Eftersom man inte ger bidrag till mer än halva kostnaden så uppmanar man de sökande att bilda lokala badföreningar helst i kommunal regi, men inte ens det är nödvändigt så länge som tillgänglighetskravet uppfylls. Man nämner även ”låga badavgifter”. Tanken är inte att verksamheten skall löna sig utan enbart ”gå runt”. Badet skall se som en samhällsservice.

Propaganda

Redan i remissyttrandena över 1918 års motion hade behovet av propaganda påpekats. I och med att man bildade bastudelegationen önskade man intensifiera propagerandet för bastubad. Medlen skulle således inte bara användas till att bygga bastubyggnader utan även till att sprida information och propaganda. Delegationen fördelade därför pengar till lokal informationsspridning och  man framställer bland annat en informationsfilm som uthyres rätt friskt (enligt kassaboken). Man bidrager även med tryckkostnader för en skrift om Den finska bastun. En källa till hälsa och livsglädje av J. Wellman, att tryckas och distribueras i 10.000 exemplar  (Bastudelegationen: Protokoll nr 19). Delegationen kontaktar sedan tidskriften Svensk idrott  och frågar vad det skulle kosta att införa artikeln som omfattar 52.000 typer och 5 teckningar. Man låter även översätta Viherjuuris bok Sauna-Kirja till svenska.[18]

Nytta, nöje, ideologi

Av vilket skäl bildades bastudelgationen? Enligt min tolkning ansågs det inte längre rimligt att Kungl. Pensionsstyrelsen skulle handlägga dylika ärenden och den framväxande idrottsrörelsen kräver sin plats i skådespelet. I och med delegationens tillkomst påskyndas avsevärt tillkomsten av badanläggningar i Sverige. Det rör sig om mindre bastur, mellan 16 och 36 kvm. Genom att pengarna kommer från lotterifonden (innebär att destinationen enligt lag måste vara idrottsrörelsen) kan man säga att fokus förflyttas från barn och gamla till medelålders (företrädesvis män).

I samband med delegationens tillkomst sker en annan viktig förändring. På den tiden som Kungliga pensionsstyrelsen delade ut pengar nöjde de sig med att skicka ut ritningar och informationsmaterial samt lät Svenska föreningen för folkbad (mer om dem i nästa kapitel) svara för den centrala propagandan. Bastudelegationen däremot lägger betydligt större vikt vid den lokala propagandan som tilldelas särskilda medel. Det sker en förskjutning av tyngdpunkten. Från medicin till hygien, från sjukvård till friskvård. Detta har naturligtvis att göra med att idrottsrörelsen är engagerad. Andra aktörer har intagit scenen, bastun har fått en annan publik.[19] Målgruppen/publiken är inte längre de sjuka och gamla utan de friska och produktiva.

Bastudelegationen är mycket resultatorienterad. Man är angelägen om att bastubadandet blir av. Man oroar sig för att man inte kan styra och sätta normer.

Från och med 1941 d.v.s. redan efter tre år så tar Svenska föreningen för folkbad över sekretariat och expedition (mot ersättning). Redan då blir de efterlämnade protokollen mindre intressanta, mindre diskussion och argumentering, mer behandling av inkomna ansökningar. Det kan ju även förhålla sig så att verksamheten funnit sin optimala form? Man fortsätter att diskutera författarhonorar och komplettering/förändring av bastufilmen. Det kommer inga revolutionerande nya idéer, man förvaltar det som finns på plats.

Delegationens ledamöter har ett uppdrag. Verksamheten är legitimerad. Det känns rimligt att betrakta denna nivå som ”klämd” mellan den anslagsgivande makten och entusiasterna i Svenska föreningen för folkbad. Statsmakten spelar i och för sig inte huvudrollen men har författat manus. Man kan med en teatermetafor säga att bastudelegationen inte ens spelar en biroll; de är de scenarbetare som aldrig syns på scenen. Vi kan även jämföra med aktörerna hos Gerholm (1988) där en av projektmedlemmarna önskar spridning av finkultur, en annan önskar mer pengar till cirkelverksamhet, den tredje vill arrangera hantverksträffar et cetera och allt genom att sätta stämpeln ”kultur” på sin verksamhet.

Aktörerna i bastudelegationen har på samma sätt  sina intressen att bevaka i de organisationer de företräder. Delegaterna i bastudelegationen tillhör inte entusiasternas skara, de sitter i delegationen i kraft av sina mandat från sina resp. organisationer. De är politiker på ”hög” nivå. Jag bedömer att de sitter som representanter i många andra viktiga sammanhang, deras agenda är fullspikad. Det är möjligt att ledamöterna i bastudelegationen inte upplever sin situation som hotad, de har inga direkta personliga intressen att bevaka. Det är också möjligt att man är så belåten med hur Svenska föreningen för folkbad agerar att man inte vill störa dess framgångar, man har inga alternativa lösningar att tillgripa. Man är inte heller intresserad av att utvidga sitt revir. Delegationen säger faktiskt nej till en ansökan om ett blygsamt stipendium för att i samband med USA-resa göra ”renlighetsstudier”. Motiveringen är att bastudelegationen inte sysslar med allmän hygien utan med att främja bastubadande.

Jag upplever att delegaterna tröttnar något med tiden, man kommer rätt långt från verkligheten eller så har det gått rutin i engagmanget. De sista åren finns en anmärkning. Riksidrottsförbundet (RF) som är huvudman för lotterimedlen, skriver till delegationen och ber dem att insända årsrapport men ber samtidigt om ”att ändra något i texten” så att ”den inte ser likadan ut som de tidigare åren”. År 1950 avlider 2 av delegationens ledamöter. En utredning tillsätts om delegationens verksamhet, och i september beslutar man att man flytta kansliuppgifterna från Svenska föreningen för folkbad till RFs kansli samt beslutar att låta RFs sekreterare och kassör bli föredragande vid delegationens sammanträden. Den ekonomiska uppgörelsen med S.f.f.f. upphör 30 juni 1951. Carl Broberg avsäger sig uppdraget som ordförande i bastudelegationen.

Den dramatik som ryms i ovanstående knapphändiga sammanfattning har jag endast delvis lyckats tränga bakom.[20] Den avgående ordföranden har varit en av de två ledamöterna i utredningen som föreslog att delegationens verksamhet flyttas. Riksidrottsförbundet blir ensam kvar på scenen. Bara ett par år senare kommer folkbadsutredningen (SOU 1954:25) som efter 5 års utredningsarbete i princip stadfäster det som redan hänt.

Det är måhända symptomatiskt att delegationen vid sitt sista protokollförda möte diskuterar vad man skall göra med allt (överflödigt?) propagandamaterial. Men Svenska föreningen för folkbad fortsätter sin verksamhet ett bra tag till, trots att de blivit av med sitt årliga anslag på 2.000:- för kansliet. I nästa kapitel kommer vi ägna oss åt dem och förflyttar oss därför bakåt i tiden till 20-talet.

Svenska Föreningen för folkbad

I detta kapitel ägnar jag mig åt idealisterna och opinionsbildarna.

Svenska föreningen för folkbad är inte den lilla skara av en entusiaster jag först trodde när jag stötte på deras namn. Det är istället en enorm koloss med samhällets toppar.

Initiativtagare var Stockholms överståthållare Carl Hederstierna och till det konstituerande mötet kom över 300 personer representerande över 1700 medlemmar.[21] Övervägande antalet medlemmar är organisationer. Dessa väljer vid årsmötet 30 huvudmän. Dessa huvudmän utser sedan en styrelse på 10 personer. Styrelsen utser sedan ett arbetsutskott.

Varför finns nu bastun på dagordningen? Jo, visserligen är karbadet en mycket god badform men som folkbad passar det icke. Det kräver betjäning och är dyrbart. Dusch­badet är billigt men ej så lämpligt. Med tvål kan man göra sig nödtorftigt ren men något riktigt bad blir det dock icke.

Det enda lämpliga är bastubadande med bassäng.

I bastun göres huden bäst ren, och genom massagen och frotteringen befordras blodomloppet i huden kraftigt och nerverna förberedas för en stärkande och härdande avkylning. Bassängen eggar till simning, dykning och sportbadet blir härigenom ett nöje, som skapar ett behov och en önskan hos den badande att komma åter.     (Berghel 1921 s 16)[22]

En av entusiasterna är civilingenjör Nils Fröman som väljs till sekreterare, en post som han har fram till 1935. Han är även sekreterare vid de badkongresser som föreningen kommer att anordna och redaktör till de böcker som ges ut i anslutning till kongresserna. Tillika kommer han att skriva en bok om sina första 25 år med föreningen (Fröman 1946). Han skriver artiklar i tidskriften, han åker runt i landet och håller föredrag. Han är en mycket kunnig och initierad entusiast, men på de ledande posterna i styrelsen sitter ”honoratiores”. Han förblir ”den ständige sekreteraren”. Svenska föreningen för folkbad behöver honom, han är en klar tillgång, men enligt mitt sätt att se så är  behovet ömsesidigt. S.f.f.f. är till stor del Frömans livsuppgift. Han blir, vid en ålder av över 70 år, hedersledamot.

Det ideella anspråket

I remissyttrande över 1918 års motion hade Socialstyrelsen svarat:

..att kännedom om badets hygieniska betydelse icke vore tillräckligt spridd och att det behövdes en omfattande upplysningsverksamhet för att åstadkomma förbättring i detta avseende. Önskvärt vore därför att en förening bildades med lokala organisationer i olika delar av landsorten med syfte att främja intresset för bad hos alla samhällsklasser av vårt folk.            (Fröman 1946 s 2)

Skall man nu tolka detta som maktutövning? Jag är beredd att snarare se det som en rekommendation, en öppning, ett erbjudande om ett positivt bemötande från statsmaktens sida. Socialstyrelsen är intresserad ATT det bildas en intresseorganisation men är angelägna om att inte styra för mycket i detta läge. Jag har inte heller funnit någon som protesterat eller gått i polemik.[23] Uppenbart rådde konsensus och det råder senare stor acceptans för Svenska föreningen för folkbads agerande. Min något blåögda inställning är naturligtvis avhängigt det material jag studerar, och eftersom S.f.f.f.s medlemsorgan inte innehåller någon insändarspalt plats så är det klart att min bild är färgad.[24]

Kungl. Pensionsstyrelsen tillskjuter pengar. Kraven är att bastun skall vara mellan 16 och 26 kvm, bastun skall vara tillgänglig för allmänheten, skolbarn skall kunna bada gratis. Man kan med moderna glasögon likna samhällets inställning till den som vissa partier idag har till privata daghem eller sjukhus där man helst ser att verksamheten ej skall bedrivas med vinst. Samhällsintresset kommer i förgrunden, att erbjuda befolkningen badmöjligheter, en service helt enkelt, i det allmännas tjänst. Engagemanget för skolbad hänger ihop med att politiker och bastuanhängare  tror det är svårt att lära den vuxna befolkningen att bada bastu, det är något man skall ”lära sig” tidigt.

Svenska föreningen för folkbad tillhandahåller ritningar för åtminstone tre olika bastutyper. Dessa kan beställas för en liten kostnad. Man åker även, i viss utsträckning ut i landet och håller föredrag. Man anser med största sannolikhet att man är experter. Men man underlåter sällan att hylla andra experter såsom Nils Englund och Viherjuuri.[25]

I 1937 års verksamhetsberättelse skriver man, i anledning av frågan om hur bastun skall se ut för att vara berättigad till stöd av allmänna medel:

”givetvis anser sig [S.f.f.f.] icke därmed ha sagt sista ordet i bad- och byggnadstekniskt hänseende” utan att den, enär ”Svenska föreningen för folkbad arbetar på lång sikt” icke vill ”låta frågan om lämpliga bad­anläggningar för landsbygden bli fastlåst av några en gång för alla fastställda direktiv” utan kommer ”med vaket intresse följa alla på bastubyggandets område gjorda rön och framsteg”         (Fröman 1946 s 60)

Och detta stämmer med verkligheten. Typserierna är hela tiden föremål för ändringar och utveckling. Det är naturligtvis ett sätt att ”legitimera” sig. Anspråkslösheten i detta sammanhang tolkar jag som en ambition att behålla makten att definiera hur ett ”gott bastubadande” skall gestaltas.

Har man synpunkter på nakenhet och sambadande?

I dubbelnumret 1-2 för 1935 skriver Nils Fröman om ett bad i Königgrätz:

Att, såsom av den ovanstående beskrivningen för K-badet synes framgå, man skulle avse att till och med hava sambadning för könen i ångbadets varmrum och tvagningsrum, förefaller nästa otroligt.

Och strax dessförinnan i samma artikel.

Med folkbad i bredaste mening […] där icke endast vackra kroppar och utsökta baddräkter skola exponeras, böra erbjuda badning åt könen avskilda.

Men naturligtvis, som han säger senare:

Åtminstone i ångbadsavdelningen får man väl hoppas, att badgästerna får bada utan någon större beklädnad av kroppen. […] I simhallen erfordras givetvis användande av mer eller mindre fullständig baddräkt.

Jag bedömer att detta rätt väl stämmer med den rådande synen på nakenhet och att Svenska föreningen för folkbad ej har några ambitioner att vara en spjutspets i det avseendet. Vidare anser man det naturligt att det är samma badstuga för män och kvinnor, fastän på olika tider.

Badkongresserna

Det hölls under denna tid två badkongresser. 1925 och 1930. Vid den senare hade H.K.H. Prins Carl ”sponsrat” en av Jan Ottoson designad bastu.

Vid kongresserna visade man skioptikonbilder från badanläggningar i Sverige och utomlands. Man hade föredrag och debatt om badfrågans lösning i Sverige liksom om vattenrening och simundervisning. Det skulle dröja till 1953-54 innan de statliga utredningarna inom detta område läggs fram, men här sås det första fröet. Vid badkongressen år 1930 har föreningen skäl att vara stolta. Det finns 241 bastuanläggningar i städer och köpingar och 531 s.k. by eller gårdsbastur. Trots detta är badfrekvensen låg. Man räknar med 2-3 bad/invånare (inom en radie av 2 km från bastun). Trots att man arbetat så hårt har man inte lyckats bli lika framgångsrika som i Finland. Tornedalen är ett föredöme. Men man anser sig vara på rätt väg.

Tidskriften

Tidskriften Folkbad, meddelanden från Svenska föreningen för Folkbad, utgiven 1932-1959. Den utkommer 4 gånger per år, formatet är ungefär A5 med 4-8 sidor per nummer, understundom förekommer dubbelnummer.

Det är ett fullspäckat informationshäfte, som trots sitt ringa omfång innehåller artiklar av yppersta klass. Det finns artiklar om hur man bygger en bastu, bildreportage om badanläggningar utomlands, siffermaterial om antalet bastur i vårt land och historiska exposéer. Det är imponerande när man vet att allt detta är ideellt arbete.

Verksamheten pågår under hela andra världskriget. Är detta t.ex. synligt i materialet? Kriget syns inte direkt. I de fall man talar om kriget så avser man det första världskriget (!). Men I Folkbad 1939 Nr 4 kan man läsa:

Vi bevittna i dessa dagar hurusom Finlands 3,5 miljoner på ett glänsande sätt förmå hålla stånd mot en 50 gånger så stark motståndare.

Fienden är således inte tysk utan rysk. Redan före kriget så lovordar man badrörelsen i England men framför allt Tyskland, som ju är ett föregångsland i detta avseende. Krigsperioden förändrar inte detta på något sätt. I juli-sept numret 1940 refererar man en artikel från den tyska tidskriften Das deutshe badewesen och anser i en annan artikel att det är viktigt att ”se till att för neutralitetsvakten skyndsammast anordnas bastubad”. I mars 41 pläderar man för folkbad och tvättstugor som beredskapsarbeten. Och i okt-dec-41 refererar man en artikel som handlar om att finsk bastu förordas i Tyskland i anslutning till militärväsendet. Jan-mars 1942 nr 1 har en artikel där man förordar badplutoner och bastubad i den svenska armén. Slutligen vill jag nämna att i ett avsnitt om det internationella samarbetet skriver Nils Fröman om en tänkt arkitekturutställning men ”på grund av det allmänna politiska läget i Europa uppstod emellertid år 1939 betänkligheter emot planens fullgörande. […] Kända förhållanden gjorde sedan, att verkställande utskottet först år 1945 ansåg sig kunna ånyo upptaga berörda plan till diskussion” (Fröman 1946 s 161). Så kan också delar av verkligheten förpassas till en fotnot. Som forskare undrar jag naturligtvis om det finns andra ”kända förhållanden” som jag är okunnig om. T.ex. synen på nakenbadande?

Övrigt propagandamaterial

Svenska föreningen för folkbad framställde flygblad om det finska bastubandet i form av ett särtryck ur Folkbad. Vidare annonserade man i tidtabellhäftet Busskommunikationerna Sveriges A och O. S.f.f.f. hade omfattande föredragsverksamhet (t.ex. en föreläsningsturné i Jämtland till 10 platser) och ett antal radioföredrag. Dessutom delade man ut ströskrifter och flygblad vid Riksdagens 500-års jubileum och i samband med simuppvisning i Sportpalatset i Stockholm. Föreningen anordnade även badutställningar (1935 i Malmö t.ex.). Och som jag berättat tidigare så innehöll 1926 års folkalmanacka en artikel om bastubadande.

Andra aktörer

I ett litet häfte om Hur man bygger bastu på Sveriges landsbygd läser jag:

 Folkbadsfrågan vår förnämsta och viktigaste kulturfråga    

Vi svenskar anse oss stå mycket högt i kulturellt hänseende. När vi tänka på kultur i allmänhet förbinda oftast våra begrepp med den intellektuella bildningsnivå vårt folk uppnått, i främsta rummet då vår läs och skrivkunnighet, som vi ju äro mycket stolta över. Undersöka vi lite närmare vad svenska folket med förkärlek läser, finna vi rätt snart att vår bildningshögfärd är ganska farlig. […] men så länge Allt för Alla, Lektyr, Hemmets Journal, Hela världen och ett 10-tal liknande alster av samma skrot och korn utgöra vårt folks huvudsakliga andliga föda ha vi sannerligen ingen anledning att skryta över vår kultur. […] det första och viktigaste steget […] respekt för det förnämsta och viktigaste redskapet i all vår gärning: vår egen kropp. […] Näst amerikanarna äro vi säkert jordens högfärdigaste folk. […] rätt väl försöka apa efter dem i allt möjligt mindervärdigt (amerikansk nöjesindustri etc.).            (Ottosson 1932a s 3)

Det är Jan Ottoson som skriver ovanstående. Han är gymnastikdirektör och skapare av demonstrationsbastun vid Tärna folkhögskola. Han plockar virke från närmaste skog, engagerar ett par folkhögskoleungdomar och efter två veckors eftermiddagsarbete är bastun klar. Kostnaden inskränker sig till 100:-. De bastubyggnader som Kungliga pensionsstyrelsen ger bidrag till kostar det tiodubbla. Och det blir ett ex. av Tärna-bastun som uppförs till Stockholmsutställningen 1930, sponsrad av Prins Carl, medan en dyrare variant (en av Svenska föreningen för folkbads standardtyper) bekostas av Livförsäkringsbolaget Thule (avbildad på försättsbladet). Vid detta års badkongress håller Ottoson ett anförande där han berättar om hur lätt, snabbt och billigt det kan vara att bygga en bastu (Ottosson 1931). Detta anförande faller inte i god jord. Nils Fröman från S.f.f.f. känner sig påhoppad och det uppstår meningsutbyte (FOLKBAD 1931 s 158-160). Men Ottosson blir så småningom(1935) ledamot i Svenska föreningens för folkbad styrelse. Året efter sitt inträde i Svenska föreningen för folkbad utses han till propagandaledare. Och två år senare bildades bastudelegationen som just är organ för den typ av bastur som Ottosson pläderat för. Utan att se något djupare sammanhang kan jag konstatera att 1935 då Jan Ottosson blir ledamot i Svenska föreningen för folkbad slutar Nils Fröman som sekreterare (men kvarstår som ledamot i S.f.f.f.). Fröman är då 61 år medan Ottoson är 45. Kanske dags med förnyelse? Ottosson skriver också 1932 att det uppförts 270 bastur  i och utom länet Västmanland (Ottosson 1932b s 9). Denna siffra skall ställas mot att det vid samma tid fanns 531 sanktionerade badstugor på landsbygden och 241 st i större städer.

Nytta, nöje, ideologi

Svenska föreningen för folkbad beskriver sin verksamhet som framgångsrik. Man lyckas övertyga de som redan är frälsta, men att expandera bastubadandet verkar trots allt svårt.[26] Svenska föreningen för folkbad består av samhällets högsta toppar, Deras tidskrift och propagandamaterial håller hög klass. Man vill adla bastubadandet och de badande. Man är verksam ända tills 1959.

När statsmakten 1954 beslutar att inte längre bidra med medel för bastubyggandet försvinner motivet för föreningen och dess medlemmar. När S.f.f.f.s makt försvinner så försvinner en del av organisationens drivkraft. Man kunde naturligtvis fortsätta som en frivilligorganisation som dagens bastuakademi men jag tror att man ansåg att man hade ”nått ut” och att det inte gick att nå längre. När badrum blir standard i moderna lägenheter försvinner renlighetsargumentet. Visserligen är det ett tunt argument för en älskare av bastubad med åtföljande simning. Och den uppväxande generationen får ju inte heller ”lära sig” att bada. Men utvecklingen har sitt pris. Det kollektiva folkbadet ersätts av privata badrum. ”Moren har gjort sin tjänst, Moren kan gå” som Schiller säger. (Holm 1960).

Trots föreningens klara tro och aldrig sinande entusiasm har  antalet varmbad aldrig överstigit 3,0 per år för medborgarna. Det är intressant att notera att idrottsrörelsen lever kvar (trots nedskurna anslag?). Men det är klart, en så intensiv verksamhet som Svenska föreningen för folkbad bedrev vet jag ej om idrottsrörelsen ägnar sig åt? Framför allt kan jag konstatera att en del av de markörer som Mats Hellspong beskriver (Hellspong 1991) i form av initieringsriter, medlemsskap, klubbmärken och dylikt, ej förekommer inom basturörelsen. S.f.f.f. trodde förmodligen att det skulle räcka med objektiv information istället för att ägna kraft åt att skapa symboliska markörer och grupptillhörighetsriter. Basturörelsen saknar ju en del av de starka individer och föredömen som förekommer inom t.ex. idrotten, nykterhetsrörelsen, viktväktarna  eller vissa frireligiösa rörelser.

När man läser S.f.f.f.s material så frågar man måhända varför just bastu och varför beteckningen FOLKBAD. Det framkommer ibland att S.f.f.f. inte strävar efter badrum åt alla, det var helt enkelt en orealistisk utopi, utan just gemensamhetsbad. Det finns olika skäl bakom detta ställningstagande. Dels är bastubadande med tillhörande bassäng ett kostnadseffektivare bad än karbad, dels är det ur hygienisk synpunkt oöverträffat. I en dusch eller i ett badkar blir man inte riktigt ren. Dessutom är gemensamhetsbad trevligare, och fostrar oss att vara tillsammans med andra.

Dessutom bör man komma ihåg en sak till, och det är, att för att höja badfrekvensen böra vi göra badet så tilltalande som möjligt. Människan är nu en gång ett sällskapsdjur, som finner nöje i samvaro med andra, och då få vi tänka på, att varmluftbaden giva en helt annan möjlighet att vara tillsamman och underhålla sig med kamrater, än duschbaden göra.            (Petterson: 1926 s 96)

Genom att basta blir vi ”rena medborgare” med betoning på båda orden.[27] I ett föredrag vid första badkongressen säger H. Wallin att motståndet mot folkbad var stort när idén lanserades 1888 och att många såg det som maskerad socialism som skulle följas av kostnadsfria kläder, fri mat o.s.v. och följden skulle bli att man strä­vade att från föräldrarna borttaga all omvårdnad om barnen (Wallin 1926 s 102).

Om man läser materialet med kritiska ögon kan man i en del fall finna en distinktion mellan folk och folket. Svenska föreningen för folkbad talar ofta om medborgaren i pluralis. Vi är långt ifrån dagens mer individcentrerade syn. Propagandan utformas för att få masseffekt. Ibland uttalar någon t.o.m. en kritisk inställning till det enskilda badandet. De rabattsystem som S.f.f.f. förordar bör inte gynna de som har det bättre ställt. Med andra ord, en mild patriarkalisk inställning, långt från dagens mer individcentrerade syn.

Man kanske kan säga att medborgaren blir klient/kund medan vi idag mer betonar individen som kund/konsument.

Avslutande diskussion

Blev bastudelegationen överflödig när alla fick badkar i sina lägenheter? Målet att alla svenskar skall bada minst en gång i veckan kanske anses uppfyllt?

Jag har studerat en period som till viss del sammanfaller med skapandet av det svenska  folkhemmet. Jag har studerat aktörerna, opinionsbildningen et cetera. Den litteratur jag tagit del av (Nilsson, Hirdman, Olsson t.ex.) lägger genomgående ett Focaults maktperspektiv på samhället, debatten och det offentliga språket, men jag har ej velat se det hela som ett spel om fältet eller tolkningsföreträde utan har försökt att se det hela som ett positivt kulturskapande där de olika aktörerna i och för sig begagnar sig av den arena och den plattform de befinner sig på men agerar i ett altruistiskt intresse. Jag har försökt att tillämpa Löfgren och Frykmans idéer om individen som kulturbyggare.

Vi kan se hur de tidiga liberalerna önskar fostra befolkningen i hygienisk riktning. Det uppstår en arena, en scen, dit olika aktörer söker sig i syfte att vara med att skapa badmöjligheter. Verksamheten formaliseras mer och mer under den period jag undersöker. I början har man opinionskapande badkongresser, mot slutet finns anslagsfördelande organ. Jag menar att Nils Fröman (den ständige sekreteraren skulle man kunna säga) har funnit en plattform som ger mening åt hans liv. Jan Ottosson är rebellen, driven av en starkare lidelse och inte lika beroende av erkännande.

Bastun som ideologi börjar med en motion 1918, men slutar med att uppslukas av den stora befolkningsutredningen. Aktörerna är entusiastiska, och man är tacksam att man har statsmaktens öra. När bastudelegationen uppstår kan man även skönja en högre volym vid upprepandet av mantrat: ”Ökad kontroll, mera anslag, teknisk forskning.” Man hoppas tydligen att forskningen skall bevisa badandets förträfflighet än mer. Individen försvinner en aning. Efterkrigstidens optimism ser också annorlunda ut än 20- och 30-talets. Förmodligen finns även en kritisk attityd till  massrörelser i gemen såvida inte den internationella aspekten är framträdande som i arbetarrörelsen. Jag har även försökt göra sannolikt tanken att bastubadandet var en del, inte enbart i det hygieniska projektet utan i det demokratiska projektet. I det senare fallet kan man säga att man ej lyckats. I dag är det inte Svenska föreningen för folkbad som samlar folket utan Svenska spel, för att avsluta med en parafras på Jan Ottosson. Eller med ett annat perspektiv från Orvar Löfgren (1983 s 51) kan vi se bastubadandets förändringar  som ett cykliskt förlopp från födelse via utveckling, stilisering, kondensering, dödförklaring eller avståndstagande tillbaka till nyupptäckt och revitalisering. Med detta betraktelsesätt är cirkeln sluten och vi är tillbaka vid utgångspunkten. Från prakt och elegans och njutning under Curmans tid, via folkemsepoken och tillbaka till konferensanläggningarnas elegans och avkoppling.

Vidare forskning

Mitt material har varit historiskt och kan i viss mån även användas för en undersökning med diffussionistiska förtecken, d.v.s. man kunde studera  materialet och ta reda på i vilka landsdelar man lyckades resp. i vilka landskap det inte gick så bra?

Jag har beskrivit processen som relativt oproblematisk. Är detta en korrekt beskrivning? Hur såg oppositionen ut? Fanns det partiskillnader? Det har jag inte närmare studerat, men det vore säkerligen intressant att se vilka som ”opponerade” sig och vilka argument som just de framförde.

En annan fråga är naturligtvis hur Riksidrottsförbundet har förvaltat sitt arv? Får idrottsplatskommitteen pengar än i dag? Finns staten med på något hörn i dagens bastubyggande?

Bostadsrörelsen med HSB i spetsen och det implicita målet att varje svensk skulle äga sin egen bostad innebar en förskjutning från de kollektiva lösningarna till de individuella. Är det en del av förklaringen till att det offentliga bastandet verkar ha försvunnit?

Och frågan varför bastubadandet än idag är så populärt i Finland, förutom i svenskbygderna, är en utmanande frågeställning.

Slutligen kunde man ge sig på bastubadandets omfattning i dag. I vilka sammanhang förekommer bastun idag? Bastar man idag av nyttoskäl eller nöjes-sociala skäl. Kanske vi även idag kan se en skillnad mellan den av Frykman/Lövgren påpekade skillnaden mellan den rena människan (den borgerliga synen) och den starka människan (den folkliga synen)? Är dagens Gym en utveckling eller en återgång?

 

Käll- och litteraturförteckning

Otryckta källor

Riksarkivet, Marieberg, Stockholm: Bastudelegationens efterlämnade arkiv. Under Riksidrottsförbundet Ö II D.

Nordiska museet, Stockholm (EU 46611: Frågelista Nm nr 259 : Om bad).

Offentligt tryck

Mot i FK nr 121, 1918, angående skrivelse till Konungen i fråga om åtgärder för inrättande av badanstalter i större befolkningscentra och å landsbygden m.m.

SOU 1953:35 Badvatten, bedömning rening och skydd. Betänkande avgivet av Statens folkbadsutredning.

SOU 1954:25 Bastur, varmbadhus och simhallar. Simundervisningens slutbetänkande.

Litteratur

Ambjörnsson, Ronny, 1988: Den skötsamme arbetaren, Stockholm: Carlsson.

Alfred Berghel, Alfred, 1922:” Uppfattningen om badens betydelse för hälsans stärkande i forntid, medeltid och nutid”, föredrag vid bildandet av Föreningen för folkbad 1922-10-26, delvis citerat I: Svenska föreningen för folkbad verksamhet under 25-års-perioden 1921-1946 Fröman, Nils, 1946 s 15-16.

--- 1926: Om bad såsom medel för folkhälsan förr och nu, (Föredrag), I: Bad och folkhälsa, Föreningen för folkbad (utg.), Stockholm: P. A. Norstedt & söner s 24-40.

Berger, Peter & Luckman, Thomas, 1984 (1966): The social construction of reality. Harmondsworth, Penguin.

Bourdieu, Pierre, 1992: Kultur och kritik, Anförande av Pierre Bourdieu, Göteborg: Daidalos.

Broberg, Carl, 1931: De senaste årens verksamhet för åstadkommande av badstugor på den svenska landsbygden (Föredrag). I: Folkbad - förhandlingarna vid andra badkongressen i Stockholm År 1930, Fröman, Nils, (red.) Stockholm: P.A. Norstedt & Söner s 49-77.

Carle, Jan, 1998 (1988): Pierre Bourdieu och klassamhällets reproduktion, I: Moderna samhällsteorier, Månson Per (red.) Stockholm: Rabén Prisma s 371-412.

Edelsward, Lisa-Marlene, 1991: Sauna as symbol. Society and Culture in Finland. New York

Ehn, Billy & Löfgren, Orvar, 1982: Kulturanalys, Lund: Liber.

Featherstone, Mike, 1994: Kultur, kropp och konsumtion, Lund: Symposion.

Fogelström, Per Anders, 1988: 1930- och 1940-tal, I: Stad i förvandling, Sankt Eriks årsbok 1988,  Stockholm: Samfundet S:t Erik s 11-32.

Frykman, Jonas & Löfgren, Orvar 1979: Den kultiverade människan, Lund: Liber.

Fröman, Nils, 1926: Byggnadstyper och tekniska anordningar för inomhusbad. (Föredrag), I: Bad och folkhälsa, Föreningen för folkbad (utg.) Stockholm: P. A. Norstedt & söner s 41-80.

--- Fröman, Nils, (red) 1931 FOLKBAD – förhandlingarna vid andra badkongressen i Stockholm år 1930, Stockholm: Norstedt & söner.

--- 1946: Svenska föreningen folkbad verksamhet under 25-års-perioden 1921-1946, Stockholm: stencilupplaga.

Föreningen för folkbad (utg), 1926: Bad och folkhälsa, Rapport från 1:a Badkongressen i Stockholm 1925, Stockholm: P. A. Norstedt & söner.

Gerholm, Lena, 1985: Kulturprojekt och projektkultur, Stockholm: Liber.

Giddens, Anthony, 1991: Modernity and self-identity. Self and society in the late modern age, Cambridge: Polity press.

Goffman, Ervin, 1959: The presentation of self in everyday life, Garden City N.Y. Svensk översättning 1959/1974: Jaget och maskerna, Stockholm: Rabén och Sjögren.

Grandien, Bo, 1970: ”Dantes Inferno, taget på skämt”. Om den moderna varmbadanstaltens framväxt, I: Fataburen, Nordiska museets och Skansens årsbok.

Hellspong, Mats, 1991 Korset, fanan och fotbollen, Stockholm: Carlsson.

Hirdman, Yvonne, 1989: Att lägga livet till rätta, Stockholm : Carlsson.

Holm, Pelle, 1960, Bevingade ord 8e uppl., Stockholm: Bonniers.(1a upplagan 1939).

Johannisson, Karin, 1990: Medicinens öga : sjukdom, medicin och samhälle - historiska erfarenheter, Stockholm: Norstedt.

Johansson, Thomas & Miegel, Fredrik, 1996: Kultursociologi, Lund: Studentlitteratur.

Karjanoja, Matti & Peltonen, Jarno, 1997: Sauna made in Finland, Tampere.

Lagercrantz, Olof, 1990: Ett år på sextiotalet, Stockholm: Wahlström &Widstrand.

Lindroth, Jan, 1975: När idrotten blev folkrörelse, Stockholm: Rabén och Sjögren.

Löfgren, Orvar, 1983: Kulturbygge och kulturkonfrontation. I: Kultur och medvetande. En tvärvetenskaplig analys. Hannerz, Ulf, Liljeström, Rita & Löfgren, Orvar (red.), Lund: Akademilitteratur. s 32-53.

Nilsson, Bo G., 1996: Folkhemmets arbetarminnen,: en undersökning av de historiska och diskursiva villkoren för svenska arbetares levnadsskildringar, Stockholm: Nordiska museets förlag.

Nordisk Familjebok: 1904-1926: Stockholm: Nordisk familjeboks förlags aktiebolag.

Nordström, Ludvig, 1938: Lort-Sverige, Stockholm: (3e upplagan utgiven av Kooperativa förbundets bokförlag).

Olsson, Ulf, 1999: Drömmen om den hälsosamma medborgaren, Stockholm: Carlsson.

Ottosson, Jan, 1931: Arbete för folkbad inom Västmanlands län, (Föredrag efter stenografiskt referat), I: Folkbad - förhandlingarna vid andra badkongressen i Stockholm År 1930, Fröman, Nils, (red.) Stockholm: P.A. Norstedt & Söner s 137-147.

--- 1932a: Folkbadsfrågan vår förnämsta och viktigast kulturfråga. I: Hur man bygger bastu på Sveriges landsbygd. (utarbetad av Jan Ottosson), Sala: Ågren & Holmbergs boktryckeri-Aktiebolags tryckeri s 3-5.

--- 1932b: Demonstrationsbastun vid Tärna folkhögskola. I: Hur man bygger bastu på Sveriges landsbygd. (utarbetad av Jan Ottosson), Sala: Ågren & Holmbergs boktryckeri-Aktiebolags tryckeri s 6-12.

Palmblad, Eva, 1990: Medicinen som samhällslära, Göteborg: Daidalos.

Pettersson, Alfred 1926: Om anordnande av badmöjligheter i stad och på landsbygd, (Föredrag), I: Bad och folkhälsa, Föreningen för folkbad (utg.) Stockholm: P. A. Norstedt & söner s 95-102.

Pirandello, Luigi, 1961: Sex roller söker en författare, l: Väldens bästa dramer Stockholm: Natur och Kultur s 760-795 (originalutgåva 1921 som Sei personaggi in cerca d’autore). Svensk översättning av Nils Agrell).

Saijonmaa, Arja, 1997: Sauna. Myt och livsstil, Malmö: Egmont Richter AB.

Strindberg, August, 1961 Odlad frukt, I: Svenska öden och äventyr I, Stockholm: Aldus/Bonniers s 7-41.

Svenska föreningen för folkbad (utg) 1921-1957 FOLKBAD - organ för Svenska föreningen för folkbad (1932-1957) Stockholm.

Talve, Ilmar, 1960: Bastu och torkhus i Nordeuropa, Nordiska museets handlingar: 53, Stockholm.

Tjerneld, John, 1931: Betydelsen i vårt land av simhallsbadets förening med badstuvärme, (Föredrag), I: Folkbad - förhandlingarna vid andra badkongressen i Stockholm År 1930, Fröman, Nils, (red.) Stockholm: P.A. Norstedt & Söner s 178-184.

Tjerneld, Staffan, 1967: Hundra år i badet, Stockholm: Stockholm badhus AB (Esselte).

Viherjuuri, H.J., 1946: Finsk Bastu, Stockholm: Gebers, (Helsingfors 1946).

Wallander, Sven, 1968: Mitt liv med HSB, Stockholm: Wahlström & Widstrand.

Wallin, H, 1926: Om skolbad, (Föredrag), I: Bad och folkhälsa, Föreningen för folkbad (utg.) Stockholm: P. A. Norstedt & söner s 102-107.

 



[1] Beteckningen ”folkhemmet” har använts av ett flertal samhällsdebattörer. Det är intimt förknippat med Per-Albin Hansson (Holm 1960). I den engelskspråkiga litteraturen översätts det med order ”welfare state” vilket jag anser missvisande. Ordet ”välfärdsstat” ger en association till ett liberalt samhälle där alla har det relativt gott ställt. Ordet ”folkhem” slår däremot an andra strängar, och anknyter starkt till solidaritetsaspekter. När Ernst Wigfors säger att fattigdomen är lätt att bära om den delas av andra (Holm 1960), så har han enligt min uppfattning uttryckt det mest väsentliga i folkhemstanken. Folkhemstanken rymmer ett starkt mått av solidaritet och gemenskap. En engelskspråkig översättning av begreppet borde enligt min uppfattning uttrycka en koppling till ”solidarity”, eller ”community” eller ”public”. Varför inte ”Public care state”.

[2] Föreningen har under sina första 10 år inte prefixet ”Svenska” i sitt namn men jag använder det fullständiga namnet eller förkortningen S.f.f.f. genomgående i denna text för att inte komplicera i onödan.

[3] Hur vi bär oss åt för göra intryck på vår omgivning. Hur vi väljer vilken bild vi för tillfället vill visa. Hur vi spelar den rollen som för tillfället är mest ändamålsenlig. Hur vi helt enkelt försöker styra vår omgivning att uppfatta oss så som vi för tillfället önskar.

[4] Ett tydligt exempel på Goffmanns sätt att betona interaktionens betydelse är när han hävdar att läkaren inte bär sin vita rock i kraften av sin auktoritet utan att det är tvärtom. Genom att ikläda sig den vita rocken får läkaren sin auktoritet. Utan rocken kan han ju vara en vanlig sjukhusbesökare.

[5] Text på demonstrationsplakat som jag sett såväl vid 1:a maj firande som i demonstrationer för resurser till skolväsendet. Skall vara felstavat- det är det som är poängen.

[6] Ett antal exempel nedan får belysa detta:

Ett brev från HSB (2 mars 1940) som vill ha 1282,50 utbetalade enligt styrelsebeslut 23 jan 1940. Styrelse­protokollet från detta datum behandlar däremot inte någon ansökan från HSB.

Vidare saknas genomgående alla protokollsbilagor vilket innebär att inkomna skrivelser, diskussioner med författare och förlag, inkomster och utgifter m.m. helt saknas.

Kassaboken 1945-1951 finns kvar, men dessvärre saknas verifikationerna. Dessutom verkar den enbart redovisa handkassan.

[7] Tidskriften skall enligt uppgift i LIBRIS ha utkommit mellan 1932 och 1959 men i Riksdagsbiblioteket där jag stu­derat densamma saknas de 2 sista årgångarna med endast enstaka nr från 1958 löst instoppade i pärmarna. Jag anger därför 1932-1957 eftersom det är dessa jag kunnat ta del av.

[8] Enligt Tjerneld (1967) blev han medicine licentiat redan vid 31 års ålder 2 dagar efter att han disputerat vid akademin.

[9] Han finns representerad på utställningen om staden som livsrum på Moderna museet vintern 2001.

[10] En av 1800-talets mest betydande vattenläkare var Sebastian Kneipp (som var katolsk präst men lekman inom medicinen). Han ansåg att sjukdomar orsakades av störningar i blodets sammansättning och fördelning i kroppen, (Palmblad 1988:41). Hans behandlingar bestod av kalla fotbad och lokala inpackningar (Nordisk Familjebok: Band 14, 1911 spalt 384)

[11] Från början hade man med simning i sina målsättningar men detta togs bort eftersom det konkurrerade med Svenska Gymnastikförbundets simsektion som hade i sina mål att verka för ökad kunskap och färdighet inom detta område.

[12] Carl Broberg invaldes i Svenska föreningen för folkbads styrelse redan 1921 och är dess vice ordf. fr.o.m. 1926. Han blir sedermera (1938) även S.f.f.f.s representant i bastudelegationen och dess ordförande.

[13] Under åren 1947-1955 kan man säga att Kungliga pensionsstyrelsen bidragit till 50 bastur /år till en genomsnittlig kostnad av 4000:- medan bastudelegationen (eller sedermera/numera Riksidrottsförbundets idrottsplatskommitté) har gett anslag till ungefär 30 bastur/år. Dessa har i genomsnitt kostat 1000:-

Antalet badstugor per 1.000 invånare ligger vanligtvis under 1,0 i alla län utom Norrbotten där siffran är 17,4.

[14] Det officiella namnet var då var Svenska gymnastik- och idrottsföreningarnas riksförbund. Sitt nuvarande namn tog förbundet år 1947.              (Lindroth 1975 s 20)

[15] Vid t.ex. 6e mötet godkänner man 37 men ger avslag på 12 st ansökningar.

[16] Ett bastubad kostar på den tiden 25-50 öre (subventionerad kostnad). Motsvarar i dagens penningvärde 6-12 kr. År 1868 hade ett turkiskt bad i Malmtorgsbadet kostat 1:- (I dagens penningvärde 50:-) och Sturebadets direk­tör år 1930, John Tjerneld säger ”att med sådana priser blev ekonomin oerhört vanskelig”       (Tjerneld 1931 s 179)

[17] I ett av protokollen förekommer en längre diskussion om takhöjden. Bastun underkändes eftersom takhöjden enbart var 2,10 meter.

[18] Man låter även översätta en doktorsavhandling av Risto Lundgren och distribuerar den till nyckelpersoner och organisationer. Detta leder till att en professor Christoffersson hör av sig till delegationen och påpekar oegentligheter i materialet samt erbjuder sig att genomföra en vetenskaplig undersökning vid GCI. Dessvärre finns Lundgrens bok ej upptagen i LIBRIS och det är endast den finska utgåvan som finns vid KB. Enligt Talve (1960) lär denna avhandling innehålla en presentation av den etnologiska litteraturen om bastubadandet och den är även värdefull därför att den tar upp det ryska badandet.           

[19] I ett utskick från Svenska gymnastik- och idrottsföreningarnas riksförbund daterat 7 febr 1946 talar man om att författa en broschyr som skall rikta sig till myndigheter etc. Där står att broschyrens huvudsyfte skall visa på idrottsrörelsens omfattning  samt med särskilt understrykande av dess karaktär av massidrott samt idrottens betydelse för folkhälsan och som lösare av fritidsproblemet (min kursivering).

                      (Bastudelegationens efterlämnade material)

[20] Det hela kanske inte är så dramatiskt. Carl Broberg fyller 70 år och skulle avgå i vilket fall som helst. Det är kanske lämpligt med en liten omorganisation? I tidskriften FOLKBAD (juli-okt 53 nr 3) meddelar man lakoniskt att bastudelegationen upphört och att man hoppas på gott samarbete med Riksidrottsförbundets idrottsplatskommitté.

[21]Det stiftande mötet har försiggått av en skrivelse från 76 st prominenta personer representerande vad som kan beskrivas som det politiska etablissemanget

[22] Föredraget är delvis citerat i Fröman 1946 s 16. där Fröman även nämner en uppsats av Berghel vid namn Om bad såsom medel för folkhälsan förr och nu, som trycktes i billighetsupplagan av den svenska almanackan 1926.

[23] När Sven Wallander, grundaren av HSB skriver om denna tid med facit i hand kommer han att formulera det på följande sätt: ”Det är en på maktfullkomlighet och politisk kolartro grundad övertygelse att bara det allmänna egentligen kan sköta affärer på det här området riktigt bra.”          (Wallander 1968 s 173)

[24] Ulf Olsson som undersökt ”det offentliga” språket” i boken Den hälsosamme medborgaren (Olsson 1999) skriver att makt och vetanderelationernas ömsesidiga samband gensomsyrar texterna och att man har stora förväntningar på att den arvsbiologiska forskningen på sikt skall ge vägledning för den kvalitativa befolkningshygienen. Trots att disciplineringsprocesserna är tydliga finns det också frigörande dimensioner med erbjudanden om ett bättre liv för stora befolkningsgrupper. Den möjliga friheten utgår visserligen från det som makten erbjuder eller t.o.m. kräver. Men den innefattar ändå en möjlighet för människan att vid brukandet av dessa erbjudanden göra sig mindre beroende av makten och uppnå ett visst mått av frihet.                   (Olsson 1999)

[25]H J Viherjuuri, författare till boken Finsk Bastu (1946) som användes i Sverige som propagandamaterial. Nils Englund var provinsialläkare och redogjorde för sina erfarenheter i ett litet häfte Om hudens vård samt om folkbad, som år 1902 belönades år med stora läkarsällskapets halvsekelpris.      (Viherjuuri 1946 s 177)

[26] Det kan måhända vara intressant att i detta sammanhang berätta om ett kooperativt initiativ. En husmodersförening i Lycksele som bildades med huvudsyftet att åstadkomma en tvätt- och badstuga. Genom basarer, lotterier och föreläsningar fick man ihop 7000:- som erbjöds kommunen. Men kommunen var ej intresserad att uppföra anläggningen så husmodersföreningen gick vidare, tog ett lån på 18000:- och byggde själv (lät bygga?) en anläggning med 6 tvättplatser, 2 avklädningshytter, bastu med plats för 10 personer och dessutom bostad med kök för föreståndarinnan.                    (Pettersson 1926 s 98-99)

[27] Detta synsätt gäller på sätt och vis än i dag. Olof Lagercrantz skriver t.ex. ”Att vara naken tillsammans är den bästa inskolningen i demokrati. Inne i ångorna blir alla lika.”           (Lagercrantz: 1990 s 36)